Fidel Castro 1926-2016

fidelcastroFidel Castro var en av det tjugonde århundradets revolutionära ikoner. Han har varit en referens för alla som kämpat mot USA-imperialismen. Marco Jamil Espvall och Alex Fuentes försöker placera honom i sitt historiska sammanhang.

Fidel Castro var en ikon för människor över hela världen som drömde om ett alternativ till kapitalismen. I sin antikoloniala kamp och i sin strävan att bygga ett socialistiskt samhälle har kubanerna bjudit på motstånd under sex decennier, bara 145 km från USA:s kust.
När Castros revolutionära 26 juli-rörelse stormade Havanna den 1 januari 1959 och tvingade Fulgencio Batista att fly, var det ännu inget tal om marxism-leninism. De “skäggiga” revolutionärerna, var varken utrustade eller finansierade av Sovjet. De kubanska moskva­vänliga kommunisterna i Partido Socialista Popular (PSP) anklagade initialt “skäggen” för att vara småborgerliga CIA-agenter. Men när revolutionen var ett faktum och konsoliderats, vände PSP kappan efter vinden och intog så småningom ledande ställningar inom regimen.
Det stod snart klart att Batistas korrupta diktatur hade utarmat landet så till den grad att det inte kunde fungera utan stöd utifrån. Castro behövde en bundsförvant. I januari 1960 ingick Castro ett handelsavtal med Sovjetunionen. Kuba fick bland annat sovjetiska industrivaror, olja, gödsel, vapen och ett lån på 100 miljoner dollar i utbyte mot frukt och socker från Kuba. Det uppstod således på Kuba ett läge som snabbt placerade landet in i det kalla krigets blocklogik. Det innebar tyvärr i sin tur att man också införlivade stalinismens byråkratiska strukturer i hela statsapparaten.

När president Kennedys invasionsförsök vid Grisbukten 1961 slutade i totalt fiasko efter kollektivt motstånd från kubanerna, fortsatte USA:s krigföring mot ön mer lågintensivt. Inget annat land i världen har utsatts för en sådan långvarig blockad som Kuba. Fidel Castro överlevde genom åren mer än 600 attentatsförsök och mordplaner organiserade av CIA

Det var först i samband med Grisbuktsinvasionen som Castro den 15 april 1961 deklarerade att revolutionen var socialistisk. Fidel själv kom från en radikal nationalistisk bakgrund. Deklarationen var ett tecken på Kubas ekonomiska beroende av Sovjetunionen, men pekade också framåt mot 26 juli-rörelsens sammangående med stalinisterna i PSP tre månader senare.
Missilkrisen 1962 visade dock ledningen i Havanna att Sovjets stöd var villkorat, och att Kuba bara var en liten bricka i ett globalt maktspel. För en tid distanserade sig Kuba från Moskva, och landet gick in i sin historiskt sett mest radikala fas, och anslöt sig till befrielsekampen i tredje världen i en gemensam front som sträckte sig från Latinamerika till Vietnam. Den kubanska ledningen försökte under den här perioden motverka såväl blockadens isolering som det ensidiga beroendet av Sovjetunionen genom att försöka sprida revolutionen genom att sporra andra gerillarörelser i framförallt Sydamerika.
Che Guevaras död i Bolivia i oktober 1967, blev dock ett vägskäl för revolutionen. Även i Peru, Guatemala och Venezuela hade försök att upprepa den kubanska erfarenheten misslyckats med katastrofala följder.

Fidel, som alltid satte Kubas överlevnad i första rummet, hade under andra halvan av 60-talet utsatts för starka politiska och ekonomiska påtryckningar från Sovjetunionen att tona ner sitt öppna stöd till gerillakrigföring i Latin­amerika, eftersom Sovjetunionen betraktade Latinamerika som en del av USA:s intressesfär. Detta bidrog antagligen till att Kuba under 1970-talet istället alltmer vände blicken mot Afrika där Kubas politik var strategiskt mer kompatibel med sovjetiska intressen. Denna strategiska allians med Sovjet­unionen är en del av förklaringen till varför Kubas afrikapolitik såg helt olika ut när det kom till Angola och Sydafrika, än när det gällde Afrikas horn, där den inte var speciellt progressiv. Fidel Castro stödde Mengistu Haile Mariams blodiga diktatur i Etiopien och blundade när Etiopien invaderade Somalia och undertryckte de eritreanska självständighetssträvandena. Kubas politik på Afrikas horn dikterades helt och hållet av det faktum att Mengistus ”marxistiska” regim var Sovjets marionettregering. Av samma skäl stödde Fidel Castro den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968, till det kubanska folkets stora förvåning och besvikelse.
Som regel har Kuba avstått från att stödja revolutionära rörelser mot regeringar som haft goda relationer med Havanna, oberoende av dessa regeringars ideologiska färg. Ett tidigt exempel på Kubas pragmatiska utrikespolitik var de vänskapliga relationerna med Francos Spanien. Senare exempel är Kubas goda relationer till länder som Iran, Nordkorea, Putins Ryssland och Bashar al-Assads Syrien.

Efter Sovjets kollaps 1991 och det intensifierade amerikanska embargot mot Kuba, upplevde Kuba sin värsta ekonomiska kris sedan triumfen vid revolutionen 1959. Denna kris kallas officiellt “den speciella perioden i fredstid”. Få kunde då föreställa sig att den kubanska revolutionen skulle överleva. Men ön gjorde motstånd, och överlevde mot alla odds. Men än idag kvarstår stora ekonomiska problem på Kuba, vilka förvärrats av imperialismens långvariga blockad.
Kuba är ett land där alla har bostäder och hälsovård, men där toalettpapper är ransonerat. Det är tragiskt att kubanerna tvingas välja mellan dessa prioriteringar. Blockaden spelar naturligtvis den största rollen här, men åtminstone en del av skulden för brist och ransonering ligger i centraliserade fuck-ups som härrör från försöken att organisera produktionen i form av en byråkratiserad kommando-ekonomi enligt stalinistiskt mönster.

Trots bristerna i den ekonomiska modell som genomförts på Kuba, skapade Castro-regimen ett relativt rättvist, humant och ekologiskt samhälle, där man gjort underverk med mycket små resurser. Men det är rimligt att påpeka att det också uppstått en byråkratiserad elit som aldrig behövt göra samma umbäranden som resten av samhället. Efter stalinismens kollaps i Östeuropa, och med den efterföljande “speciella perioden”, har regimen tvingats att genomföra en mer marknadsorienterad politik som har ökat ojämlikheten dramatiskt. En process som om den inte leder till folklig radikalisering och motstånd underifrån, troligen kommer att resultera i att Kuba kommer att sluta som USA, med massor av toalettpapper men med bostadslöshet och usel hälsovård.
Men låt oss leka med tanken: vad skulle Kuba vara idag om den kubanska revolutionen inte hade ägt rum? Ett Sverige i Karibien? Knappast. Inte så annorlunda från Haiti, kan en misstänka. En amerikansk koloni med dödsskvadroner redo att disciplinera befolkningen när det behövs.
Castro var ingen demokratisk socialist i vår mening, men ändå en revolutionär; han fattade en mängd dåliga beslut, men överlevde mer än 600 mordförsök och USA:s blockad, och Kuba har under Castros ledarskap trots allt uppnått enorma framsteg inom bland annat hälso- och utbildningssektorn på hemmaplan och genom internationalistiska insatser även på andra breddgrader. Bilden av Fidel Castro i Tredje världen förblev således i det närmaste intakt, in i det sista. Historien frikände honom.
Men även om historien gav Castro rätt är det inte säkert att Castros revolutionära arv överlever framtiden. Sedan Raúl Castro tog över, har Kubas regering, särskilt efter kommunistpartiets sjätte kongress 2011, utlovat betydande förändringar i den kubanska ekonomin som pekar i riktning mot den kinesisk-vietnamesiska modell som kombinerar en öppning mot den kapitalistiska marknaden med bevarad enpartistat.

Kuba står idag vid ett vägskäl: den byråkratiska deformationen av landet har historiskt utnyttjats av olika krafter, inte minst av den internationella borgerligheten som vill att landet ska röra sig mot kapitalism för att därmed upphäva den kubanska revolutionens landvinningar. Endast en demokratisk socialism byggd underifrån, genom självorganisering och internationalism, kan hindra att ön slutar som ytterligare en lydstat i imperialismens regi. Fidel Castro var en referens för alla som kämpar, inte under en kort tid utan hela livet, för en annan värld – för en socialistisk värld.
Hasta siempre comandante!

Marco Jamil Espvall
och Alex Fuentes

Dela