Klasshatet avgjorde det amerikanska valet

Trump Tower i Chicago. Foto: Emma Lundström

Donald Trumps valseger i det amerikanska presidentvalet borde innebära dödsstöten för de senaste decenniernas mitten/högerpolitik. Frågan är bara om Demokraternas partiledning förmår att ta till sig och analysera det som hänt eller om den försöker att skylla ifrån sig och peka finger i alla riktningar utom sin egen.

I många års tid har Demokraterna i USA, precis som den socialdemokratiska eliten i Sverige, trott att arbetarklassväljarna kommer att fortsätta att rösta på dem bara de tjatar om att allt faktiskt kommer att bli bättre med deras politik. Trots att ojämlikheten ökar dramatiskt. Eliten har inbillat sig att detta inte kommer att få några konsekvenser. De har på något underligt sätt föreställt sig att deras ointresse – och i Demokraternas fall elitistiska förakt – för de människor som Hillary Clinton kallat för ”beklagansvärda”, inte kommer tillbaka som en bumerang. De lyssnade inte när en stor del av väljarna under våren förklarade att de ville ha ett systemskifte, en politisk revolution. Och nu har de fått svaret på vad som händer med ett parti som slår dövörat till den folkliga opinionen.

Debatten i medierna och i sociala medier efter valet har i stor utsträckning handlat om att hitta enkla förklaringar och syndabockar. Att avskriva Trumpväljarna som rasister och bakåtsträvare. Att hävda att Hillary Clinton egentligen vann, fast hon förlorade. I en krönika i Aftonbladet den 13 november skriver Katrine Marçal att vänstern inte får bli lika arrogant som Hillary Clinton. Samtidigt är hon själv precis lika arrogant som den nu forna presidentkandidaten. Enligt Marçal är det ”antagligen fel” att säga att Trumps seger beror på ekonomisk ojämlikhet. Hon tycker sig finna stöd i forskning för tesen att varken inkomst eller klass har någonting med Trump, eller för den delen Brexit, att göra. Katrine Marçal har hittat forskning som säger att det istället är väljare som tycker om ”ordning, auktoriteter och stabilitet” som röstar högerpopulistiskt. Hon förklarar inte varför det skulle innebära att det inte har med ekonomi att göra.
I likhet med många andra tyckare som gärna vill få det att framstå som att Trumps seger inte bottnar i väljarnas ekonomiska villkor, framställer hon det som att de som röstade på honom inte alls tillhör en utsatt grupp. Självfallet var många av dem som röstade på Donald Trump rika republikaner som skulle röstat på Republikanerna oavsett kandidat. Vad som bör oroa Marçal är de 16 procent av de fattigaste i USA som i det här valet övergav Demokraterna till förmån för Donald Trump. Hon noterar dessa procent men går inte så långt att hon försöker förstå varför de röstade som de gjorde. Dock undviker hon rasistargumentet genom att faktiskt påpeka att Hillary Clinton förlorade störst i de delar av USA där Barack Obama hade störst stöd bland vita i valet 2012.

Hur Katrine Marçal än väljer att tolka valresultatet så är det ur ett vänsterperspektiv viktigt att se och förstå varför det fanns ett stort stöd för Donald Trump bland vita män och kvinnor i arbetarklassen, i synnerhet i det så kallade rostbältet. Delstater som Michigan, Wisconsin, Ohio, och Pennsylvania avgjorde valet. I Ohio vann Trump med en marginal på över 8,5 procent. Där vann Barack Obama både 2008 och 2012.
Många väljare som traditionellt röstat på Demokraterna valde i år Trump framför Clinton. Väljarna i de här områdena har hittills varit en central bas för Demokraterna, precis som arbetarklassväljare i Norrbotten har varit en bas för Socialdemokraterna i Sverige.
Demokraterna kommer att vända och vrida på valresultatet i oändlighet. Faktum kvarstår: partiet har förlorat arbetarklassen. Detta genom att med fula medel och knep föra fram en presidentkandidat som förkroppsligar det självgoda och genomkorrupta politiska etablissemanget. En kandidat som för många amerikaner stod för ”more of the same”. Genom detta agerande gav Demokraterna USA fyra år med en gränslös rasistisk, sexistisk och homofobisk mansgris vid makten. Fyra år av rädsla för flera grupper i det amerikanska samhället, framförallt minoriteter, invandrare och papperslösa. Fyra år av en man som för många väljare har kommit att symbolisera den amerikanska drömmen om att alla kan lyckas, men som kommer att försätta landet i en konstant mardröm.
Någon borde påminna Donald Trump om att alla utom urbefolkningen är immigranter i USA.

Arbetarklassen led oerhört stor skada under finanskrisen och blöder fortfarande. Det var arbetarklassen som fick betala krisen med sina skattepengar, förlorade arbeten och hem, samtidigt som Hillary Clinton kliade Wall Street på ryggen och själv tillhör den elit som skapat känslan av total maktlöshet hos stora delar av befolkningen. Clinton är också en av de ansvariga för Irakkriget, ett krig som har gett många arbetarklassfamiljer trasiga och traumatiserade söner och döttrar utan rimligt socialt och ekonomiskt stöd för skador de fått i ett krig de aldrig hade deltagit i om militären inte hade varit en utväg för arbetslösa med låg utbildning.
Donald Trump har sagt att han ska rädda jobben och att Irakkriget var en katastrof.
Det är lätt att vara kritisk mot att delar av den amerikanska arbetarklassen inte ser Trump för den han är: en företrädare för USA:s ekonomiska elit. Samtidigt är det upp till Demokraterna att visa att partiet kan och vill föra en politik som faktiskt gynnar arbetarklassen. Att en galen miljardär framstår som ett bättre alternativ visar att partiet inte har lyckats med det. Demokraterna gav inte klasshatet möjlighet att riktas åt rätt håll.

I våras kritiserade jag en text i SSU:s idépolitiska tidskrift Tvärdrag där skribentens favoritcitat av Clinton var ett där presidentkandidaten skröt om att hon minsann inte stannat hemma och hållit tebjudning utan gjort karriär istället. Väldigt få kvinnor i USA har kunnat stanna hemma och hålla tebjudningar. Det är dessa kvinnor som med en öronbedövande majoritet har röstat på Donald Trump.
Bara 34 procent av de vita arbetarklasskvinnorna som gick till valurnorna röstade på Clinton. 62 procent röstade på Trump. Dessa kvinnor har röstat mot en kvinna ur eliten, en kvinna som har gynnat sig själv på alla upptänkliga vis, samtidigt som vita arbetarklasskvinnor fått det allt sämre. Som utrikesminister gav Clinton till exempel sin och makens privata fond en rad lukrativa uppdrag. The Clinton Foundation står som ett slags monument över makarnas korruption och samarbeten med diktaturer.
Precis som en stor andel av männen i samma klass har dessa kvinnor lagt en röst som uttrycker vrede över etablissemangets girighet och arrogans. Som Åsa Linderborg skrev häromdagen i Aftonbladet är det inte fråga om någon ”populistisk fördom” utan om en helt saklig beskrivning när Trump påstår att det finns en maktelit som går sin egen väg på bekostnad av de breda folklagren.

Åsa Linderborg vänder sig emot påståendet att de som röstat på Donald Trump enbart skulle vara rasister fyllda av hat och ondska. Visst är de fyllda av hat, men det är ett hat som i grund och botten handlar om att människor är trötta på fyrtio år av stagnerade reallöner och vill ha ett jobb och en inkomst som går att leva på. Det hat som många av Trumpväljarna har gett uttryck för riktar sig mot det korrupta etablissemanget och de sociala och ekonomiska orättvisorna. Det är ett hat som högerpopulismen har lätt för att göda med rasism.
Medan Bernie Sanders kunde ha kanaliserat detta hat i konstruktiv riktning, personifierar Hillary Clinton det korrupta etablissemanget. Det tål att upprepas eftersom det är en av huvudanledningarna till att hon inte vann valet. Under primärvalet visade de flesta opinionsundersökningarna att människor inte ansåg att Hillary Clinton var att lita på, hon saknade trovärdighet. En uppfattning som bekräftades av läckorna från de hårt hemlighållna Wall Street-talen där hon påpekar att hon har en privat och en offentlig åsikt.
Men Hillary Clinton var inte ensam om att ha dåliga opinionssiffror. Hon tävlade med Trump om att vara mest impopulär. Årets presidentval hade det lägsta valdeltagandet sedan år 2000. Bara drygt hälften av alla röstberättigade tog sig till valurnorna.

Många av de svenska skribenter som okritiskt och utan analys hyllat Hillary Clinton under den här valomgången, går nu ut och gör halva pudlar till höger och vänster.
Under primärvalet kritiserade jag Aftonbladets ledarkrönikör Karin Pettersson när hon hävdade att Bernie Sanderssupportrarna var ett gäng kränkta vita män med skägg. Nu erkänner även Karin Pettersson att hon hade fel om Clinton: det var inte rätt kandidat.
Karin Pettersson menar att vänstern nu måste omvärdera sina ståndpunkter. Men vilken vänster menar hon? Den vänster jag mötte i USA hade inga illusioner om Hillary Clinton. Det var den politiska och mediala eliten som hade det. Det hade varit fint om Karin Pettersson hade kunnat rapportera en mer nyanserad bild redan under primärvalet istället för att upprepa den Clintontrogna amerikanska medielitens ”sanningar”. Hon tror fortfarande inte att Bernie Sanders hade kunnat vinna, men erkänner att Demokraterna hade behövt mer av Sanders politiska linje.

I dagens USA går det ökande välståndet till den rikaste procenten samtidigt som arbetarklassen har halkat efter. Ojämlikheten sliter isär landet. Journalisten och forskaren Remi Adekoya skriver i en artikel i Guardian att en vänster som inte kan vinna de vita arbetarklassväljarna är tandlös. Hans slutsats är att vänstern för att kunna vinna måste sluta fokusera enbart på identitetspolitik och istället fokusera på att återanknyta till de vita väljare som förlorats på vägen. Lyckas inte det så kommer vänstern bara att bli svagare medan högerpopulismen växer sig stark, skriver han och påpekar att vänstern är värdelös för minoriteterna om den inte kan vinna val. Minoriteterna behöver en stark vänster: ”Om priset för detta är lite mindre fokus på oss och mer fokus på fattiga frustrerade vita väljare, så är det ett pris värt att betala.”
För att vinna de fattiga vita väljarna bör vänstern fokusera på socioekonomiska frågor, på ojämlikhet och stagnerade löner, menar han. Trumps löften om att stänga gränserna och behålla jobben i USA har lockat människor som är utmattade av den hänsynslösa tävling om jobben som nyliberalismen har skapat. Den största väljaromsvängningen i USA ägde rum bland de som tjänar mindre än 30 000 dollar om året, det är de väljarna som måste tävla med mexikanska immigranter om låglönejobben. Många av dessa väljare röstade på Obama 2012. Nu röstade de på Trump.
Remi Adekoya understryker att socioekonomiska frågor inte bara skulle locka vita arbetarklassväljare: de berör alla, oavsett etnicitet, religion eller kön. Hans kritik av identitetspolitiken kommer från ett helt annat håll än den kritik som på sistone dykt upp på den politiska högerkanten. Här handlar det istället om att stärka vänstern på ett sätt som gynnar utsatta grupper.

Journalisten Malcom Kyeyune drar vissa liknande slutsatser i sin blogg. Han menar att en stor del av vänstern är snar att avskriva människor och behandla dem som om de inte är kapabla till verkliga politiska ställningstaganden: ”I takt med att globalisering och andra objektiva ekonomiska förändringar skärt samhället itu och lämnat människor på bar backe, gjort dem till främlingar och utbölingar i sina egna hembygder, så har vi låtsats som om att politik handlar om rätt åsikter, som om åsikter och ”värderingar” bara liksom springer ur något sorts metafysiskt vakuum.”
Kyeyune har rätt i att det är oerhört väsentligt i dessa tider att förstå istället för att fördöma. Att vinna över istället för att förolämpa. Som författaren Thomas Frank skriver i brittiska Guardian så är det kanske ”dags att fundera över om det finns något i detta att skrika gällt självrättfärdigande från en position med hög social status som driver bort människor”. Han skriver också att amerikanerna ville ha en slägga att krossa systemet med, men Demokraterna erbjöd dem en korrupt teknokrat som ansåg sig stå på tur till presidentposten.

Vad är det då som krävs för att vinna arbetarklassväljarna? I en artikel i Harvard Business Review gör genusforskaren och juridikprofessorn Joan C. Williams en genomgång av vad Demokraterna inte förstår när det gäller den amerikanska arbetarklassen. Hon menar att en stor andel arbetare har betydligt svårare för en kvinna från den politiska eliten, än en man som de upplever har byggt sitt eget välstånd. De upplever att människor med universitetsutbildning ser ned på dem medan de kan beundra en ”self-made man”. Hillary Clinton är sinnebilden av den arroganta trångsynthet som många i arbetarklassen förknippar med eliten. Hennes politik har inte gynnat arbetarklasskvinnor och i det här valet gick klass före kön för de väljare som drabbas värst av dagens ekonomiska och politiska system.
Williams tar upp ett antal punkter som hon anser att de progressiva borde komma ihåg inför nästa val. Bland annat att det inom arbetarklassen finns en kritisk inställning mot de allra fattigaste som inte minskar av att de sociala skyddsnäten konstrueras för att bara fånga upp de som har det allra sämst ställt och inte den breda arbetarklassen. Hon menar att utformningen av till exempel Obamacare borde ha varit mer gynnsam för bredare delar av arbetarklassen.
Genusforskaren påpekar också att det är viktigt att förstå hur klass har kommit att handla om geografi. I det amerikanska inlandet är arbetslösheten stor, liksom antalet krigsveteraner med skador som gör dem oförmögna att arbeta. Klasskonflikterna har kommit att skapa en stor spricka mellan stad och landsbygd och enligt Williams måste den som vill knyta an till vita arbetarklassväljare fokusera på ekonomi på det sättet som Bernie Sanders gjorde. Många av dem som röstade på Trump i år gjorde det för att varken Demokraterna eller Republikanerna erbjöd dem något alternativ. Det är arbetarna i Wisconsin, Ohio, Michigan och Pennsylvania som har förlorat jobben på grund av frihandelsavtalen som båda partierna omfamnat. Avtal som Trump motsätter sig.

Precis som Socialdemokraterna i Sverige borde gå åt vänster för att motverka SD, borde Demokraterna i USA se att den politik som Bernie Sanders förespråkade skulle vinna tillbaka mark för partiet. Sanderskampanjen var en enande kraft. Raka motsatsen mot Donald Trumps splittrande effekt. När jag var på ett Sandersmöte i Cleveland i november förra året stod unga arga stålarbetare sida vid sida med Black Lives Matter-aktivister, studenter, sjuksköterskor, krigsveteraner, afroamerikanska skolflickor och pensionerade lastbilschaufförer. En av de unga stålarbetarna höll ett plakat. På plakatet var det ett hjärta.
Det är det USA jag tror på och det är det USA som mina vänner inom den amerikanska vänstern kämpar för ska slå igenom, oavsett om det är genom utomparlamentarisk kamp, genom att driva Demokraterna åt vänster eller genom att mobilisera för att bilda ett nytt arbetarparti. Dessa människor är värda allt stöd och all solidaritet, nu mer än någonsin.
Donald Trumps valseger är nedslående och skrämmande, men den kan också vara den sista gnistan som behövs för att tända en större eld: en folklig mobilisering till vänster i USA.

Text och foto:
Emma Lundström

 

Tidigare i Internationalen:

Det är inte presidentvalet som är grejen

Trumps inferno gör Clinton till president

Sandersdelegat om framtiden: ”Vi måste bygga en vänster som inte är allergisk mot att vinna”

Clinton tvingas ta ställning mot dödsstraffet

Dianne Feeley från Detroit: “Sanders kampanj har gett människor kraft att fortsätta kämpa”

“Kampen fortsätter för ett annat USA”

Bernie Sanders: “I’m in it to win it”

New York: “Den här rörelsen går bortom Bernie”

Tusentals sittstrejkar för ett annat USA

First we take Wisconsin…

Räkna inte ut Bernie Sanders

Vad som än händer nu så är det rörelsen som räknas

Sanders seger i Michigan kan spegla resten av valet

Folket eller eliten – spänningen stiger i det amerikanska primärvalet

Jordskredsseger för Bernie Sanders

Så mycket mer än en våt dröm för “skäggradikaler”

Ödestimma för Sanders i Iowa

Avfärda inte Bernie Sanders

Det växer ett träd i Columbus

Rörelsen som överraskar USA

Socialismen vinner mark i USA

Sverige måste vara bättre än så här

En demokratisk debatt värd namnet

Bernie Sanders och gräsrötterna överraskar alla

Den amerikanska drömmen är inte till salu