Jag är inte lutheran, men…

Per Leander

 

Det kändes konstigt att komma hem till Sverige igen i början av denna vecka och mötas av nyheten om att påven hade varit här och all uppståndelse runt detta besök i radio, TV och tidningar – mestadels formulerat i positiva ordalag. När jag reste från Tyskland i måndags var det allmän helgdag, då man firade Reformationsdagen och 499-årsminnet av att Martin Luther spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg. De tyska tidningarna var i helgen fulla med porträtt av Luther och artiklar om hans betydelse, trots att det är ett år kvar till det verkligt stora jubileumsåret för protestantismen 2017.

I östra Tyskland där jag var och drog runt i städerna Leipzig, Lützen, Naumburg och Chemnitz (Karl-Marx-Stadt) fanns det även en sorts kult av Gustav II Adolf; den svenske kungen som ju stred för protestantismen i Europa. Något som de tyska lutheranerna fortfarande är mycket tacksamma för. Det fanns en Gustav Adolf-staty vid rådhuset i Lützen, en stor gata uppkallad efter honom i Leipzig – där man även hade en populär ölsort som pryddes med den svenske kungens porträtt – och i lilla Naumburg fanns ett minnesmärke vid det hus i vilket ”Lejonet från Norden” hade bott sina sista dagar i livet, innan han föll i slaget vid Lützen den 6 november 1632. Gustav Adolf framstod som betydligt viktigare för tyskarna att minnas och hylla, än vad jag upplever att han är i Sverige.

Jag är inte lutheran, men jag kan ändå tycka att övergången från katolicismen till protestantismen var progressiv rent historiskt. De länder som genom reformationen bröt med påven i Rom hade möjlighet att kulturellt och ekonomiskt utvecklas mera självständigt som nationer. Filosofen Max Weber menar till och med att protestantismen var nödvändig för kapitalismens utveckling, medan de katolska länderna förblev feodala mycket längre och därmed hamnade på efterkälken.
Utan att bry mig om själva religiositeten kan jag även uppskatta den lutherska arbetsetiken och asketismen. Jobba hårt och lev enkelt och självuppoffrande, med målet om att på sikt få komma till en bättre värld, utan fuskvägar till himlen genom bikt och avlatsbrev. Det finns något av bolsje­vism i allt detta. Och Martin Luther var verkligen revolutio­när i början när han drog igång sin kamp mot det korrupta katolska prästerskapet och furstarnas makt.

Samtidigt står det klart att Luther, likt en Stalin, med tiden själv svek många av sina ursprungliga ideal, och fördömde de bondeuppror som han tidigare hade uppmuntrat. Medan hans tidigare stridskamrat Thomas Müntzer, likt en Trotskij, envist fortsatte kampen för social rättvisa – för vilket han avrättades 1525. Och de kungar som tog till sig av Luthers läror gjorde det kanske inte i första hand av tro, utan för att kunna använda reformationen till att stärka sin egen makt, som Gustav Vasa i Sverige.
Vad gäller det trettioåriga kriget i Europa på 1600-talet, så har den tyske marxisten Franz Mehring påpekat i sin bok med den passande titeln Gustav II Adolf, att det i grunden handlade om kontrollen över marknader och handelsförbindelser, och inte en kamp mellan protestantism och katolicism. Religionen används som bekant mest som ett svepskäl för krig och ett sätt att egga upp folken mot varandra.

Utan tvekan var den 31 oktober 1517, då Luther spikade upp sina teser på kyrkporten, en sån där historisk dag som förändrade världen. Men det är trots allt skönt att vi i Sverige snart 500 år efter att vi anammade Luthers läror, har kommit så långt att vi inte längre nämnvärt bryr oss om honom. Det finns heller inget positivt i att älta gamla religionsmotsättningar och att hylla en svensk krigarkung som dog på ett lerigt slagfält i Lützen.
När den katolska påven nu gjorde sitt unika Sverigebesök, så var det heller inte vilken påve som helst. Även om katolicismen på många sätt fortfarande är reaktionär i många frågor, så är Franciskus utan tvekan den mest progressiva påve som funnits på länge. Han står upp mot rasism och krig, tar klimatförändringarna på allvar och har till och med kritiserat kapitalismens ekonomiska orättvisor. Och folk får tro på vilken gud de vill, så länge de inte använder det som argument för att förtrycka eller skada andra människor.

Per Leander

Dela