Apartheid gäller fortfarande för arbetarna på Robertson Winery

Dick Forslund. Foto: Emma Lundström

Rasistisk lönesättning, löneavdrag för toabesök som överskrider tjugo minuter och trakasserier mot fackligt anslutna arbetare. Det är vardag för arbetarna på Robertson Winery i Sydafrika. De har strejkat i över tre månader. Nu verkar konflikten vara nära en lösning. Ekonomen Dick Forslund har deltagit i de fackliga förhandlingarna. Internationalens Emma Lundström har intervjuat honom om arbetsförhållandena i ett land där apartheid aldrig helt har upphört att existera.

I sin roll som ekonom på den sydafrikanska människorättsorganisationen AIDC har Dick Forslund varit involverad i förhandlingarna mellan lantarbetarfacket CSAAWU och företaget Robertson Winery. Det är inte första gången han jobbar med facket. Han satt bland annat med i kommissionen som utredde massakern i Marikana 2012, något som Internationalen har rapporterat om vid flera tillfällen. Dick Forslund har bott i Sydafrika i sex år och jag träffar honom när han är på besök i sitt gamla hemland i början av november. Han berättar att strejken fortfarande pågår men att han tror att arbetarkollektivet tyvärr kan komma att splittras. En del vill gå tillbaka till sitt jobb eftersom det snart är jul. De behöver pengarna. Det har varit en tuff höst för många arbetare i Robertson. Även om det internationella stödet har vuxit sig allt starkare och på många sätt möjliggjort strejken ekonomiskt.
Förhandlingarna mellan facket och arbetsgivaren började i juli. Strejken började i augusti. Dick Forslund berättar att allt arbetarna ville var att öka sin lön från ungefär 3 300 rand till en minimilön på 8 500, alltså cirka 5 540 kronor i månaden:
– Det var en lön som de ansåg sig kunna leva på. Men företaget svarade med ett bud på åtta procents ökning. Redan på den första medlarförhandlingen förstod vi från fackets sida att det var krig.

Robertson Winery ägs till hälften av ett kooperativ bestående av 46 aktieägare – som alla är farmägare och som ansvarar för att pressa vindruvorna till råvin – och av ett försäljningsföretag som heter Vinimark. Vinproducenten är en av Sydafrikas största och svenska Systembolaget är en av företagets viktigaste uppköpare. Druvorna köps från 35 närliggande gårdar och förädlas och förpackas på buteljerings- och paketeringsfabriken i staden Robertson. De fabriksanställda har något högre lön än de som arbetar ute på fälten.
Staden Robertson är uppbyggd kring vintillverkningen och Robertson Winery är ett gammalt afrikaanerföretag med rötter i apartheid. Dick Forslund beskriver hur det är att gå omkring i Robertson:
– Å ena sidan har du den här otroligt blomstrande och välskötta staden med gator som är dubbelt så breda som i en vanlig svensk stad, fina hus och otadlig omgivning. Men rör du dig några kilometer utanför stadskärnan så har du olika townships. Där bor arbetarna som jobbar i vinindustrin och där är förhållandena helt annorlunda. Där råder misär, alkoholismen är utbredd, arbetslösheten massiv och lönerna låga för dem som har jobb.
Han menar att det är en slags statartillvaro. Dessutom är det en tillvaro där hudfärgen spelar all roll för vilken lön du får. Dick Forslund har gått igenom Robertson Winery lönesättning och den visade sig vara väldigt rasistisk. En svart arbetare får mindre än hälften så mycket som en vit arbetare med samma jobb. Dessutom tvingas de svarta arbetarna utstå ett förnedrande system med stämpelklockor.

Det finns tre stämpelklockor i fabriken i Robertson. En vid den yttre ingången, en i omklädningsrummet och en vid ingången till själva fabriken. Dessutom måste arbetarna stämpla ut vid varje toalettbesök. Om personen i fråga inte hinner stämpla in igen inom tjugo minuter blir det avdrag på lönen. Eftersom fabriken har över 200 anställda bildas det långa köer vid stämpelklockorna.
– Även om arbetstiden är nio timmar så kan det ta 45 minuter att komma in i fabriken på morgonen och 45 minuter att stämpla ut på kvällen. Det förlänger arbetsdagen med två timmar från det att man har kommit till fabriksporten. Sådant tog vi upp i förhandlingarna men det viftades bara bort, berättar Dick Forslund som var med från början i CSAAWU:s förhandlingsarbete. Han minns hur det gick att skära i den massiva fientlighet som fyllde rummet när företaget bjöd in facket till ett informationsmöte den 9 juni:
– De log på ett otrevligt vis och sedan exploderade de när man ville ha mer information. Det är ett väldigt obehagligt företag som bygger på afrikaaner­kapital.

Under ett möte med arbetarna i början av augusti sade företaget att det mycket väl skulle kunna betala 8 500 rand i månadslön men att det inte ville göra det eftersom facket då bara skulle kräva samma sak kommande år. När CSAAWU fick höra talas om det lade facket ett bud med krav på en löneökningar med 3 000 första året och sedan en ökning i enlighet med konsumentindex, plus någon procent, de kommande två åren. Detta för att visa att facket framförallt ville ha en radikal förändring första året. Men budet gick inte hem hos företagets konsult:
– Han har nog aldrig varit i en riktig förhandling med facket, alla bara säger ja till honom. Hans svar på vårt förslag var en fråga: ”Skulle vi höja minimilönen med 70 procent till människor som inte har några ambitioner i livet.”
Dessutom hävdade konsulten att lönekostnaderna för de 273 arbetarna som berördes av löneförhandlingen var en av företagets största utgifter, en så uppenbar lögn att Dick Forslund kände sig tvungen att påpeka att lönekostnaden, som andel av produktionskostnaden för företaget, är 3,5 procent. Resten är kostnader för andra saker:
– Han sköt från höften och jag var tvungen att småle och tala om för honom att han inte hade kollat upp siffrorna ordentligt.

Den allt större nationella och internationella uppmärksamheten, i kombination med att företaget drog facket inför arbetsdomstolen och ville ha strejkledarna fängslade, ledde till att förhandlingarna blev en nationell angelägenhet. Diskussionen slutade handla om ifall företaget kunde betala lönerna eller inte och kom istället att handla om att Robertson Winery jämförde sig med andra vinproducenter i hela området och menade att om CSAAWU tvingar företaget att höja lönen mer än de andra företagen höjer lönerna så innebär det konkurrensfördelar. Eller så ”tvingas” alla företag höja sina löner.
Företagets ovilja att möta facket åtminstone en liten bit på vägen fick även den centrala medlingen att gå i stå, trots att facket kom med flera kompromissförslag. Läget just nu ser inte särskilt ljust ut för arbetarna, enligt Dick Forslund. I det sista budet fick facket in att de 136 arbetarna som har de lägsta lönerna – de som har en genomsnittslön på 3 445 rand och får ut omkring 3 000 – skulle få 130 rand till utöver de 250 som en löneökning på åtta procent skulle innebära. Men företaget lade in en klausul som gör att de kan ta tillbaka löneökningen om marknadsläget försämras. Dick Forslund menar att det är ett väldigt dåligt avtal för CSAAWU:
– Arbetarna har i princip inte fått igenom sina krav. Det är en stor besvikelse efter så många veckor av strejk.

När Dick Forslund är på besök i Sverige har en del av de strejkande arbetarna gått tillbaka till jobbet. Han berättar att företaget har ”vunnit” över arbetare genom hot. Företaget har också hotat arbetarna som levererar råvin till för­packningsfabriken. De var på väg att gå i sympatistrejk.
– Det positiva är att de har blivit medlemmar i CSAAWU, att de organiserar sig, säger Dick Forslund och citerar Kommunistiska manifestet fritt ur minnet: ”Ömsom segra arbetarna, ömsom förlora de. Men det bestående resultatet av alla deras strider och bemödanden, är den allt omkring sig vidare gripande organiseringen.”
En annan positiv aspekt är alla solidaritet som kommit från andra länder. Dick Forslund menar att stödet från Svenska Livs, och särskilt från Livsklubben på Orkla Foods i Örebro, har varit avgörande för Robertsonarbetarnas strejkmöjligheter. Utan det ekonomiska stödet hade det inte funnits någon strejkkassa.

Vinindustrin i Sydafrika visar att allting är som förut menar Dick Forslund. Vinarbetarna upplever att det är som under apartheid:
– De ekonomiska villkoren är de­samma och det finns ingen framtid egentligen. Det är samma tröskande år efter år och man kommer inte att kunna spara ihop pengar för att kunna skicka sina barn till universitetet. Vad som kanske är nytt är att folk organiserar sig bättre. Efter Marikanamassakern 2012 strejkade över 200 000 gruvarbetare. Det följdes av ett farmaruppror i december samma år. Men den minimi­lönehöjning med 5-6 procent som blev resultatet för farmarbetarna har ätits upp eftersom farmägarna slog tillbaka genom att ta betalt för det som tidigare hade varit gratis och avskeda de som varit fackligt aktiva.
Farmarstrejken ledde till att minimilönen för en vingårdsarbetare höjdes från 68 rand till 105 rand per dag. Men farmägarna började ta betalt för arbetarnas bostadsskjul, för el och vatten.

Enligt Dick Forslund sitter
överklassen i staden Robertson på en krutdurk:
– Hur länge ska de hålla tillbaka förändringen? Hur länge?! Till slut kan de bara göra det med repression.
För upproren kommer att fortsätta. Dick Forslund tror att om CSAAWU kan växa och leda nya strejker, så kan det till slut komma till en punkt där företag som Robertson Winery upplever att de faktiskt är tvungna att skära ned på sina profiter. Om det inte blir revolution och en socialistisk regering:
– Situationen i Sydafrika nu går delvis att jämföra med Sverige på 20-talet. Då var det ett av världens strejktätaste länder och det kulminerade i skotten i Ådalen och arbetarrörelsens jordskredsseger 1932.
Han är inte helt säker på om något liknande kan hända i Sydafrika:
– När man kommer till Sydafrika utifrån så tänker man att det måste till en revolution för att ändra på situa­tionen. Men en revolution i det landet kommer inte att bli vacker. Det vore bättre med en progressiv arbetarregering som går till val på ett program av strukturella reformer.

När den här tidningen precis ska gå till tryck kommer ett mejl från Dick Forslund. Han är tillbaka i Sydafrika och kan meddela att facket och företaget just har nått en överenskommelse. Det är en kompromiss och mycket långt från de 8500 rand som arbetarna krävde från början. Ändå var det här en facklig strid som arbetarna vann. De slipper disciplinära åtgärder, får full julbonus och retroaktivt betalt för den lön som uteblivit sedan augusti. Av de strejkande arbetarna möttes beskedet med glädje efter en 14 veckor lång kamp.
Men det slutgiltiga beskedet har ännu inte offentliggjorts i skrivande stund och Dick Forslund varnar för att det kan komma en fortsättning på historien.

Text och foto: Emma Lundström

 

Läs också:

De strejkande på Robertson Winery kräver ett värdigt liv