Samförståndets tid är över

SPRICKER Ericssons kontor i Kista. foto: Alexandar Vujadinovic cc-by-sa

SPRICKER Ericssons kontor i Kista. foto: Alexandar Vujadinovic cc-by-sa

Ledaren # 40 2016

►Ledningen får bonus, de anställda tar smällen

►Viktiga näringar måste gå före egenintressen

►Industrin nödvändig för klimatomställningen

 

Femtusen har redan tvingats gå från Ericsson sedan 2010. Nu skall ytterligare 3 000 fogas till listan på människor som Ericsson inte anser sig ha råd med. Företagets ledning, vars insats har varit att inte lyckas vända bolagets krympande vinstmarginaler, belönade sig själva med en miljard i lön och bonus under samma period. Inget nytt på arbetsgivarfronten.
Regeringen står precis som vanligt helt handfallen.
– Det skär i hjärtat, jag känner med de anställda och de orter och kommuner som berörs, sa näringsminister Mikael Damberg på presskonferensen som hölls i tisdags. Passiv sympati väger lätt mot de politiska åtgärder som krävs när anställda slängs på sophögen för att tillfredsställa aktiemarknaden.

Från fackens sida kommer argument om vikten av att behålla produktion och innovation i Sverige och hur ledningens linje inte bara skadar landets konkurrenskraft utan även kommer att skada företagets framtid. Detta må vara sant utifrån hur marknaden fungerar, men det är att lägga fokus fel. Frågan är ju varför den här typen av agerande kan ske om och om igen utan att fler tar bladet ur munnen och går till roten av problemet. För det är ju uppenbarligen inte hållbart att privata aktörers kortsiktiga intressen skall kunna avgöra tusentals arbetande människors uppehälle, i verksamheter som dessutom faktiskt går med vinst – bara inte tillräckligt stor. Det är ett systemfel som inte kan rättas till genom att facket eller de politiska partierna maktlöst vädjar till ledningarnas storsinthet.

Facken har en given roll i att mobilisera för att stoppa uppsägningarna och blockera utflyttningen av jobben. Först och främst måste samhällets intressen skyddas. Att tvinga ut människor i arbetslöshet är ett enormt resursslöseri och inget som en företagsledning borde ha makten att råda över oinskränkt. Staten måste gå in hårt och granska hur finanserna ser ut. Vidare måste lagändringar på plats för att ge samhället verktyg att ingripa i den här typen av situationer. Stora samhällsnäringar, vare sig det rör teknikindustri, banker eller naturtillgångar, kan inte styras som diktaturer av små ledningar som bara ser till sitt eget bästa. De måste ställas under demokratisk kontroll.

Frågan är egentligen avgjord redan där, men nu finns det en dimension till. Industrin är nämligen en samhällstillgång som vi behöver ta vara på. Faktum är att vi står inför, eller egentligen faktiskt befinner oss mitt i, en situation där det krävs en fullständig ekologisk omställning av samhället för att stoppa de pågående klimatförändringarna. Hela samhället tycks just nu lida av kollektiv förnekelse och det talas hellre om huruvida vi har råd med en skattehöjning på promillen eller att ta emot människor från ett sönderbombat land. Men de utmaningarna är en morgonbris i jämförelse med de stora omställningar som vi måste ta itu med – och den förestående omställningen kräver tekniska lösningar, den kräver ett kunnigt arbetarkollektiv, den kräver att vi har produktionsmedel att sätta in.
Vi kan inte lämna vårt gemensamma öde i händerna på kvartalsprofitörer. Vi har inte råd med dem längre. Det är dags att föra upp frågan om den ekonomiska makten på dagordningen.