Om att klippa av sig tid

emmapemma_5919liten
I fredags fick jag ett plötsligt infall när jag var och handlade på Konsum. Letade upp närmsta frisersalong med en ledig tid och lät en proffsig lärling klippa bort två tredjedelar av håret. Det låter kanske inte så dramatiskt, men det var det. Jag har inte varit hos frisören på tjugo år. Inte sedan 1996. Då hade jag ännu inte skaffat min första mejladress. Mobiltelefoner var inget som alla släpade runt på. George W. Bush, de kollapsande tvillingtornen och Irakkriget hade ännu inte hänt. Tiden var en helt annan.

När håret väl blivit över en viss längd är det svårt att klippa av det. Det blir en del av jaget. Det blir också något som folk har en åsikt om. ”Inte ska du klippa dig, du är så fin i ditt långa hår!” är en ofta yttrad vänlighet som känns som en varning: klipper du dig riskerar du att sluta vara fin. Säkert är det en av alla undermedvetna anledningar till att jag har låtit håret vara.
En viktigare anledning har varit den kortslutning det skapar i hjärnan på människor som inte får det långa håret att gå ihop med mina håriga ben. Som inte vet hur de ska definiera mig. Vilket fack jag ska placeras i. Den som har ett så kvinnligt attribut som långt hår borde väl rimligtvis avlägsna håret på de platser där det anses vara okvinnligt?! För om långt hår på en kvinna väcker förtjusning, så väcker håriga ben snarare obekvämhet och upplevs som en provokation, framförallt av kvinnor.

Men först och främst har jag haft kvar mitt hår får att jag tyckt om det. Det har varit en vana och en trygghet. Något att gömma sig bakom eller komma fram ur. Ett pålitligt hav att fläta in dagens tankar i om kvällen och borsta ut nattens drömmar ur om morgonen. Det har också varit fyllt av minnen och livshändelser, både sorgliga och goda. En länk till det förflutna. En del av mig. Att klippa av det är att klippa av tid.

Det luktade kaffe hos frisören. Lärlingen förklarade att hon hade lite svårt att tvätta ur håret eftersom karet var för litet. Jag blundade medan hon klippte. Det tog en och en halv timma. Hon berömde håret, menade att det hade varit bra till en peruk och frågade hur jag tagit hand om det. Jag svarade att jag tvättat det en gång i veckan med schampo och balsam, att jag aldrig färgat det eller använt stylingprodukter, och att min mor eller någon vän har toppat det några centimeter ungefär varannan månad. Frisörlärlingen verkade uppfatta mig som en sällsynt djurart som någon hittat långt inne i den oåtkomligaste delen av djungeln.
I ett land där det finns betydligt fler hårsalonger än mataffärer i minsta småort och där människor, framförallt kvinnor, lägger ned tusenlappar flera gånger per år på frisyrer som växer ut eller kollapsar inom kort, så antar jag att det är just precis det jag är: ett ovanligt djur.

Men om jag är ett märkligt djur så är jag det i alla fall medvetet. Detta att inte gå till frisören har för mig varit en bojkott av den konsumtionshets som råder kring just hår. På samma sätt som mina håriga ben. En bojkott av påtvingade ideal och definitioner av vad som är rätt just för tillfället.
Dessutom är det billigt med långt hår och jag har aldrig haft mycket pengar.

Lärlingen klippte inte av riktigt så mycket som jag hade tänkt mig. Hon ville inte. Nu går håret till axlarna. För mig är det chockartat; huvudet lättar nästan från kroppen och om natten letar drömmarna efter flätan. Men för omvärlden är det förmodligen ingen större skillnad. Det är ju bara lite hår.

Emma Lundström

 

Tidigare i Internationalen:

Kvinnlig kroppsbehåring på återväxt?

Vacker – vem bestämmer det?

Tröttsamt, tröttsamt

Hårchock: det finns alla sorter!