Läppsalva eller dopinginjektion?

► Norska längdskidåkaren säger sig ha använt läppbalsam

► Men kan också vara spår efter anabola steroider som injicerats

► Forskare: ”Inte säkert att dopningsindustrin är mindre omfattande i Väst”

På en presskonferens i förra veckan berättade en rödgråten Therese Johaug att hon av landslagsläkaren Fredrik Bendiksen ordinerats hudsalvan Trofodermin mot sina solbrända läppar. I god tro sade sig den norska längdskidåkaren ha använt salvan utan att ha en aning om att den innehöll den anabola steroiden Clostebol, som är dopingklassad.
På presskonferensen tog läkaren Bendiksen på sig all skuld för det inträffade och meddelade att han med omedelbar verkan lämnade sitt uppdrag. Hur trovärdig är då denna historia? Är det inte något som den norska landslagsledningen bara kokat ihop under de åtta dagarna från att Johaug ertappades och fram till presskonferensen? Har verkligen Johaugs positiva test sin upprinnelse i en hudsalva? Enligt Arne Ljungkvist, dopingexpert med en under årens lopp rad befattningar i internationella kontrollorgan, kan det mycket väl kan vara så. Han jämför Johaugs berättelse med tidigare fall:
– Det har varit allt från steroider i tandkrämen eller för mycket sex och öl. Johaugs förklaring känns betydligt mer trovärdig, säger Ljungkvist till Göteborgs Posten.
Ljungkvist betonar att dagens analysinstrument är så känsliga att de mycket väl kan ge utslag utifrån en substans som appliceras på läpparna.

Den oberoende stiftelsen Antidopning Norge utreder dopningsärendet som väntas ta uppemot sex veckor. Johaug riskerar fyra års avstängning, men kan också komma undan med en varning.
Therese Johaug hade lämnat 18 rena dopningsprov det senaste året innan det 19:e visade spår av Clostebol. Mellan det 18:e och 19:e testet gick det dock fyra månader. Det minskar chanserna för den regerande världscupmästarinnan att få ett milt straff.
På grund av den långa tiden mellan testerna går det inte att säga säkert att det var läppsalvan som gav utslag, det kan lika gärna vara en flera månader gammal injektion av anabola steroider som fanns kvar i kroppen.
– Injiceras anabola steroider kan det finnas kvar i kroppen i två till tre månader. Om det gått kort tid sedan hon senast hade testats, och det inte funnits något i det första provet, så hade det nog varit väldigt förmildrande, säger den svenske antidopningsexperten Åke Andrén-Sandberg till den norska tidningen Dagbladet.

Dopning är inte något nytt fenomen. Föregångare till dagens pillertrillande existerade redan i antikens olympiska spel då det förekom att deltagare försökte att förbättra sin förmåga genom att inmundiga fårtestiklar (testosteron), olika svampar eller växtextrakt.
I modern tid var det första fallet av dopning som väckte uppmärksamhet den danske cyklisten Knut Enemark-Jensen, som i lagtempoloppet i Rom-OS 1960 handlöst föll av sin cykel och dog. Efter loppet framkom det att han tagit amfetamin och kände därför inte av när han överskred sin trötthetströskel. Det som riktigt fick dopningen att ta fart var dock när anabola steroider runt 1970 togs i bruk, som ett sätt att på konstgjord väg snabbt bygga upp muskelmassan. Inom inte minst friidrotten och simningen fick vi nu i många discipliner uppleva en veritabel rekordslakt och allra värst var de östtyska simmerskor som sopade rent i resultatlistorna.
Bruket av anabola steroider förbjöds 1976. Det kom dock att ta lång tid innan vi kunde skönja någon faktisk minskning av missbruket. Idrottare testades men bara i samband med stora mästerskap, vilket fick till följd att man upphörde med intagandet av dopningspreparat i god tid före tävlingsdags så att de förbjudna substanserna inte skulle kunna spåras vid kontrollerna. Det var först 1988 – i svallvågorna av skandalen med sprintern Ben Johnson vid OS i Seoul 1988 – som man införde stickprovskontroller när som helst vid träningstillfällen eller tävlingar.

Det finns en bild av att dopningen minskat på den absoluta elitnivån under de senaste 25 åren. Att många av damfriidrottens världsrekord härstammar från 1980-talet – och idag anses som ouppnåeliga – är en indikation som pekar i den riktningen. Men missbruket har inte upphört. Gång efter annan kan vi ännu se hur någon storstjärna åker fast och desperat försöker att bedyra sin oskuld. Under det senaste året har det framkommit att dopningen inom den ryska idrotten på många områden fortfarande är systematisk. I Västvärlden har man därför kunnat slå sig för bröstet och hävdat att vi nu äntligen fått bevis för vad vi alltid trott: att det finns kommunicerande kärl mellan dopningsindustrins laboratorier och den ryska statens toppskikt.
Men enligt Kutte Jönsson på Institutionen för idrottsvetenskap vid Malmö högskola är det inte säkert att dopningsindustrin skulle vara mindre omfattande i Väst:
”Skillnaden är möjligen att man i Väst outsourcat det moraliska och politiska ansvaret till privata företag och enskilda individer, vilket innebär att exempelvis idrottsförbunden i Väst kan svära sig fria från moralisk och politisk skuld för dopningsbruket”, skriver Kutte Jönsson i en krönika på idrottsforum.org.

Anders Karlsson
Marco Jamil Espvall