Fastnat framför Gilmore Girls

GilmoreDylan. Foto: Emma Lundström

Jag följde inte den amerikanska tv-serien Gilmore Girls när den kom kring år 2000. Såg möjligen ett eller annat avsnitt om Lorelai Gilmore och hennes dotter Rory. Var kritisk. Men så stukade jag foten riktigt rejält häromveckan och blev hänvisad till soffan i alldeles för många dagar. Nu har jag sett närmare fyra säsonger av serien och måste säga att den har fördelar, åtminstone de första säsongerna.
Den driver med rika människor och med kärnfamiljen. Istället hyllar den ensamstående mammor som inte kan laga mat och omtänksamma män som lyssnar på självhjälpsböcker om kärlek. Den vänder och vrider på mellanmänskliga relationer, på känslor och uppror, livsfunderingar och kärlek. Den är väldigt rättfram och skådespelarna är skickliga och oerhört bra på att leverera sina rappa repliker späckade med samtidsreferenser; de fick tydligen till och med träna på att tala snabbt. Dessutom är Rory en uppfriskande bokmal som oftast inte beter sig som tonåringar förväntas göra. Men framförallt gillar jag att vänskapsrelationer skildras så finstämt, liksom rollfigurernas inre slitningar och osäkerhet. Tyvärr blir det lite mindre finess framåt säsong tre och fyra.

Gilmore Girls speglar 2000-talets första stapplande år. Musiken, modet, samtalsämnena och stämningen. Det går självfallet att kritisera serien för en massa saker och det görs också nu när en ny säsong planeras av amerikanska Netflix. Bland annat skriver författaren Sara Benincasa att Gilmore Girls skildrar ett dysfunktionellt förhållande mellan mor och dotter; Lorelai är tonåringen och Rory föräldern. Men det är ju också en del av seriens poäng. Hur den som får barn vid 16 års ålder hanterar sitt liv och balanserar mellan att vara mor och kompis. En inte alltid helt smidig balansgång.
Jag har i alla fall, i efterhand, och med stukad fot som ursäkt, insett att jag gillar Gilmore Girls.

Text och foto: Emma Lundström