Operation Danni 1948 förvisades palestinier ut ur staden Ramla i en israelisk militäroffensiv.
Alejandra Ríos intervjuar Ilan Pappé, historiker och socialistisk aktivist som sedan länge har forskat om konflikten mellan Israel och Palestina. Pappé berättar om den Israeliska bosättarkolonialismen och om varför en tvåstatslösning inte är en bra idé.
Du har talat och skrivit om begreppet hemland som ett rättfärdigande av ett utrotande av den infödda befolkningen. Vad är innebörden i detta begrepp och vilka exempel finns det på att det använts på andra ställen? På vilket sätt tillämpas det annorlunda i Palestina än i andra länder?
– Ilan Pappé: Sammanhanget är företeelsen bosättarkolonialism: européer som kände sig otrygga
Ilan Pappé
eller hotade flyttade till icke europeiska områden i Amerika, Afrika, Australien och Palestina. Dessa människor letade inte bara efter ett nytt hem, utan också ett nytt hemland. De hade nämligen ingen önskan eller planerade inte att återvända till Europa.
Det enda problemet var att de länder de var ute efter redan beboddes av andra människor. I de flesta fall blev deras lösning folkmord mot de infödda folken. I två fall var lösningen en annan: apartheid i Sydafrika och etnisk rensning i Palestina.
I din bok The Ethnic Cleansing of Palestine hävdar du att Israels mål har varit desamma alltsedan 1948. Kan du utveckla det?
– Som varje bosättarkolonial rörelse vägleds den sionistiska rörelsen av logiken att utrota de infödda. Under perioden efter Andra världskriget blev utrotandet mer komplicerat och kanske mindre omänskligt, men ändå drastiskt. Den sionistiska rörelsens strävan att skapa en både judisk och demokratisk stat innebär att det alltid finns en önskan att ta över så mycket som möjligt av Palestina och lämna kvar så få palestinier som möjligt.
Det är bakgrunden till den israeliska etniska rensningen 1948, en operation som slutade med att nästan en miljon palestinier fördrevs och att judar tog över 80% av landet. Men den etniska rensningen 1948 var inte ett fullbordat projekt. Israel saknade fortfarande 20% av landet och det fanns kvar en palestinsk minoritet i landet. Visionen om ett helt av-arabiserat Palestina fanns kvar, även om medlen skiljde sig.
Medlen innefattade att införa ett militärt styre över palestinierna i Israel och vägra flyktingarna att återvända. Utrymmet räckte inte till och 1967 kom en möjlighet att utvidga det, men då uppstod återigen det demografiska problemet. Denna gång blev medlen apartheid, militär ockupation och att dela upp landet i enklaver och Bantustan (hemländer).
Du har beskrivit Israels aktioner i Gaza som ett ”stegvis folkmord”. Vad betyder detta begrepp?
– ”Stegvis” betyder att det inte genomförs något dramatiskt, massivt mördande av människor från en viss ras eller nation. Men den strategi som Israel har genomfört sedan 2006 har lett till något som FN kallade ”en omvandling av Gazaremsan till en obeboelig plats” – så det är inte bara det ständiga dödandet av civila som gör det till ett folkmord, utan också att infrastrukturen ödeläggs.
Tycker du att Israel genomför en lika omfattande etnisk rensning på Västbanken och i östra Jerusalem som den som ägde rum 1948?
– Tja, faktum är, att sedan 1967 har hundratusentals palestinier förflyttats från områden i Stor-Jerusalem på olika sätt – från massiv fördrivning eller genom att flytta deras grannskap till Västbanken eller genom att inte låta dem återvända om de lämnar landet. Efter 1967 handlar den etniska rensningen mer om att flytta palestinier till enklaver snarare än ut ur landet.
Du argumenterar mot en tvåstatslösning utifrån att den inte är genomförbar och är istället för en tvånationersstat. Vad är orsakerna till att du dragit denna slutsats? Hur tror du man kan uppnå en tvånationersstat och hur skulle den fungera?
– Tvåstatslösningen är inte genomförbar av två orsaker. För det första gäller den bara 20 procent av Palestina och mindre än hälften av det palestinska folket. Man kan inte begränsa frågan om Palestina på ett sådant sätt, varken geografiskt eller demografiskt.
För det andra skapade Israel en sådan verklighet på marken, när det gäller bosättning och kolonialisering, att det är omöjligt att skapa en normal palestinsk stat, även om man skulle gå med på denna lösning. Det bästa man kan hoppas på är två Bantustan: ett på Västbanken och ett på Gazaremsan. Det är ingen lösning.
Slutligen kan det inte bli någon lösning utan att respektera de palestinska flyktingarnas rätt att återvända, och en tvåstatslösning respekterar inte denna rätt.
Vad har den växande internationella kritiken av Israels aktioner mot det palestinska folket fått för effekter? Hur har den påverkat fredsrörelsen i Israel?
– Under de senaste tio åren har civilsamhällena i hela världen fått nog av sina regeringars passivitet angående Palestina. De genomförde därför självständiga aktioner genom att stöda palestiniernas civilrättsliga uppmaning till bojkott, avveckling och sanktioner (BDS, boycott, divestment and sanctions) mot Israel.
Världens regeringar tvingar fortfarande inte Israel att förändra sin politik och det är därför svårt att förvänta sig några förändringar inifrån. Det finns ingen fredsgrupp i Israel. Det finns en liten grupp aktivister som uppmuntras av BDS-rörelsen och försöker skola israelerna om de tidigare och nuvarande brotten mot de mänskliga och medborgerliga rättigheterna. Dessa inhemska grupper kommer inte att överleva, det är nödvändigt att sätta ett större internationellt tryck på Israel.
Vilken roll har akademiker eller intellektuella under kampen för Palestinas befrielse?
– En mycket viktig roll. De kan berätta den historia om Palestina som Israel vill dölja för världen. Det finns tillräcklig med bevis, och idag finns det tillräckligt många forskare som använder dem, för att berätta historien så som den verkligen ägde rum. Vi måste modigt ta itu med denna historia om vi vill få till stånd en verklig försoningsprocess i Israel och Palestina.
Hur viktig är BDS:s kampanj? Vad tror du den kan uppnå?
– Den är mycket viktig. Den har två viktiga funktioner: för det första att skicka ett smärtsamt men nödvändigt budskap till Israel att det finns en prislapp på en fortsatt politik av fördrivning och kolonialisering. Och för det andra att inspirera den allmänna opinionen och aktivismen i världen kring en kampanj som inte låter Palestinafrågan falla i glömska.
Alejandra Ríos
Intervjun publicerades
ursprungligen i Left Voice.
Översättning från engelska:
Göran Källqvist
