Putilovs vänner vänder kappan efter vinden

Egor Putilovs konspirationsteoretiska artikel om Borotba publicerades i mars 2015 i Aftonbladet.

Egor Putilovs konspirationsteoretiska artikel om Borotba publicerades i mars 2015 i Aftonbladet.

Det hela liknar en slapstick. En ryss avslöjar i syndikalistiska tidningen Arbetaren och i Aftonbladet att andra ryssar är Putinagenter. Sedan avslöjar han att Vänsterpartiet gett bidrag till ett socialistiskt parti i Ukraina vilka också påstås ha agerat agenter åt Putin. Till slut visar det sig att han själv är rysk agent som numera arbetar åt Sverigedemokraterna. Eller är han helt enkelt en rättshaverist och bedragare som serverar folk vad de vill höra?
De som alldeles nyss stod på samma sida som Putilov i kampen mot alla som ifrågasatt den officiella svenska synen på Ukrainakonflikten och kallat dem Putinagenter har nu hittat ett nytt byte i Putilov. Samtidigt döljer de sina egna spår. Borta är nu Putilovs insatser med ett budskap som de delar. Det är ersatt med en ensidig bild av Putilov som misstänkt rysk agent.

Det mest avgörande argumentet för detta sägs vara att han köpt en villa av en rysk affärsman för 6 miljoner och sedan sålt den för 12 miljoner. Efter affären sattes affärsmannen i fängelse medan hustrun är hög tjänsteman inom skatteväsendet i Ryssland. Detta presenteras av massmedia som att Putilov gjort affär med en rysk kriminell som har nära kontakter med Putin. Varför ryska staten, efter att pengar överförts till Putilov via affärsmannen, sätter denne 14 år i fängelse framstår som lite märkligt. Men frågan ställs inte. Istället presenteras bara ett allmänt och svagt underbyggt misstänkliggörande om att ryska staten och maffian är och gör samma sak.
Det som också ses som misstänkt är att Putilov sökt få kontrakt hos Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, arbetat på Migrationsverket, jobbar på Sverigedemokraternas riksdagskansli, sökt jobb på Sveriges Radio och dolt att han haft journalistiska avsikter när han följt med en polisbil på uppdrag i invandrarförorter. Därtill handlar det om att han skriver artiklar under många olika namn. Aftonbladet menar att det gått så långt att Putilov skrivit en artikel i hemligt namn som påstådd aktivist i Refugees Welcome, för att sedan som SD-tjänsteman visa hur extrema flyktingaktivisterna är med sitt förslag om att alla asylsökanden ska få rösträtt så fort de kommer till Sverige.

Om det finns ett seriöst intresse av att ta reda på vem Putilov är så är en samlad bild av betydelse. När det gäller hans kampanj i Arbetaren och Aftonbladet för att stämpla de som inte delar Sveriges syn på Ukrainakonflikten som Putinagenter har Putilov skapat unik skada. Den svenska vänsterns solidaritet med vänsteropposition i Ukraina och Ryssland passiviserades. Putilovs invandringskritiska propaganda har dock varit i samma stil som de flesta SD:s sympatisörer bedriver och därmed har den skada han gjort i den frågan inte varit unik på samma sätt. Att han försökt skaffa sig eller få tillgång till känsliga platser vet vi ännu inte om det varit skadligt på något allvarligt sätt. Det kan bero på delvis bedrägliga metoder för att kunna skriva artiklar, någon form av skumraskaffär i privata syften eller i den ryska statens intresse.
Putilovs högernationella hållning mot invandring och vänstern är inte unik varken i Ryssland eller i Sverige. När de högernationella demonstrerar i Moskva är det betydligt fler som stödjer Kiev, än som stödjer utbrytarrepublikerna Donetsk och Lugansk. Det är en svensk villfarelse att Ryssland är ett homogent land och att fascisterna där helt sluter upp bakom Rysslands utrikespolitik. Att vara mot Putin och att vara invandringskritisk är på inget sätt anmärkningsvärt. Detsamma gäller i Sverige. SD:s partiideolog Martin Karlsson visar var många högernationella står när han med anledning av Putilovaffären skriver: ”Sanningen, såsom jag uppfattar den, är dock att Putin inte är en nationalist, utan snarare en mångkulturalistisk imperialist och en uttalad fiende till nationalismen”. Att det till och med finns svenska nazister som är villiga att offra livet i Ukrainakonflikten på den väststödda statens sida finns det fler exempel på.

Putilovs kampanj i Arbetaren och Aftonbladet för att skada vänsterns solidaritet med opposition i Ryssland och Ukraina är alltså fullt rimlig utifrån denna i Ryssland vanliga högernationella hållning. Likaså att opposition, när den inte helt delar västs syn i Ukrainakonflikten, beskrivs som betalda av Putin. Konspirationsteoretiskt innehåll med drag av rättshaveri är inte ovanlig i ett land med förtryck av politisk opposition. Desto märkligare är att tidningar i Sverige också spred Putilovs hopkok.
Det konspirationsteoretiska draget delar han med flera framträdande röster i massmedia som bekämpar kritiker av regimen i Ukraina. Här har Patrik Oksanen, chefredaktör på Hälsingetidningar och skribent i SvD, en framträdande roll. Han bjöd frikostigt på Putilovs putinagentsoppa på en spik. Nu är han en av de mest framträdande kritikerna av Putilov och målar friskt: ”Det handlar om personer vars nätverk sträcker sig mot en främmande makt”. Att Oksanen tidigare gillade Putilovs artiklar och delade hans uppfattning talar han inte om.

Mer förtjänstfullt är att Oksanen utnyttjar tillfället för att attackera några centrala Putinanhängare inom SD som Dick Abrahamsson, och för ut avslöjandet om Kent Ekeroths centrala roll i anställningen av Putilov. Dock utan att tala om att Chang Frick och Mathias Wåg stod bakom avslöjandet av Ekeroth, en korrekthet han däremot visade när han beredvilligt förde vidare Putilovs konspirationsteorier.
Att de som säger sig vilja avslöja Putilov som ett säkerhetshot inte vill ta upp att de delat Putilovs syn på kritiker av den svenska utrikespolitiken österut visar att de är oseriösa och inte intresserade av att försvara den svenska demokratins integritet. Den unika skada som Putilov skapat med sina konspirationsteoretiska attacker på solidaritet med socialistisk opposition i Ukraina och Ryssland är en viktig nyckel till hans roll. Detta vare sig det handlar om att han är en skribent som passat dem inom vänstern eller etablerade krafter i samhället som vill stämpla opposition mot svensk Ukrainapolitik som led i Rysslands hybridkrig, eller om han är en rysk agent.

I bägge fallen kan man se gemensamma intressen. För de delar av vänstern som ser Ryssland som det största hotet var Putilov nyttig på samma sätt som för etablerade krafter. För ryska staten kan det också ses som att Putilov gjort nytta. Hans attacker har riktats just mot Vänsterfronten i Ryssland och vänsterpartiet Borotba i Ukraina, bägge i opposition mot auktoritära regeringar i sina länder vare sig de styrs av Putin, av den tidigare ryssvänlige presidenten Janukovytj eller av nuvarande västvänlige presidenten Porosjenko. Det Putilov vänt sig mot är deras hållning i Ukrainakonflikten där de både är kritiska mot väst och i mindre grad men också mot Ryssland. För detta har de i det rådande svenska medieklimatet och till och med på flera vänster­håll lätt stämplats som Putinagenter. Att Vänsterfrontens ledare satts i fängelse i Ryssland eller att Borotba också är illa sedda i Östra Ukraina för sin självständiga hållning samt att flera Borotbaaktivister sattes i fängelse där passar inte in i Putilovs skeva bild av verkligheten.
Hysterin i rikstidningarna lockar till leenden. Från Aftonbladets: ”Han uppträder dessutom exakt som ryska agenter brukar göra”, till Expressens: ”SD:s Putinlakejer är ett säkerhetshot”, till antiklimax i DN: ”Det är som om en spionroman just nu utspelas”, följt av den sansade avslutningen i en ledare i SvD som frågar vem är Egor Putilov? ”Är han utsänd av rysk underrättelsetjänst? Knappast, säger en expert torrt som jag talar med, ’de brukar vara mycket mer sofistikerade’.”

Det är dags att vända blad i spionromanen och upptäcka att det nog är en skälmroman med en bedragare till synes i centrum. En bedragare vars lättsamma väg till inflytande här och där mer avslöjar de bedragna än honom själv. Vi lär få många goda skratt på de lättlurades bekostnad när följetongen Putilov rullas upp.

Tord Björk