Efter kuppen mot Rousseff: Vad väntar Latinamerika?

När Brasiliens president Dilma Rousseff avsattes genom en parlamentarisk kupp avslutades den progressiva period som inleddes med Luiz Inacio Lula da Silva 2003. Men nya strider väntar, tror skribenten. foto: Fabio Rodrigues Pozzebom/ABr

När Brasiliens president Dilma Rousseff avsattes genom en parlamentarisk kupp avslutades den progressiva period som inleddes med Luiz Inacio Lula da Silva 2003. Men nya strider väntar, tror skribenten. foto: Fabio Rodrigues Pozzebom/ABr

► Stundande kraftmätning i Latinamerika

►Kampen står mellan de mäktiga och de förtryckta

 

Att Brasiliens president Dilma Rousseff som valts av 15 miljoner människor avsattes genom en parlamentarisk kupp genomförd av 61 konservativa politiker innebär nog slutet på den progressiva period som inleddes med Luiz Inacio Lula da Silva 2003. Ur flera synvinklar är Brasilien Sydamerikas viktigaste land och befolkningen står nu på kort sikt inför en oåterkallelig vändpunkt där högern tvingar igenom sin egen agenda. Det politiska landskapet i regionen tas mer och mer över av en allians mellan finanskapitalet, USA och den inhemska borgarklassen. Inte sedan början av 90-talet har vi sett en liknande utveckling som då präglades dels av Washingtons nyliberala vägledande kurs och dels av stalinismens kollaps i det forna Sovjet och dess satellitperiferi.

Man ska dock inte dra förhastade slutsatser och tro att vi står inför en återgång till det förflutna där diverse diktaturer härskade med obegränsad makt, även om högern på sistone lyckats återvinna positioner i ett antal länder. För så är det; man står inför en överhängande kraftmättning mellan de mäktiga och de förtryckta. Ett exempel på detta ser vi i Venezuela där borgerligheten inte skyr några medel för att destabilisera regeringen och störta den, för att därmed återgå till det som rådde innan Chavez kom till makten. Vad som sker till slut avgörs av styrkeförhållandet mellan de som har den reella makten och de där nere som vägrar att förbli förtryckta livet ut.
Denna utveckling har pågått under flera år; det vill säga även under tiden då hyggligt progressiva regeringar fortfarande styrde. En ny höger har åter börjat få fotfäste i regionen. Den växte fram genom allianser mellan övre medelklass och de rika. Det handlar om en höger som inte är villig att respektera den borgerliga demokratins spelregler, som strävar efter att rasera allt progressivt som trots allt skett inom områden som utbildning och hälsovårdssektorn. Det är precis vad som hänt i Brasilien i och med kuppen mot Dilma, där man nu förbereder omfattande privatise­ringar av den offentliga sektorn och av statligt ägda företag.

Kraftmätningar förutsätter diagonalt motsatta sociala krafter. Det har förekommit nya folkliga kamper i Brasilien och folkliga rörelser som fått en alltmer framträdande roll i Colombia. Till detta ska läggas den förnyade styrkan hos bonderörelsen i Paraguay. Under de senaste månaderna har vi också sett ett snabbt växande motstånd mot Macris regering i Argentina, viktiga mobiliseringar av kvinnor mot könsrelaterat våld i Peru liksom ursprungsbefolkningens ihärdiga proteströrelser i Ecuador och Bolivia. I augusti ägde stora demonstrationer rum i Chile, när drygt en miljon människor gick ut på gator och torg i protest mot det privata pensionssystem som förebådar början till slutet på ett system som var nyckeln till kapitalackumulationen under Pinochets diktatur. Vi står således inför nya och oförutsedda strider.
Sakta men säkert blir alltfler kritiska grupper medvetna om att korruption och girighet är något som finns inneboende i det rådande systemet. Att det är något som sker oavsett om det är högern eller förhållandevis progressiva regeringar som styr. Socialdemokraternas och kristdemokraternas utlovade utbildningsreformer i Chile utmynnade till exempel i överenskommelser med privata utbildningsföretag där den privata utbildningen fortsätter att prioriteras, vilket kraftfullt fördöms av studenternas nya proteströrelse.

I detta skede kan borgerligheten inte genomföra reformer till förmån för de arbetande och deras familjer av det enkla skälet att det inte finns några ekonomiska eller politiska marginaler för sådana åtgärder. Ekonomin fungerar som en maskin som på sedvanligt kapitalistiskt manér berövar människor vad de producerar. Politik reduceras på så sätt till dimridåer och följaktligen är politikernas enda svar inför varje folklig protest att kommendera ut polisen för att försöka hindra folk från att demonstrera. Det var exakt vad som hände söndagen den 4 september då tiotusentals demonstranter gick ut för att kräva ”Fora Temer” (Ut med Temer, det vill säga kuppleda­ren mot Dilma). Det andra kravet var ”Direitas Já” (Allmänna val nu). Utländska journalister vittnade om en folklig och massiv fredlig demonstration genom Sao Paulos största aveny där polisen gick till brutal attack, även mot ackrediterad press. Det lämnas inget annat alternativ än motstånd.

Högerkuppen mot Dilma Rousseff drevs igenom av ett parlament som bokstavligen kryllar av rakt igenom korrupta varelser. Det kan mycket väl bli ett tillfälle för många att reflektera över det ohållbara i att fortsätta att förlita sig på en “indirekt demokrati” vars utövare går i kapitalets ledband och högaktningsfullt struntar i folkets mest omedelbara behov. Det kan med andra ord leda till en högre typ av medvetandenivå och således till en större vilja att organisera motståndet. Om inte de som drabbas av kapitalismens förtryck gör motstånd kommer ingen annan att göra det åt dem.

Alex Fuentes