Ryssligan – Vit terror i Bollstanäs

mohammed beck hadjetlaché

Terrorledaren Mohammed Beck Hadjetlaché kom till Stockholm 1918

 

En av de värsta terroristgrupperna i Sveriges historia var den högerextrema så kallade ”Ryssligan” som härjade i Stockholm år 1919. Den antikommunistiska gruppen leddes av den mystiske Mohammed Beck Hadjetlaché, som kidnappade och mördade personer som beskylldes för att vara bolsjevikagenter. Per Leander berättar historien om terrorn i en enslig villa i Bollstanäs.

Åren före den ryska revolutionen hade Stockholm varit ett viktigt tillhåll för bolsjeviker och andra ryska oppositionella som en strategisk bas för deras politiska aktiviteter mot tsaren. Efter oktoberrevolutionen 1917 blev det istället den gamla regimens män, tsarister, militärer och borgare, som kom som politiska flyktingar till Sverige. En del av dessa ville då själva göra Stockholm till en bas för kontrarevolutionär verksamhet mot den nya sovjetregeringen i Ryssland.
En dag i oktober 1918 dök det upp en mystisk man från Ryssland som kallade sig Mohammed Beck Hadjetlaché i Stockholm. Han var i 50-årsåldern och utgav sig för att vara officer i tsarens armé, en kosacköverste, som efter revolutionen hade anslutit sig till vitgardisterna och stridit mot kommunisterna. Han fängslades av bolsjevikerna, men eftersom han var muslim blev han snart frisläppt, då bolsjevikerna ville visa sin välvilja för Rysslands minoriteter.

Mohammed Beck Hadjetlaché välkomnades av de svenska myndigheterna som politisk flykting och han blev snart en populär gäst på fester hos överklassen och förekom ofta i borgerliga tidningar där han fick lägga ut om bolsjevikernas ”skräckvälde” i Ryssland.
Den första intervjun med Hadjetlaché publicerades i Dagens Nyheter den 7 november 1918, på ettårsdagen av oktoberrevolutionen, i vilken DN förklarade att han i Sverige ville fortsätta att ”bekämpa bolsjevikfaran” genom att sprida upplysning om ”det verkliga tillståndet i Ryssland, påvisa nödvändigheten av en större ordning i det olyckliga landet, samt understryka den fara som hotar hela vår civilisation genom det bolsjevikiska undergrävningsarbetet.”
Tillsammans med sin sekreterare Michail Ettinger grundade Hadjetlaché en tidning som fick namnet Eko från Ryssland och publicerade antikommunistiska propagandatexter på ryska, franska och svenska, ofta med antisemitiskt inslag. ”Bland hela raden av ryska kontrarevolutionära tidningar (är Eko från Ryssland) den uslaste och mest andefattiga i frågan om redigering och innehåll”, menade den svenska vänstertidningen Politiken i sin kritik mot Hadjetlaché och den svenska högerns hyllningar till honom.
Eko från Ryssland skulle dock snart läggas ner av brist på läsare och finansiering. Men med sin tidning hade Hadjetlaché väckt viss uppmärksamhet bland andra antikommunistiska exilryssar i Sverige och samlade snart en liten fantastisk anhängarskara runt sig.

Av denna grupp, som som mest bestod av 16 personer, inklusive kvinnor och barn, skulle Hadjetlaché grunda vad han själv kallade den ”Militära organisationen för det ryska rikets återupprättande”, men vad som i Sverige har gått till historien som ”Ryssligan”. Det var en terrorcell som under det kommande året skulle ägna sig åt att kartlägga, kidnappa, råna, tortera och mörda personer som Hadjetlaché bedömde som kommunister och bolsjevikagenter i Sverige. Som bas för sin verksamhet hyrde Hadjetlaché en ensligt belägen villa vid Norrvikens strand i Bollstanäs i Upplands Väsby norr om Stockholm.
Huvudmåltavlan för Ryssligans terrorverksamhet var den sovjetiska legationen i Stockholm, som leddes av bolsjeviken Vatslav Vorovskij, som i praktiken fungerade som ambassadör även om Sverige officiellt inte hade erkänt Sovjetryssland. Hadjetlaché var också besatt av att leta efter gömda skatter, som han trodde att bolsjevikerna hade stulit från tsaren och fört ut ur Ryssland.

Polisen söker efter kroppar i Norrviken augusti 1919

Polisen söker efter kroppar i Norrviken

Ligans första offer vintern 1919 blev en ung rysk man som hette Karl Calvé och som officiellt arbetade med handelsfrågor vid den sovjetiska legationen. Men i själva verkat var Calvé själv en polisspion som rapporterade om de sovjetiska diplomaternas hemliga förehavanden direkt till den svenska säkerhetspolisen. Det ledde därför till viss förvirring, inte minst för stackars Calvé, som inte visste vilken sida – bolsjeviker eller antibolsjeviker – som hade fångat honom, och därför inte heller förstod vad kidnapparna ville att han skulle berätta.
Calvé hölls fången i över ett dygn, fastkedjad i ett rum på övervåningen i villan i Bollstanäs, där han torterades av den sadistiske Hadjetlaché, bland annat med elektricitet vilket resulterade i att strömmen gick i villan. Till sist avrättades Calvé av Hadjetlaché som ströp honom med en snara och för säkerhets skull även sköt honom i huvudet med sin revolver. Därefter lindades kroppen in i säckväv och dumpades fastkedjad med stenar genom en vak i isen i Norrviken.

Ryssligans andra offer blev den rysk-judiske Jurij Levitskij som sedan ett par månader bodde på Grand Hotell i Stockholm när han kidnappades i maj 1919. För att locka med sig Levitskij till Bollstanäs blev han förförd av ligans yngsta medlem Dagmar de Gysser, en 16-årig femme fatale och dotter till tsargeneralen George de Gysser som också var medlem i ligan. Levitskij följde med Dagmar i en taxi ut till villan där de möttes av Hadjetlaché som vrålade: ”Nu skall ni få känna, huru det smakar en jude att kyssa en generalsdotter!”
Levitskij slogs ner och bands fast. En av ligans medlemmar tog Levitskijs nycklar och åkte tillbaka till Grand Hotell i samma taxi som fortfarande väntade utanför villan. På hotellet länsades Levitskijs rum på värdesaker, medan den olycklige mannen torterades till döds i Bollstanäs, varefter kroppen även denna gång sänktes i Norrvikens mörka vatten. Det är oklart exakt vem Levitskij var och om han verkligen hade några kopplingar till bolsjevikerna. Troligen var han en rysk affärsman som rest till Sverige med ackreditering från bolsjevikerna, utan att ha någon politisk koppling till dem.

Det står i alla fall klart vad gäller ligans tredje offer, affärsmannen Nikolaj Ardasjev, som inte själv var kommunist men som kommit till Sverige på uppdrag av sovjetregeringen för att köpa papper till tidningsproduktion. De första två männens försvinnande hade inte väckt några misstankar, men när Ardasjev försvann under sommaren gick en av hans svensk-ryska vänner till polisen. Flera spår ledde polisen till generalen George de Gysser och vidare till ligans ledare Mohammed Beck Hadjetlaché. Den 27 juli slog polisen till mot villan i Bollstanäs och grep ett flertal av ligans medlemmar.
Det fanns gott om bevis. Utöver den tortyrkammare som byggts i huset hade Hadjetlaché en egen dödslista med namnen på de tre mördade männen vars kroppar snart skulle hittas på botten av Norrviken, sänkta med stenar. På listan fanns ytterligare fyra namn på personer som Hadjetlaché hävdade att han också hade dödat, men deras kroppar hittades aldrig och polisen trodde att kosacköversten överdrivit i sin dödslista för att imponera på de andra ligamedlemmarna.

Samtidigt stod det klart att Ryssligan hade försökt att döda fler personer, däribland den i Sverige boende bolsjeviken Aron Zimmerman som var svåger till sovjetambassadören Vatslav Vorovskij. Men den planerade kidnappningen av Zimmerman avbröts i sista stund på grund av att ett vittne såg vad som höll på att hända.
Hadjetlaché ska också ha haft planer på att mörda ambassadör Vatslav Vorovskij själv och det förbereddes en attack mot hans bostad på Rådmansgatan. Men Vorovskij blev utvisad från Sverige i början av 1919 och klarade sig således undan det mordförsöket. Vorovskij blev istället mördad av en annan landsflyktig rysk vitgardist i Schweiz 1923.
Rättegången mot Mohammed Beck Hadjetlaché och hans kumpaner i Ryssligan inleddes i augusti 1919 och skulle pågå till maj 1920. Inom den svenska borgerliga offentligheten, där man tidigare hade gullat med Hadjetlaché och hyllat honom som en antikommunistisk frihetshjälte, blev man så klart förskräckta efter avslöjandet om de brutala morden. Först tog man avstånd från ligan genom att hävda att det hela troligen rörde sig om en bolsjevikkomplott för att misskreditera hela den ryska oppositionen. När inte det höll blev vinkeln i media istället mer rasistiska och betonade att ligan bestod av utlänningar, medan svenskar aldrig skulle begå sådana hemska brott.

När den första chocken hade lagt sig återuppstod dock en viss förståelse och skräckblandad fascination för den antikommunistiske terroristen i borgerliga tidningar. Dagens Nyheter kunde tillexempel beskriva Hadjetlaché som en ”älskvärd och belevad herre” och menade att ”Hadjetlaché hade säkert gjort sig briljant både bland kosacker och i Petrograds salonger. Han ger intryck av att vara en galant herre, som dricker bålen ur sin skönas sko och kysser och slår ihjäl, med samma varma själ.”
Vänstermannen Hinke Bergegren, som bevittnade rättegången, har skildrat hur representanter för överklassen kunde visa sympati för mördarna: ”’Stackars människor! hörde jag en societetsdam säga om medlemmarna i ligan, storboven inräknad. ’Det är synd om dem’, fortsatte den snälla tanten, ty nu var hennes hjärta vekt; det gällde ju överklasstjuvar etc., ’de borde bli fria allesammans, de stackars människorna’, suckade hon och stoppade en bit choklad i gapet.”
Värst var Hadjetlachés försvarsadvokat, Henning von Melsted, som tidigare själv hade varit anarkist men efter 1914 blivit nationalist och verksam politiskt på högerkanten. Han försökte försvara Hadjetlaché med att denna inte var kriminell utan en ärlig politisk idealist som inte borde dömas utan hyllas och få medalj för sin kamp emot kommunismen.

Hadjetlaché påstod att hans terrorgrupp hade arbetat på direkt order från den vita generalen Nikolaj Judenitj. Eftersom Judenitj bodde i Estland och ofta besökte Stockholm blev han ombedd att vittna vid rättegången. Generalen hälsades av de åtalade som ställde sig i givakt. Judenitj förnekade dock att han hade något med gruppen att göra, men berättade att han hade fått flera brev från Hadjetlaché som erbjöd sina tjänster, men att han aldrig hade svarat på breven.
Den vite generalens vittnesmål sågs av många som ett bevis på att Hadjetlaché var en bedragare, men den svenske journalisten Jolo har i en bok om Ryssligan påpekat att Judenitj självklart aldrig skulle ha erkänt om han hade haft kopplingar till den mordåtalade terroristen.

Ryssvillan 1

Ryssvillan i Bollstanäs. Foto: Klas Lundkvist

Det fanns alltså många oklarheter om vem Hadjetlaché verkligen var och hur mycket som stämde av den äventyrliga livshistoria han berättade om sig själv. Var han till exempel en riktig kosack­överste? För att försöka bedöma det fick han göra ett ridprov på häktesgården. Flera av det svenska kavalleriets främsta ryttare var på plats för att bedöma hans färdigheter, och de menade att den åtalade nog kunde rida, men inte verkade sitta särskilt säker i sadeln. Om han var en riktig kosack, det vill säga från ett ryttarfolk, borde han ha kunnat rida mycket bättre.
Kanske var Hadjetlaché bara en simpel rånmördare. Han hade faktiskt kommit över tiotusentals kronor från sina offer – en mycket stor summa på den tiden – och han hade satt i system att ljuga för sina medbrottslingar som trodde att han var en riktig överste i vita armén. Många ligamedlemmar vittnade om att Hadjetlaché hade haft en nästan hypnotisk makt över dem.
”För min del anser jag Bollstanäsligans medlemmar, oberoende av deras handlingar, för olyckliga personer”, skrev vänstersocialisten Hannes Sköld i Stockholms-Tidningen: ”Vad särskilt Hadjetlaché beträffar, tror jag att han är en farlig kriminaldåre, som borde tagas under psykiatrisk behandling för sitt återstående liv.”

De flesta andra svenska vänstersocialisterna höll fast vid sin uppfattning om att Hadjetlaché var del av en större antikommunistisk konspiration, och hävdade att Ryssligans vita terror inte enbart hade varit i ryska tsarens tjänst, utan även gynnade den svenska borgarklassen.
En uppfattning som Hadjetlaché själv hade haft, enligt rättspsykiatrikern Olof Kinberg: ”På grund av en missuppfattning har Hadjetlaché tydligen trott sig i viss mån gå den svenska monarkins och bourgeoisiens ärenden, då han betraktar här levande ryska och judiska bolsjeviker som upprorsmakare, vilka det vore förtjänstfullt att med eld och svärd utrota.”
Mohammed Beck Hadjetlaché dömdes först till döden, och blev därmed den sista människan att tilldelas det straffet i Sverige. (Dödsstraffet avskaffades 1921). Men hans dom omvandlades i hovrätten till livstids fängelse och Hadjetlaché hölls inspärrad på Långholmen fram till sin död 1929. De övriga ligamedlemmarna dömdes till kortare straff på mellan 10 år och sex månader beroende på deras roller i ligan och medverkan vid morden. En av dem hade lyckats komma undan och tog sig till Estland där han slöt upp i vita armén för att fortsätta strida mot bolsjeviker.
Min mamma, som växte upp i Bollstanäs på femtio- och sextiotalet, minns hur man fortfarande talade om Ryssligan och att huset vid Sjövägen där morden hade ägt rum kallades för Ryssvillan. Det revs först 2007, för bara några år sedan.

Per Leander