Liten men naggande god Nordisk verkstad för fred

Mot bakgrund av växande krigshot mellan USA/EU och Ryssland samlades fredsaktivister från hela Skandinavien i Degerfors till Nordiska fredsdagarna i mitten av augusti. Folkrörelsekämpen Tord Björk var med och berättar vad som diskuterades.

Vi känner alla till uttrycket, liten men naggande god. När fredsrörelsen samlades i Folkets hus i Degerfors 12 – 14 augusti på Nordiska fredsdagar är uttrycket passande. Nordiska fredsrörelsen var där med god uppslutning från alla dessa grenar i dess nuvarande litenhet. Möjligen kan den snarare beskrivas som mikroskopisk än liten, särskilt i förhållande till de många krig och den pågående globala upprustningen med Norden alltmer indraget som krigförande, allt närmare Nato och vapenproducent. Men naggande god var ett bestående intryck efter varierade inslag på mötet från finska Lappland till danska Bornholm.
Under Kubakrisen 1962 stod världen på kanten av en kärnfysisk konfrontation.
– Jag vill påstå att situationen nu antagligen är farligare än under Kubakrisen, menade bloggaren Pål Steigan, tidigare ledaren för partiet AKP i Norge. Skälen är flera. Kärnvapenupprustningen har tagit ny fart, Natos raketbaser flyttar närmare Ryssland vilket minskar förvarningstiden till 15 minuter med ökade risker för misstag och inte minst retoriken som kan återspegla viljan bakom. Steigan tror att Kennedy inte ville krig. Han kallade aldrig Chrusjtjov för ”Hitler”. Men USA:s utrikesminister Hillary Clinton gjorde den jämförelsen mellan Putin och Hitler i samband med konflikten om Krim i mars 2014.

Pål Steigan pekar också på att det funnits tre tillfällen efter 2013 som krigsutbrottet varit farligt nära. I augusti 2013 var ryska marinen i Medelhavet beredd om Syrien skulle angripas i ett bombkrig, men rysk diplomati avstyrde situationen, menar han. Ryssland gjorde tidigt klart sina intressen av att skydda sin enda marinbas söderut vid Svarta havet på Krim, vilket kunde ha lett till en större konflikt. Men större delen av ukrainska militären på halvön deserterade och någon beväpnad konfrontation hann aldrig uppstå. Turkiets nedskjutning över Syrien av ett ryskt militärflygplan med flygplan från basen i Incirlik där Natos kärnvapen är lagrade, kunde också lett till krigsutbrott.
Alltfler pekar nu på att risken för kärnvapenkrig är värre än under större delen av kalla kriget. Det borde vara en massrörelse på gatan mot detta, menar Steigan. Men det sker inte trots att risken för krigsutbrott mellan Natoländer och Ryssland är påtaglig, med kärnvapnen nära till hands. Det som skett, menar Steigan, är att Natoländerna lyckas sälja sina krig och upprustning som värn av mänskliga rättigheter, kvinnor och barn. När Irakkriget närmade sig 2003 demonstrerade 60 000 i Oslo och 100 000 i Stockholm. När Libyenkriget startade demonstrerade ingen. När även pacifistiska präster säger ”bomba landet!”, då har man lyckats.
De många små olika fredsaktiviteterna i Norden gavs stort utrymme på mötet. Det gav en bild av en rörelse överallt utan massdeltagande men med friskt mod. En rörelse färgad av den politiska kulturen i de olika länderna och ibland även i de olika landsändarna. Från finska Lappland och organisationen Fredskämparna berättade Kerstin Tuomola om Europas största skjutfält. I smyg önskar myndigheterna nu utöka fältet och lokalbefolkningen inskränks i sina verksamheter, samma process som pågår i Norrland. Krigsmotståndet är påtagligt i finska Lappland. Under kriget för att driva ut tyskarna ur landet 1944 använde tyskarna brända jordens taktik och de flesta hus förstördes. Tuomola berättade att de haft stort stöd av svenska aktivister och kunnat översätta svenskt material. Svårare hade det varit att få stöd från Fredskämparnas huvudkontor i Helsingfors, överallt är fredsrörelsen svag men kämpar ändå. I Finland ordnar bland annat fackföreningsrörelsen årliga fredsresor till Sankt Petersburg.
Varför inte utropa Östersjöns öar till demilitariserade zoner? Det var Danska fredsrörelsens förslag till nordiska fredsmötet. Enkelt och konkret önskar man nordiskt deltagande på danska motsvarigheten till Almedalen som hålls på Bornholm varje år för att tillsammans föra fram kravet. Det är ett begränsat krav, men bygger på en lyckosam lösning på konflikten mellan Sverige och Finland om vart Åland skulle tillhöra. En konflikt som löstes med beslutet om att avmilitarisera öarna och skydda minoritetsrättigheterna med autonomt styre. Idén ingriper också i svenska debatten där återupprustning av Gotland är central för Natoanhängarna.
”Stop krigspolitiken, Danmark ud av NATO!” Det var kravet som fredsrörelsen efter lång tids passivitet gick ut med under Fredsfestivalen i Århus 2014.  ”Inget hade skett på rigtigt mange år”, berättade Tine Spang Olsen från Stop terrorkrigen Nej till Nato. Nu har en landsomfattande kampanj drivits mot nya militärflygplan och 5 små fredsorganisationer samlats i vad som kallas Fredsministerium, som verkar för konfliktlösning istället för krig och upprustning. Spännvidden är stor i danska fredsrörelsen både mellan passiva perioder och massdeltagande, från små till stora frågor och arbetsmetoder som att stå varje dag sedan 2003 framför Folketinget i protest mot krigen till att ordna festivaler.
Från Norge var arbetarrörelsens deltagande påtagligt. En gammal metallarbetare och fredsaktivist lade tonvikten klart mer åt politiskt håll än vad mer enfrågeinriktade NGO:s brukar göra. Frågan om självbestämmande är central för Norge som frigjorde sig från Danmark 1814 och sedan Sverige 1905. Konflikten om Krim blir inte så självklar med den bakgrunden. I Norden har frågor om självbestämmande lösts på olika sätt, på Åland fick inte befolkningen som de önskade, i Norge fick man det till slut och i Schleswig fick lokalbefolkningen till slut avgöra och valde i norr att tillhöra Danmark och i Syd att tillhöra Tyskland.

Den historiska medvetenheten är hög i Norge och krigen granskas noga, åtminstone efteråt. En rapport om norska deltagandet i kriget i Afghanistan har nyligen publicerats. Den visar att av tre uttalade mål med deltagandet lyckades bara ett. Något slut på kriget har det inte blivit, snarare tvärtom, för de mänskliga rättigheterna har det knappast gått bättre men för Norges förtroende som en god allianspartner med USA har krigsdeltagandet varit lyckat. En svensk utredning om vårt lands deltagande i kriget i Afghanistan har också utlovats. Lars-Gunnar Liljestrand från Föreningen Afghanistansolidaritet hade frågat den tillsatte utredaren om vilka målen var med den svenska krigsinsatsen. Till skillnad från i Norge tycks det vara mer oklart i Sverige vilka målen egentligen var, och därmed näst intill omöjligt att göra en saklig utredning. Krig ska föras men varför blir allt otydligare.
Aslak Storaker från partiet Rødt berättade att det var svårt att få fredsrörelsen ut på gatorna även i Norge. Genom­gående var motståndet mot Natomedlemskap inte så stort samtidigt som motståndet mot deltagande i krig är starkt. Rødt valde då att genomföra en landsomfattande aktionsdag mot krig som fick uppslutning på 40 – 50 orter runtom i landet.
Även Jan Myrdal bidrog med historiska perspektiv. Vad är det som gör att folkmajoriteten kan sluta upp bakom destruktiva krig frågade han sig. Det som är nytt för mig är att han visar att den klassiska skillnaden  i synen på krig inom arbetarrörelsen som lade grunden till skilsmässan mellan revolutionärer och reformister 1914 inte bara handlar om parlamentarikernas och de anställdas oror för sin ställning om man gick emot kriget, det krävdes mer än så att för arbetarpartierna i Europa nästan utan undantag skulle förråda det enhälliga beslut man tagit om att gå mot kriget. Den tyska socialdemokratiska riksdagsgruppen röstade för krigskrediter varpå partiet kollapsade. Men att bara se det som ett förräderi uppifrån visar sig vara förenklat. Den tyska socialdemokratiska pressen, centralt och lokalt hade under 1900-talets första år blivit en del av den i Tyskland stigande imperialistiska febern. Den hade med något enstaka undantag sysslat med att prägla hela sin läsekrets i partiet med allmänt rysshat och krav på nationellt försvar mot Ryssland.
– Så hade folket värvats att självförint­ande gå ut i det av kejsaren önskade kriget, sa Myrdal på sitt oefterhärmliga sätt.
Det är dags att arbeta med nya metoder menade vänsterpartisten Stig Henriksson. Det är inte självklart att människor idag vänder sig till politiken. Att globalisering, EU och kapitalismen blivit allt starkare gör att det kan kännas viktigare att påverka livet på andra sätt än genom politiken. Partierna vittrar sönder inifrån och behöver starka krafter som trycker på. Anförandet började lovvärt med tydligt ifrågasättande av arbetsformer som prövats sedan 1960-talet, men generaler som försöker vinna nästa krig med gamla metoder lyckas inte. När Henriksson skulle ta fram förebilder ville det sig dock inte riktigt. Det blev Pride och Missing people. Pride menade han var en festarrangör som med sitt begränsade syfte hade påverkat svenska riksdagen mer än någon annan grupp, enligt Stig Henrikssons uppfattning. Missing people hade inte som syfte att förändra samhället men kan mobilisera människor upp emot 40 000 människor som de kan kontakta och många kommer när det behövs.

Intressantare var Stina Oscarssons berättelser om möten med Timbro. Hon hade diskuterat med ledningen för tankesmedjan vad det största hotet för dem var. Då fick hon svaret att det var om fredsrörelsen, miljörörelsen, feministiska rörelsen gick ihop med tillväxtkritikerna, ”då vore vi chanslösa”. Man kan fråga sig hur det kommer sig att det var Folket i Bild/Kulturfronts stockholmsavdelning som nu för femte året i rad lyckas organisera det mest levande fredsmötet i Sverige och Norden. Kanske hänger det ihop med den strukturella förändringen av folkrörelserna som följt av allt större bidragsberoende. Svenska fredsrörelsen har i kraft av den specialisering mot enstaka sidor av fredsfrågan. Humanitära insatser som led i krigföring och vapenexportfrågan samt allmänna selektiva arbetet med mänskliga rättigheter där de ekonomiska skiljs från det politiska och vissa länder uppmärksammas och inte andra har lett till att allmänna fredsfrågor hamnat i skymundan. Förmågan att skapa de bredare allianser som Timbro är rädd för tycks ha upphört. Denna specialisering sker inte bara inom fredsrörelsen med bidragen som en pådrivande faktor och deltagande i sammanhang som man inte själv skapat som Ordfront MR dagar, Almedalen och Bokmässan.
FiB/Kulturfront med sin satsning på Nordiska fredssamtal står för något helt annat, en folkrörelseanda som nu visar sig kunna hysa en stor bred samling inte bara för socialdemokrater som Tage G. Petersson och Maj Britt Theorin, pacifister och antiimperialister utan också för hoppet om den breda allians mellan fredsrörelse, miljörörelse, antirasistiska rörelse och feministiska rörelse som Tina Oscarsson önskar sig.
Den lilla men naggande goda nordiska fredsrörelsen tände mitt i svårigheterna hoppets låga i Degerfors. Markpersonalens meddelande tyder på god stämning: Ett stort tack till alla härliga deltagare! Ni saknas oss redan nu. Flytta hit så kan vi hålla Fredssamtal året runt!

Tord Björk