Hur far och son Trump stal sina rikedomar

14 augusti 2016

Fokus, Förstasidan, Nyheter, Utrikes

Donald och Fred Trump. Foto: Barton Silverman

Donald och Fred Trump. Foto: Barton Silverman

De flesta amerikaner känner republikanernas presidentkandidat Donald Trump som TV-stjärna och kändis. Men i sin hemstat New York har han ett annorlunda rykte: han är en klant med fastigheter. Trump ärvde sina företag – som består av förgyllda och inglasade andelslägenheter, klubbar, spelklubbar, kontorsbyggnader, hotell och golfbanor över hela New York City och utanför staden – från sin far, Fred Trump. Liksom familjerna Durst, Rudin, Zeckendorf och LeFrak, ledde den gamle Trump ett fastighetsimperium.
Även om dessa familjer fortfarande har en hel del makt över New York Citys utvecklingspolitik, så börjar de bli omsprungna av nya bolagsjättar inom fastighetsbranschen – som Extell, Vornado, Related, BlackRock och andra – som använder internationellt investeringskapital för att bygga ny vräkig bebyggelse och köpa upp gamla billiga anläggningar. Donald Trump knyter samman dessa två sätt, och kombinerar familjeföretaget med kitschiga bolag.

Ur ett kapitalistiskt perspektiv är Trump en hårt arbetande – om än motbjudande – affärsman: han ärvde pengar från sin far och fick dem att växa. Men ur socialistisk synvinkel fick han sin förmögenhet på ett helt annat sätt – nämligen genom stöld.
Ruth Wilson Gilmore hävdar att USA:s rikaste familjer äger ”förmögenheter som stulits två gånger – (a) profiter, som skyddas från (b) skatt.”  Men i själva verket har Trumps förmögenhet stulits tre gånger: genom lönestöld från de arbetare som bygger och underhåller hans projekt; genom skattestöld från staten som tillåter honom att göra det; och genom markstöld från de allmänna platser han inhägnar. Samtidigt som
Trump lovprisar den privata företagsamhetens fördelar blir han väldigt rik på offentliga tillgångar.
Hans beteende är ingalunda unikt: alla kapitalister gör vinster på att utnyttja arbetare, praktiskt taget alla företag försöker på ett eller annat sätt undvika skatter, och i ett nybyggarland är all mark stulen. Men Trump förkroppsligar den mest överdrivna varianten av ett ruttet system.

Stulna löner
Donald Trumps fastighetsföretag grundar sig på profiter från tusentals arbetares arbete inom byggnadsindustri, underhåll och service. Varenda lönecheck till varje arbetare utgör en liten stöld, avdrag av en del av arbetarnas ersättning till chefernas profit. Men Trump har byggt vidare på denna dagliga plundring och har utökat sin förmögenhet med hjälp av direkt lönestöld.
1980 hade han skaffat tomt och tillstånd för att påbörja sitt största byggprojekt, Trump Tower på centrala Manhattan. Först måste hans företag riva det asbetsfyllda varuhus som stod på tomten. Trumps entreprenör anställde 200 papperslösa polska arbetare för att utföra jobbet för mindre än 5 dollar i timmen. De arbetade 12 timmar om dagen, sju dagar i veckan utan övertidsersättning. Många av dem fick inte ens hela sin ynkliga lön, och en del fick inte betalt alls. De stämde entreprenören och Trump. Trump slingrade sig och nekade, tills han slutligen gjorde upp 16 år senare.
Trump genomförde ett liknande trick med Trump SoHo, ett bostadskomplex bestående av en blandning av andelslägenheter och hotell som blev färdigt 2010. Projektet hemsöktes av dispyter, inklusive ett tragiskt dödsfall – den unge ukrainske immigranten Jutij Vantjitskij, som föll från en dåligt konstruerad byggnadsställning under arbetet att jämna ut betong på 42:a våningen.
När projektet väl var igång började Trumps företag stjäla löner från de servicearbetare som skötte om hotellet. När kunder bokade evenemang med mat debiterades de en serviceavgift på 22 procent, men inga av de pengarna gick till den underbetalda personalen som i mars inledde en grupprättegång och begärde retroaktiv lön.
Trump har inte bara begått dessa rån mot byggnads- och servicearbetare, utan också mot yrkesutbildade kunder. Han anställde Andrew Tesoro, en arkitekt från New York, för att rita Trump National Golf Club i New York-förorten Westchester. Trots att Trump var nöjd med Tesoros arbete betalade han ändå arkitekten tusentals dollar mindre än normen. Tesoro berättar nu sin historia i videoinspelningar för Clintons kampanj (som själv har drabbats av anklagelser om obetalda kontakt och intern utsugning).
Om vi inte bara tittar på Trumps anställda utan också innefattar hans kunder, så har de profiter han har gjort med hjälp av stölder ökat exponentiellt. Från de hyresgäster han försökte vräka till de arbetare han lurade att skriva in sig på ”Trump University”, har den republikanske presidentkandidaten gjort sig en förmögenhet genom att lägga beslag på andra människors löner, besparingar och tid.

Stulna skatter
Under hela sin karriär har Donald Trump skickligt undvikit skatter och plockat åt sig bidrag. På detta sätt har han inte bara snuvat allmänheten på pengar utan också tömt budgetar för sociala välfärdsprogram. Denna praktik började med de pengar han fick i arv efter sin far. Fred Trump utmärkte sig med att få offentliga bidrag och skattelindringar som gjorde att han lyckades samla ihop en ganska avsevärd förmögenhet. Även om hans son hävdar att hans affärer påbörjades med ett lån på 1 miljon dollar från sin far, så stämmer det inte helt med fakta. Fred Trump hade inrättat skattebefriade stiftelser på miljontals dollar för vart och ett av sina barn och barnbarn, och enligt Washington Post tjänade Donald 19 000 dollar 1977, 47 200 1978, 70 000 1979, 90 000 1980 och 214 605 1981. Trump fick också omkring 12 000 dollar årligen från en stiftelse som hans far inrättade 1949, och nästan 2 000 årligen från en annan stiftelse som inrättades samma år av hans farmor. Han fick också en gåva på 6 000 dollar i december varje år från sina föräldrar.

Trumps far gav inte honom något lån, han stod till tjänst med en säker inkomstkälla som ökade varje år. Och när Fred Trump dog fick Donald uppskattningsvis 40 miljoner dollar från hans kvarlåtenskap på 250 miljoner dollar.
Donald Trumps första stora chans kom 1980 med möjligheten att köpa och renovera Commodore Hotel. Under arbetet att förvandla det till Grand Hyatt Hotel rev han ner byggnadens historiska skulpturer, svepte in fasaden i glas och demolerade i tysthet det han förmodades bevara. Tack vare sin faders bakgrund av att ge stora donationer till stadens befattningshavare fick Trump en 40-årig skattebefrielse från stadens utvecklingsföretag – dubbelt så mycket som normen och den första i sitt slag. Än idag slipper han betala delstatlig skatt för lyxhotellet.
När han började bygga Trump Tower ansökte han om skattebefrielse på 20 miljoner dollar hos New York Citys avdelning för byggnadsvård och -utveckling (HPD). Anthony Gliedman, som var ledamot i borgmästare Kochs HPD, avslog ansökan.
Men Trump överklagade och vann och staden beordrades att bevilja skatteminskningen i sin helhet. Tre år senare började Gliedman jobba för Trump som rådgivare om framtida förhandlingar med regeringen. 2004 beviljade New York Citys utvecklingsråd Trump ytterligare tolv års skattereduktion på den kommersiella delen av Trump Tower – 164 miljoner dollar i skattebefrielse på en egendom värd 237 miljoner.
När Trumps affärsverksamhet växte började han samla sina företag på en enda adress. De påhittade bolag som äger Wall Street nr 40, Trump Carousel Central Park, och nästan 400 andra Trumpföretag är inte registrerade på hans högkvarter i New York utan på en sömnig kontorsbyggnad i USA:s kustnära skatteparadis Delaware. (Hillary Clinton använder precis samma byggnad för att registrera sina företag.)

Ovanpå skattebefrielserna har Trump lurat till sig ett antal av stadens och delstatens bidrag. Hans golfbana i Bronx – som ligger mitt i en allmän park i New York fattigaste stadsdel – är bara det senaste exemplet. Staden betalade 230 miljoner dollar för att rensa upp området och bygga golfbanan. Trump ansvarade bara för att bygga klubbhuset och sköta parken. Men offentliga bidrag gör att Trump inte behöver betala hyra under de fyra första åren av sitt 20-åriga arrende. Från år fem kommer han att betala 7 procent av hyran och från år tio 10 procent. Under tiden betalar New York Citys invånare hans vatten- och avloppsräkningar till en kostnad av i grova drag 1  miljon dollar per år. Ingen av de intilliggande bostadsområdena med billiga lägenheter får ett tillnärmelsevis lika generöst understöd.
Trump lyckas också undvika att betala skatt för sin bostad. Hans lägenhet på Manhattan får en nedskrivning av skatten på i storleksordningen 20 493 dollar per år, inklusive ett litet bidrag från New York State Schools program för skattelättnader (trots att det programmet har ett inkomsttak på 500 000 dollar). Problemet med Trumps skatteflykt är inte att han – som många rika människor – betalar mindre skatt än resten av oss. Det är att skatterna är ett av de sätt samhället har att ta tillbaka det som kapitalisterna tar från arbetarna. Genom att undvika skatter och samtidigt få bidrag lägger Trump ytterligare ett mer övergripande lager av stöld till sin affärsmodell.

Stulen mark
Att expropriera mark är en annan praktik som Donald lärde sig av sin pappa. En viktig del av Fred Trumps affärsmodell var ”stadsförnyelse”. Detta program gjorde det möjligt för regeringen att ta över och riva fastigheter med hjälp av tvångsköp, och sedan överlämna marken till sina sponsorer för att bygga ny bebyggelse. För att fullborda Trumps största projekt – Trump Village på Coney Island – var delstaten tvungen att vräka nästan 1 000 familjer, många av dem afroamerikaner. Marken var i själva verket reserverad för ett fackföreningslett bostadsprojekt, men Fred utnyttjade sina politiska välgörare för att bromsa detta projekt tills staden gav honom hälften av marken och en lönsam skattebefrielse.
Alldeles i närheten byggde Ku Klux Klan-sympatisören Fred Trump Beach Haven Apartments, ett segregerat bostadsområde om vilket Woody Guthrie skrev sången ”Den gamle Trump”. (”Jag antar att den gamle Trump vet precis hur mycket rashat han ställde till i människors hjärtan när han drog denna hudfärgsgräns med sitt projekt för artonhundra familjer.”) Detta är vad Donald Trump har ärvt.
Den yngre Trump försökte med tvångsköp, men utan större framgång. Det är välkänt hur han försökte avlägsna en äldre husägare från sitt hem i Atlantic City för att bygga en parkeringsplats, men domstolen stoppade honom. Ungefär samtidigt försökte han med en liknande plan i Bridgeport, Connecticut, där han hoppades kunna vräka fem företag för att bygga ett turistkomplex på stranden. Ännu en gång slarvade han bort godkännandeprocessen.
Även om Trump misslyckades med att stjäla privat mark så har han blivit riktigt bra på att privatisera offentlig mark. Den mest berömda händelsen är när han la beslag på skridskobanan i Central Park. Rinken hade varit stängd mellan 1980 och 1986 efter ett ödesdigert (om än välment) experiment med alternativ energi. Isen ville inte frysa, vilket gav borgmästare Koch svåra bekymmer, och till slut vände han sig till stadens ledning – nu känt som stadsfullmäktige – med en plan för att ordna det.

Trump var fortfarande bitter över Kochledningens första avslag av Trump Towers skattebefrielse, och han tog nu chansen att förödmjuka borgmästaren. Enligt Kochs politiska levnadstecknare Jonathan Soffer, ”såg en entusiastisk nyliberal (Donald Trump) ett sätt att få fram ett ideologiskt budskap, att den privata sektorn var effektivare än regeringen, och erbjöd sig att ta ansvar för att bygga om rinken.” Återigen med hjälp av en av sin pappas politiska kontakter övertygade han rådet att säga nej till Kochs plan och istället betala hans företag att göra praktiskt taget samma sak, med samma tidsramar, och för lika mycket pengar.
Genom att skaffa sig fördelar från entreprenörer som ville arbeta på framtida Trumpprojekt och med hjälp av handledning från den tidigare medlemmen i Kochs styrelse, Gliedman, slutförde Trump renoveringen på bara fem månader. Hans framgångsrika svågerpolitik blev en del av segerjublet från den fria marknadens förespråkare, och enligt historikern Joshua Freeman ”hyllade media honom som förkroppsligandet av en av lärdomarna från skattekrisen (i New York 1975): låt regeringsbyråkratins träsk ersättas av det privata företagandets anda.” Rinken drivs nu som en privat koncession i parken och bidrar till Trumps enorma förmögenhet.
Trumps senare förvärv av golfbanan i Bronx är ett ännu värre exempel på stöld av offentlig mark. Staden förvärvade området – östra delen av Point Park – 1937 för att bygga Whitestone Bridge. Under årtionden användes denna del av parken som soptipp, men borgmästare Bloombergs parkavdelning genomförde en enorm renovering för att omvandla den till en användbar offentlig park. Efter att ha lagt ut flera miljoner på uppstädning lämnade Bloombergs styrelse över större delen av parken till Trump. Staden har behållit mindre än 5 hektar sunkig ”gemensam park”, och Trumps 110 hektar stora golfbana dominerar fullständigt landskapet. För att använda anläggningen tar  Trump betalt 141
dollar för vardagar och 169 för veckoslut – avsevärt mer än de golfbanor som drivs av parkavdelningen. Bara under sitt första år har den givit Trump 8 miljoner dollar i intäkter.
Utöver parkområden har Trump försökt privatisera de offentliga områdena kring Trump Tower. Atriumgården uppstod ur en stadsomfattande förändring av zonindelningen 1961, som skapade en egendomskategori vid namn ”privatägda offentliga platser”. Programmet tillät exploatörer att bygga högre än zonens begränsningar så länge de tillhandahöll öppna platser för allmänheten, antingen inuti eller utanför sina byggnader.

Den mest berömda platsen av denna sort är Zucotti Park, en gång hemort för Occupy Wall Street. Genom att göra lobbyn i Trump Tower helt tillgänglig för allmänheten fick Trump tillåtelse att bygga ytterligare 20 våningar – värda grovt räknat 530 miljoner dollar – högst upp i sin skyskrapa. Men nyligen gjorde Trump platsen praktiskt taget oanvändbar genom att ersätta dess 7 meter långa marmorbänk med en kiosk som säljer Trumps kampanjmaterial och varor från sin dokusåpa Apprentice. Staden har dömt Trump att böta 14 000 dollar, men atriumgården har inte återställts. Under tiden fortsätter bonusvåningarna att generera hyror.
Trumps framgång hänger på påståendet att han kan sköta dessa platser mer effektivt och ändamålsenligt än någon offentlig myndighet. Men hans samverkan mellan privat och offentligt har i själva verket bara lyckats göra offentliga platser privata: de är bara öppna för betalande kunder. Även om hans argument är värdelöst så har det hjälpt honom att bli miljardär.

Trump vidhåller att han blivit fram­gångs­rik genom eget arbete. Det har han givetvis inte:
hans förmögenhet kom från hans fars stöld av arbete, skatter och mark. Donald Trump har fulländat dessa metoder och samlat ännu mer förmögenheter. Hans – och hans fars – framgång har hängt på en förmåga att övertyga först offentliga ämbetsmän och nu allmänheten att de får det bättre av att bli rånade. Det är fastighetsklantens ideologi: det som är bra för dem är bra för er, så ni ska låta dem göra vinster genom att plundra offentliga tillgångar och suga ut arbetare. Trumps politiska uppstigande kan förklaras som att hans ”statskapitalistiska” ideologi har tagit över den nationella politiken. Men förhållandet är i sanning det omvända: Donald Trump gjorde framsteg först efter att hans klass hade vunnit kriget om att upphäva samsynen efter kriget.
Ta finanskrisen 2008. Vanligtvis knyter kommentatorer samman subprimekrisen med nomineringen av Trump genom att peka på att den av lågkonjunkturen orsakade arbetslös­heten gjorde Trumps löfte att ”göra Amerika stort igen” särskilt lockande. Det är förvisso sant, men det bortser från orsaken till krisen 2008: en finansialiserad fastighetsindustri köpte landet, kraschade ner det i ett dike och använde sedan de offentliga finanserna för att återupprätta sin affärsmodell. Som undertiteln till Alyssa Katz’ bok vittnar om, visade krisen 2008 ”hur fastighetssektorn kom att äga oss”.

Nu försöker fastighetsbranschen – i form av Trump – härska över oss också. Hans kampanj har samlat stöd från industrin, från de gamla fastighetsfamiljerna till de nya företagsgrupperna. Hans anhängare – och kandidaten själv – lovprisar hans erfarenheter av att stjäla löner, skatter och mark som bevis på hans affärssinne och omskrutna skicklighet att sluta avtal. USA är besatt av fastigheter – från dokusåpor som visar hur man köper, renoverar och säljer bostäder till en tillväxtpolitik som likställer ökande värden på egendomar med allmänt välstånd – och Donald Trump är dess kandidat.
New York-bor som bevittnade borgmästare Michael Bloombergs uppstigande till makten 2001 känner igen denna dynamik. Som Julian Brash hävdade i Bloomberg’s New York var det inte så att Bloomberg förebådade de nations­överskridande kapitalistiska klassernas och företagschefernas uppåtstigande i New York City, utan snarare att dessa klassers utveckling skapade de förutsättningar som krävdes för att välja honom.
Samma sak med Trump: fastighetskapitalisternas uppgång, och framgångarna för deras ideologiska tes – att tredubbelt stulna förmögenheter är gynnsamt för samhället – förbereder scenen för republikanernas kandidat. Uppgiften för socialister är inte bara att besegra Trump, utan också att ta tillbaka makten från fastighetskapitalet och bekämpa dess grepp om våra liv.

Samuel Stein
Artikel från Jacobin magazine,
4/8 2016.

Översättning från engelska:
Göran Källqvist

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.