”Ska vi ha en gruva så kommer Malmberget att försvinna”

Hem ljuva hem. Foto: Emma Lundström

En av de avspärrade gatorna i Malmberget. Innanför låg tidigare bostadsområden. Som en del av ett konstprojekt skrevs “Hem ljuva hem” på staketet för några år sedan. Nu finns bara hälften kvar. Orden försvinner, precis som samhället.

 

Att Kiruna håller på att flyttas är ganska allmänt känt vid det här laget. Det har gjorts filmer om den norrbottniska stadens öde och då och då rapporterar medierna om hur den bit för bit flyttas tre kilometer åt öster för att undkomma gruvbrytningens konsekvenser. Desto mindre känd är flytten av Malmberget. Den pågår i det tysta. Sakta men säkert äter Gropen upp hela bostadsområden. Emma Lundström for till det försvinnande samhället för att ta reda på hur det känns.

Vi står uppe på Dundret. 823 meter över havet och med världen utbredd runtomkring oss. Sarekfjällen och Kebnekaise syns i fjärran. Gällivare och Malmberget ligger sovande intill fjällets fot. Gruvan är tyst i sommarnatten. Midnattssolen har slickat fjälltopparna vid horisonten och börjar nu stiga igen.
Bredvid oss står en medelålders man. Han är född och uppvuxen på Malmsta i Malmberget. På Österlånggatan. Sina första skolår gick han i den gamla Centralskolan. I 32 år har han jobbat i gruvan, ”under jord”. Han berättar att han brukar åka förbi på väg till jobbet och titta på tomheten längs Kaptensvägen som en gång var Malmbergets livliga huvudgata där kyrka, badhus, skolor, Folkets hus och alla affärer låg. Varken Centralskolan eller Malmsta finns längre.
– Jag tänker ofta på allt som är borta. Hela Kaptensvägen som man gick som barn och alltid tog till skolan. När deUtsikt från Dundret. Foto: Emma Lundström sprängde Centralskolan satt vi på Gunillaskolans tak och tittade på vår gamla skola. Nog var det nästan lite tårar i ögonen ändå. Man tänkte på hur man hade sprungit i den där skolan. Man jobbar med det som tar bort ens liv, ens barndomsplats.
Han förklarar att ortdrivarna sitter och väntar på att få fortsätta spränga. Under våren har Mark- och miljödomstolen beslutat om det slutgiltiga tillståndet för LKAB:s fortsatta brytning i Malmberget. Här finns redan världens största järnmalmsgruva under jord. Nu ska den bli ännu större.
– Malmberget kommer inte att finnas kvar och det är ju sorgligt men man har inget val om gruvan ska finnas. Ska vi ha en gruva så kommer Malmberget att försvinna. Man skulle inte ha byggt samhället ovanpå malmkroppen. Det var dumt, säger mannen och kisar mot den rödrosa solen. Han tycker att det känns som att det finns en tydligare plan för flytten av Kiruna, medan det inte finns någon riktig plan för Malmberget.
När vi går nedför den branta fjällvägen där en bäck sipprar fram över stenarna, hör vi riporna muttra och knorra. Sedan ser vi dem.

Nästa dag far vi upp till Malmberget. Det som är kvar. I januari i år meddelade LKAB att 1 750 bostäder ska vara utrymda inom tre år. Det innebär att stora delar av samhället kommer att vara tömda 2019. Enligt LKAB:s direktör för samhällsomvandling, Stefan Hämäläinen, ska den nya planen skapa ”förutsägbarhet och trygghet för dem som bor i Malmberget”. Men hur skapas trygghet i ett samhälle som inte äts upp bit för bit?
Gropen, eller Kaptensgropen som den egentligen heter, delar idag Malmberget i två delar. Den är i nuläget 250 meter djup och ett resultat av att gruvorter under centrum sprängts upp av säkerhetsskäl. Gruvbrytningen orsakar markrörelser som kan få farliga konsekvenser.
Men det räcker inte med de bitar av samhället som redan är borta. Varje år hamnar mer och mer av bebyggelsen innanför rasområdet. Flera hundra lägenheter har rivits de senaste åren. Andra har flyttats. Dessutom har LKAB planer på att bryta nya malmfyndigheter vilket kommer att leda till att det Malmberget som en gång var till slut försvinner helt och hållet. Även om LKAB har en annan syn på skyddsavstånd än Länsstyrelsen i Norrbotten och vill låta folk bo kvar längre.

Sporthallen i Malmberget. Foto: Emma LundströmKaptensvägen tar slut vid Gropen. Grönskan skymmer sikten. Lite längre ned i backen står flera tömda hyreshus i 50-talsstil. Om en liknande tömning och förflyttning hade skett i Stockholmstrakten hade det rapporterats betydligt mer om det i medierna. Nu står husen där som monument över en svunnen tid. Det är svårt att föreställa sig att de snart kommer att vara borta. Gropen har redan slukat hela bostadsområden.
Längs affärslängan vid det som är kvar av Kaptensvägen är det mesta stängt. Mittemot står Sporthallen som en påminnelse om Malmbergets storhetstid. Precis som gymnasieskolan kommer den att flyttas om något år. Men just nu står den där den alltid har stått och inuti pågår en utställning med namnet ”Dokumentera Malmberget”.
Det är varmast i landet i Malmberget idag och det är skönt att kliva in i svalkan i den stora hallen. Härinne finns förutom mängder av fotografier även dioraman över hur samhället såg ut när det var som mest bebyggelse och liv.
Yvonne Enbom står och tittar på ett foto av Läroverket där hon gick sina första år i skolan. Själv är hon från GällivareYvonne Enbom. Foto: Emma Lundström men hon tycker ändå att det är sorgligt att Malmberget håller på att försvinna. Hon berättar om hur badhuset, skolan och kyrkan låg bredvid varandra och om godisstället som låg mitt emot skolan. I samma område fanns också Folkets hus och två biografer, Nordan och Roxy.
– Vi gick ofta på Roxybiografen. Allt är i gropen numera. Ingenting av det här finns kvar. Det är inte riktigt samma känsla för mig som för dem som bodde i Malmberget. Men jag har ju gått i den här skolan i åtta år. Det är sorgligt och jag vill inte åka åt det hållet när vi är här. Man tänker ofta på hur de människor som bor på andra sidan gropen känner sig. Jag känner med dem.

En grupp äldre människor går sakta längs fotokavalkaden. Tittar, pekar och pratar. En av dem är Ingegerd Karlberg. Hon berättar att hon bor i Gällivare sedan fyrtio år tillbaka men att hon växte upp på Bergmansgatan. Huset finns på ett gammalt svartvitt foto på en av de många skärmarna i hallen. Ett av alla hus som inte längre finns:
– Det känns så tragiskt. Det är hemskt helt enkelt. Malmberget idag går inte att jämföra med hur det var då. Vi är så förtvivlade att det måste bort alltihop.
Hon minns hur det var när hon gick i realskolan och Malmberget var huvudort för Gällivare. Folk vallfärdade hit för att roa sig.
Ingegerd Karlberg. Foto: Emma Lundström– På helgerna var man ju ledig och skulle gå på bio eller dans. Då åkte alla ungdomarna till Malmberget. Vi hade ett fantastiskt fint Folkets hus. Disponentens fru inredde det. Hon for till Paris och köpte tapeter. Det var en stor dansbana med pelare i mitten och läktare runt om där man kunde sitta och dricka kaffe. Det finns inte sådana fina danslokaler nu, säger hon och berättar att hennes man gjorde rekryten i Luleå och att till och med Luleborna åkte till Malmberget på helgerna för att dansa:
– Vi hade en känd orkester, Carl Bertlins Orkester, och vi hade en symfoniorkester. När jag gick i realskolan kom rektorn och delade ut biljetter så att vi fick gå på teater. På den tiden, när jag var 14 år, hade kvinnorna långa klänningar när de gick på teater. Det var under kriget. Malmberget var ett framstående samhället. Och man måste säga att det var tack vare LKAB, alla var ju gruvarbetare. Men politiskt jobbade de mycket i facket.

Ingegerd Karlberg berättar att hon är född 1929. Hennes pappa jobbade i gruvan.
– Det var det enda som fanns. Men han jobbade mycket politiskt. Han var kommunist. Under kriget fick han sitta på Storsien. Han satt några månader och breven som kom var censurerade. De var öppnade, säger hon och beskriver ett starkt minne:
– Jag kommer ihåg när de kom därifrån. Jag gick i Folkskolan och hemma hade vi ett rum och kök och en stor hall. Det var sent och vi låg alla i köket. Min äldsta syster och jag låg i en mindre soffa och min lillasyster låg i en liten säng. Då knackade det på dörren och så kom pappa, en folkskollärare från Koskuskulle, en som hade kemtvätten, och en till, Stålnacke hette han. De hade en liter med sig och pappa sade åt mamma: ”nu får du sätta på kaffepannan”, och så drack de kask.Facklig kamp i Malmberget. Foto: Emma Lundström
Barnen i vissa familjer fick inte leka med ”kommunistungar”. Ingegerd Karlbergs syster umgicks med en flicka vars pappa var socialdemokrat och han kunde säga till barnen att alla kommunistjävlar skulle skjutas:
– Att barnen fick uppleva sådant. Hemma hos en kamrat. Människor var inte mänskliga under den tiden.
Men Ingegerd Karlbergs pappa var ”en omtyckt kommunist”. Han blev väl behandlad. När han fick silikos av jobbet som borrare i gruvan fick han gå upp och jobba ovan jord.
– Jag jobbade själv på skattemyndigheten tills jag fick pension och ibland kunde det komma upp gubbar som frågade vad jag hette: ”Är du dotter till Frans Stenlund?! Det var en fin kille. Du hade en fin pappa.” De var väl av samma politiska åsikt som han, säger hon och ler:
– Pappa försökte aldrig påverka mig men han kunde komma med Norrskensflamman och säga: ”läs det här”.

Det gamla Läroverket där Ingegerd Karlberg tog realen 1947 finns inte längre. Det var en gul byggnad som stod på Kaptensvägen, bredvid kyrkan. Allt som finns där är Gropen. Intill den står den första gruvhissen, Kaptenslaven, som snart kommer att försvinna ner i hålet.
Rasvarning på staketet runt Gropen. Foto: Emma LundströmLite längre ned finns det som kallas Kåkstaden. Gamla trähus som är kopior av ännu äldre trähus som brann ned. Det ursprungliga Malmberget. Nu finns här café och lite av varje, loppis och hemslöjdat. När vi promenerar mellan de sneda och vinda husen råkar vi på en man som berättar att även dessa hus snart bara kommer att vara ett minne:
– Kommunen äger husen men LKAB äger marken och de gör vad de behöver för att fortsätta gruvbrytningen.
Runtomkring oss prunkar sommaren. Det är juli månad och nere i poolen vid Sporthallen är det full fart. Ett stenkast bort står den gamla vackra disponentvillan igenbommad, sliten och övergiven bakom säkerhetsstängslet. Berget vi står på heter på lulesamiska Jiellevárre. Här har skett malmbrytningen sedan 1741. Gruvan födde ett samhälle som hette Malmberget. 1970 hade det 12 000 invånare och var större än Gällivare. Nu är det omkring 5 000 kvar. Människor har levt hela sina liv här. Snart är deras minnen bara ett hål i marken. En påminnelse om gruvbrytningens kortsiktighet.

Text och foto:
Emma Lundström

 

 

Hobbykonstnären och fotografen Johan Patrik Johansson har rötter i Malmberget. Hans tavlor är en del av Dokumentera Malmberget. Foto: Emma Lundström

Hobbykonstnären och fotografen Johan Patrik Johansson har rötter i Malmberget. Hans tavlor är en del av utställningen Dokumentera Malmberget.

Utställningen på Sporthallen i Malmberget omfattar bland annat stora dioraman som visar samhället under dess storhetstid. Foto: Emma Lundström

Utställningen på Sporthallen i Malmberget omfattar bland annat stora dioraman som visar samhället under dess storhetstid.

Centrum i Malmberget. I bakgrunden syns det så kallade Focushuset som stod färdigt 1962 och var ett försök att möta den höga bostadsbristen i Malmberget. Foto: Emma Lundström

Centrum i Malmberget. I bakgrunden syns det så kallade Focushuset som stod färdigt 1962 och var ett försök att möta den höga bostadsbristen i Malmberget.

Tömda hyreshus på Bergmansgatan i Malmberget. Foto: Emma Lundström

Tömda hyreshus på Bergmansgatan i Malmberget. Snart kommer de att rivas och platsen kommer att hamna innanför stängslet.

Dela