En miljöaktivists liv väger lätt på kapitalismens våg

COPINH-medlem grips av polis i Honduras. Foto: Felipe Canova

Det är livsfarligt att vara miljöaktivist. Framförallt för de människor som kämpar mot mäktiga gruvföretag. Enligt en ny rapport från brittiska Global Witness mördades minst 185 miljöaktivister under 2015. Av dessa dödades 42 i samband med protester mot gruvexploatering. Vi har tidigare här i Internationalen bland annat rapporterat om kampen mot en titangruva i sydafrikanska Pondoland, om kampen mot gruvor i svenska Sápmi och i peruanska Cajamarca. Världen över kämpar människor på samma sätt för en hållbar framtid, ofta utan att det blir tidningsrubriker när de förlorar livet i kampen.
2015 blev det år då flest miljöaktivister dödades sedan det började föras statistik i frågan. En ökning med 60 procent från föregående år. Global Witness har dokumenterat dödliga attacker mot miljöaktivister i 16 länder. Värst var det i Brasilien och Filippinerna. Under 1015 dödades 50 aktivister i Brasilien, ofta i samband med att de försökt få stop på illegal skogsavverkning i Amazonas. Uppskattningsvis 80 procent av timret från Brasilien är illegalt och det utgör 25 procent av den globala marknaden.
I Filippinerna dödades 33 aktivister under samma tid. Där gäller det främst gruvmotstånd. Bland annat har det skett rena avrättningar i ett område befolkat av urfolket Lumad. Området är rikt på kol, nickel och guld och är ett av de farligaste i världen för miljöaktivister. 25 mördades bara under 2015.
Columbia, Peru, Nicaragua och Demokratiska Republiken Kongo är andra länder där miljöaktivister riskerar livet genom sitt arbete. I Pondoland lever gruvmotståndarna med dödshoten hängande över sig varje dag.

Miljöaktivisterna är utsatta därför att de kämpar mot enormt mäktiga intressen. Regeringar, företag och kriminella ligor vill alla ha kontrollen över jordens tillgångar, över sådant som mineraler, trä och palmolja. De bryr sig inte om människorna som lever i de områden de vill åt. Bara om dessa människor hindrar exploateringen. Då ska detta hinder elimineras. Aktivisterna sätter käppar i hjulet för ett maktmaskineri som inte tål motgångar och inte skyr några medel.
Billy Kyte, som har skrivit rapporten och har arbetar länge för Global Witness, menar att de lokalsamhällen som tar upp kampen mot exploateringen hamnar i skottlinjen för företagens säkerhetsvakter, regeringsstyrkor och yrkesmördare: ”För varje mord vi dokumenterar är det många som aldrig rapporteras in. Regeringar måste omedelbart ingripa och stoppa den här våldsspiralen.”

Allra farligast är det alltså att motsätta sig gruvexploatering. Internationalens läsare har bland annat kunnat följa Nonhle Mbuthumas livsfarliga, modiga och ihärdiga kamp mot ett australiensiskt gruvbolag, de lokala myndigheterna och den sydafrikanska regeringen, för sina förfäders marker och sitt folks framtid i Pondoland på Sydafrikas vilda kust.
Vi har också följt turerna kring mordet på miljökämpen Berta Cáceres som kämpade mot det stora dammbygget Agua Zarca i Honduras. Aktivister som protesterar mot dammbyggen löper stor risk att dödas. Berta Cáceres tillhörde dessutom urfolket Lenca. Enligt Global Witness rapport är urfolken mer sårbara än andra grupper. Nästan 40 procent av de miljöaktivister som mördades under förra året var urfolk. Precis som Nonhle Mbuthuma levde Berta Cáceres med dödshoten som en ständig påminnelse om kampens betydelse. Nu har det framkommit uppgifter som visar att hon stod på den honduranska militärens så kallade ”hitlista”.

En före detta militär, Rodrigo Cruz, har berättat att en specialstyrka tränad av amerikansk militär hade fått order om att döda miljökämpen. Nyheten har fått människorättsorganisationer att kräva att USA drar tillbaka sin militär från Honduras där den har varit involverad i ett pågående blodbad sedan kuppen 2009. Enligt Rodrigo Cruz, som går under pseudonym, delades en lista med namn och fotografier på ett dussintal aktivister ut till två militära elitenheter. Varje person på listan skulle ”elimineras”. Den 24-årige ledaren för Rodrigo Cruz enhet valde att desertera istället för att lyda order. Cruz följde dennes exempel och flydde till ett grannland. Flera andra militärer från samma enhet har försvunnit och befaras vara döda.
I en intervju med brittiska Guardian berättar Rodrigo Cruz att han fruktar för sitt liv: ”Om jag återvänder hem kommer de att döda mig. Tio av mina tidigare kollegor saknas. Jag är 100 procent säker på att Berta Cáceres mördades av armén.”
Berta Cáceres vann miljöpriset Goldman Environmental Prize 2015 för sin kampanj mot Agua Zarca. Hon sköts till döds i sitt hem i mars. Innan mordet hann hon få 33 dödshot kopplade till kampanjarbetet och hon hade berättat för flera människorättsförsvarare att hennes namn stod på en så kallad hitlista.

Den militärpolisiära specialstyrkan Xatruch, som Rodrigo Cruz enhet tillhörde, hade så sent som förra sommaren fått intensivträning av 300 amerikanska marinsoldater och FBI-agenter. I mitten av december samlade enhetsledaren gruppen och visade dem hitlistan med fotografier, adresser och telefonnummer. Ledaren sade att han inte ville utföra ordern eftersom han ansåg att det rörde sig om bra människor som kämpar för sina lokalsamhällen. Ordern kom uppifrån. Strax efter att ledaren hade visat listan och förklarat att han inte tänkte agera utifrån den, försvann han spårlöst.
Specialstyrkan Xatruch är baserad i Bajo Aguán-regionen där det under många år har pågått en rad våldsamma markkonflikter. Över 100 människor, främst bondeaktivister, har mördats i sammandrabbningar mellan lokalbefolkningen och statliga styrkor och säkerhetsstyrkor kopplade till mäktiga palmoljemagnater. Rodrigo Cruz har berättat att flera av ledarna i motståndskampen står på hitlistan, bland annat Vitalino Álvarez från United Peasant Movement, Muca.
Trots detta fortsätter de honduranska säkerhetsstyrkorna att få stöd från USA.
Sedan 2010 har den så kallade supermakten uppskattningsvis pytsat in 200 miljoner enbart i militärt bistånd till Honduras.

Våldet i Honduras ökade drastiskt efter den militärstödda kuppen i juli 2009 då den dåvarande presidenten Manuel Zelaya tvingades avgå. Den högerregering som tog över styret gav snabbt licenser åt hundratals jätteprojekt för vattenkraftsdammar och gruvor i känsliga naturområden. Mellan 2010 och 2015 har minst 109 miljöaktivister mördats och precis som Filippinerna har Honduras blivit en av världens farligaste platser för miljöförsvarare.
I augusti 2015 skrev 21 amerikanska kongressledamöter till landets utrikesminister John Kerry och uttryckte sin oro över USA:s stöd till Fusina; den andra honduranska specialstyrkan som vid upprepade tillfällen har anklagats för att begå brott mot de mänskliga rättigheterna.
Annie Bird från organisationen Rights and Ecology – som dokumenterar människorättsbrott i Honduras – menar att Rodrigo Cruz vittnesmål visar att det med största sannolikhet finns dödspatruller med syfte att utrota den politiska oppositionen i landet. ”Men rättssystemet är så trasigt, och kontrollerat av personer inblandade i korruption, att det inte finns någon i Honduras som med trovärdighet kan utreda det som skett”, säger hon i en intervju i Guardian.
Rodrigo Cruz vittnesmål stärker Berta Cáceres familj i kravet på en oberoende internationell utredning av mordet.

Samtidigt som Rodrigo Cruz berättelse visar världen den honduranska regimens rätta ansikte håller en annan människorätts- och miljökatastrof på att ske i Brasilien. Den brasilianska regeringen och stora internationella företag vill bygga en jättedamm vid Tapajósfloden i hjärtat av Amazonas. En yta motsvarande Gotland skulle förstöras om dammen blir verklighet.
Tapajós kallas för livets flod och invid den har Mundurukfolket levt i hundratals år. Nu hotas folkets livsmöjligheter. Dammprojektet skulle inte bara innebära att floden förstörs, det skulle också resultera i nya vägar in i regnskogen. Detta skulle göra området mer tillgängligt och i sin tur bland annat leda till mer skogsavverkning och plantager. Tapajós är på allvar livets flod för Mundurukfolket. Den är tätt sammanflätad med deras kultur och en förutsättning för deras fortsatta existens på platsen.
Det är inte tillåtet att fördriva urfolk från deras marker i Brasilien. Men landets myndigheter har väntat med att erkänna Mundurukfolkets traditionella mark. Folket längs floden har ingenting att sätta emot annat än sina kroppar. Därför har Greenpeace dragit igång en kampanj till stöd för och tillsammans med dem. En kampanj med syfte att få ett stopp på det jättelika dammprojekt som Brasiliens regering planerar. För den i nuläget aktuella dammen, São Luiz do Tapajós, är bara början. Det finns planer på ett system av över 40 dammar i Tapajósfloden. Detta projekt är inte bara ett hot mot Mundurukfolket utan även mot hela Amazonas.

Om Tapajósprojektet får fortgå kan vi förvänta oss att den redan höga dödligheten för miljöförsvarare i Brasilien kan komma att stiga ytterligare. Samtidigt fortsätter dödshoten att hänga över aktivisterna i Pondoland, Honduras och Filippinerna, med regeringarnas goda minne och omvärldens relativa passivitet.
Sedan 2002 har Global Witness dokumenterat 1 176 mord på miljöaktivister. Den nya rapporten kräver att regeringarna i de drabbade länderna ökar skyddet för aktivister och erkänner lokalsamhällenas rätt till sina marker. Men länder som har specialstyrkor med syfte att döda politiska oppositionella lyssnar sällan till krav från människorättsorganisationer, särskilt inte länder som har militärt stöd från USA.

Emma Lundström