Vi riktar förstoringsglaset mot rörelsen

Emma Lundström. Foto: Jonatan Johansson
Vi lever just nu i en tid som skulle kunna beskrivas som mörk. En tid som verkligen behöver politiskt engagemang.
Klimatförändringarna är inte längre bara ett hot i fjärran, de är antingen här eller nära förestående och världens ledare gör ingen ansats till att införa den drastiska omställning som krävs för att rädda det som räddas kan och skapa ett hållbart samhälle.
Starka fascistiska och rasistiska krafter försöker vinna fotfäste runt om i Europa och i USA ser presidentvalet nu ut att bli ett val mellan två dåliga kandidater ur vänstersynpunkt: en fascistisk mångmiljardär eller en krigshök. Samtidigt som etablissemanget i USA försöker kväva rörelsen för Bernie Sanders, försöker EU att kväva alla försök att gå åt vänster inom unionen, en union som bara kommit att handla om ekonomi.
Samtidigt växer vänsterrörelserna. Människor går samman och kräver social och ekonomisk jämlikhet. Kräver rivna murar och en politik som inte styrs av kapitalets vinstintressen.
I en tid som denna – när socialistisk aktivism och miljöaktivism är mer än nödvändig för att styra skutan åt rätt håll – kan det vara intressant att fundera och reflektera över vad det är som gör att människor väljer att bli politiskt aktiva. Under min tid i Columbus i den amerikanska delstaten Ohio fick jag uppleva hur det är när en rörelse föds. Aktivisterna i Central Ohio Grassroots for Bernie Sanders visste alla vad som hade fått dem att ansluta sig till rörelsen. Vilka frågor som fått dem att börja brinna för politisk förändring.

Efter primärvalet i New York hörde en av de människor jag intervjuade där av sig och frågade hur det kom sig att jag blivit socialist. Jag svarade honom att en av de viktigaste orsakerna till det är att jag växte upp i en socialistisk familj. Att mina föräldrar både var engagerade i miljörörelsen och drev en socialistisk sommargård vilket gjorde att mina somrar bestod av människor med en socialistisk grundsyn. Människor med öppna, solidariska sinnen, alltid redo för diskussion. Jag är på ett sätt uppvuxen i Socialistiska Partiet. Åtminstone i dess anda. Oavsett om jag är med i partiet eller ej så kommer det alltid att vara en del av mig. Samma sak med miljörörelsen. Inte den partibundna. Den fria.
Jag är uppvuxen i rörelsen. Uppvuxen med kämpande föräldrar. Därför är min socialistiska grundsyn en kombination av min uppväxt och mina erfarenheter. Som nittonåring reste jag till Indien och skrev om vattenföroreningarna som orsakades av den europeiska klädindustrin. Att på nära håll se kapitalismens sjuka, smutsiga, fruktansvärda baksida och de mänskliga katastrofer och miljökatastrofer den lämnar i sitt kölvatten satte sina spår. För mig är solidariteten allt. Att arbeta tillsammans för att förändra världen så att den blir bättre för oss alla.

Nu är jag nyfiken på vad som fick människor att ansluta sig till Socialistiska Partiet.
Därför kommer jag här i Internationalen att inleda en intervjuserie med fokus på de människor som en gång valde att engagera sig i den rörelse som är Socialistiska Partiet. På vad som fick dem att brinna så pass mycket för politiken att de gick med i ett trotskistiskt parti.
Intervjuerna kommer bland annat att handla om vad som var den ursprungliga gnistan till engagemanget, om starka minnen från rörelsen och om tankar kring den framtida kampen.
Jag vill även uppmuntra er läsare att skicka in era egna minnen och tankar kring Socialistiska Partiet och Internationalen. Ni får så klart också gärna komma in med tips och förslag på personer att intervju.

Emma Lundström