Att återerövra medmänskligheten

Lars_Lundström_f_JJ_webb
”Det var ensamt, när vi lämnade, min man var död, mina vänner var begravda eller tillfångatagna. Jag kände det som om jag lämnade allt jag haft men jag grät inte. Du vet hur det känns när man förlorar barn och vänner genom sjukdom och död. Du bryr dig inte om att du själv dör. Med oss var det värre. Kraftfulla män, friska kvinnor och små barn, alla var döda och begravda. De hade inte gjort något fel för att bli dödade. Vi hade bara bett om att få bli lämnade i vårt hem, våra förfäders hem. Vårt avsked var med tunga hjärtan, brutna själar… Allt var förlorat, vi gick tyst vidare i den vintriga natten.”
Det kunde vara en syrisk flykting i Sverige men det är Wetatonmi, efter slaget vid Nez Perce 1877. Hennes man dödades och hans bror hövdingen tvingades ge upp mot de vita. Spillrorna av stammen måste lämna sitt land och tvångsförflyttades till ett reservat.
Totalt förnekat i det västerländska samhället är att en liknande känsla kan vi alla bära inom oss. Tidigt tvingade att smärtsamt överge naturliga förväntningar på det välkomnande ”land” som vi borde ha fötts till. Vilket innebär uppgivenhet och anpassningar som förhindrar autentiska möten med andra människor.
Istället växer vi upp med villfarelsen att det västerländska samhället är ett samhälle där individen på bästa möjliga sätt kan förverkliga sina innersta drömmar. Symtom på att något är fel kallas för psykisk sjukdom och behandlas oftast så att symtomen ska försvinna och ingen misstänka att något faktiskt är i grunden fel.

Under början av 1900-talet tvingade folkliga mobiliseringar i västvärlden makthavare att tillåta samhällsskicket att demokratiseras och även att avstå vinst till den omsorg som nu snabbt nedrustas och privatiseras samtidigt som demokratin, som aldrig omfattat företagen, blir alltmer illusorisk.
Mellan en tredjedel och hälften av alla vuxna råkar under livet ut för depressioner eller ångesttillstånd som blir allt vanligare. Nästan varannan kvinna drabbas. Såväl bland yngre som äldre sprider sig en förlamande känsla av tomhet och ensamhet som inte kan underhållas bort
Demokrati och marknadsekonomi förutsätter aktivt insatta medborgare, inte passiva konsumenter som desinformeras av en svällande PR-industri som erbjuder politiker högavlönade reträttposter. I Sverige anser idag nio av tio väljare att riksdagspartierna inte speglar vad folk verkligen anser utan huvudsakligen företräder lobbygrupper och eliter. Manegen krattas för extremhögern.

Men ändå – hur kan vi vara så påverkbara? Och varför kämpar vi inbördes med bröder och systrar om smulorna från maktens bord i stället för att göra gemensam front mot de globala makthavare som orsakat och profiterar på klimat- och flyktingkatastrofer?
Är en förklaring den kapitulation och underkastelse som Tomas Ljungberg föreslår som försvars- och skyddsmekanism i Människan, kulturen och evolutionen – ett alternativt perspektiv från 1991. Med sin djärva helhetssyn blev den något av en kultbok. 2013 kom uppföljaren Min väg till den ursprungliga ordningen. Sammantaget innebär detta omfattande tankebygge ett paradigmskifte.
Tomas Ljungberg förmedlar insikter som utmanar de ”kapitulationsroller” vi alla tvingats spela och i fåfäng förhoppning håller fast vid som enda alternativ till den ”ursprungliga ordning” som under barndom och uppväxt inte kunde realiseras men som enligt Ljungberg kännetecknar tidiga mänskliga samhällen hos jägare och samlare.

Några tusentals år av jordbruk och boskapsskötsel, samt något hundratal år av industrialisering, har inte på något avgörande sätt förändrat människans evolutionärt anpassade tanke- och känsloliv. Dock sker hela tiden ett ”negativt urval” där empatiska självtänkare avlägsnas inom maktens institutioner till förmån för karriärister med tydliga drag av psykopati. Det finns

”Det förväntansfulla. Det som liver snart ska begå våld på. Jag menar inte att jag försöker måla 'det lilla lyckliga barnet’, det tror jag inte mycket på. Men det ovetande barnet tror jag på. Barnet som litar på oss vuxna, som tror att vi är så kloka och så visa som vi ger oss ut för att vara.” Ur boken om konstnären Berta Hansson som målade barnen i folkskolan i Västerbottens inland där hon var lärarinna under 1930- och 40-talet.

”Det förväntansfulla. Det som liver snart ska begå våld på. Jag menar inte att jag försöker måla ‘det lilla lyckliga barnet’, det tror jag inte mycket på. Men det ovetande barnet tror jag på. Barnet som litar på oss vuxna, som tror att vi är så kloka och så visa som vi ger oss ut för att vara.” / Ur boken om konstnären Berta Hansson som målade barnen i folkskolan i Västerbottens inland där hon var lärarinna under 1930- och 40-talet.

evolutionsbiologer som hävdar att oförmåga till empati nu har så stort överlevnadsvärde att de oempatiska kommer att ”besitta jorden”. Vinsten är allt – planeten intet.
I princip alla som växer upp i det västerländska samhället har enligt Ljungberg från mycket tidig ålder tvingats till djupa och genomgående kapitulationer. Detta kan vara svårt att ta till sig om man inte erinrar sig det brutala förtryck som under tusentals år format patriarkala maktordningar som satt djupa spår i människans undermedvetna. För att hantera de traumatiska påfrestningarna tvingas den enskilda individen utforma kapitulationsroller som förväntas, trots allt, leda till framgångsrikt fungerande i samhället. Till exempel genom att paniskt putsa varumärket, vara allmänt till lags, smickra och på olika sätt få den hotande makten att känna sig viktig.

Individen kan komma att nedvärdera sig själv för sin uppgivna integritet. Utseende- och kroppsfixering och en expanderande skönhetsindustri hjälper inte mot sådant självförakt. Individen kan till och med känna ånger och aggressivt ta avstånd från den hon tidigare varit – alltså från ett ”icke-kapitulerat funktionssätt”. Hon vill definitivt inte påminnas och är inte längre inställd på primär bekräftelse ”inifrån” utan söker i första hand uppskattning och bekräftelse från den omvärld som tidigare upplevdes som hotande.
Till skillnad från till synes utsiktslöst motstånd mot övermäktiga krafter kan den kapitulerade inställningen ge nytt hopp om möjligheter i livet. Tomas Ljungberg myntar begreppet ”kapitulationseufori” för den upplevelse som kan bli resultatet av en framgångsrikt gestaltad kapitulationsroll. Man erinrar sig lyckligt självbelåtna ministrar som lämnat visioner och partiprogram för att uniformera sig i mörk kostym och strypsnara.

Lars Lundström

Dela