Självrespekten sitter inte i pudret, Kerstin Weigl

Emma Lundström. Foto: Jonatan Johansson
Kerstin Weigls lördagskrönika i Aftonbladet är bland det mest pinsamma jag har läst på länge. Sammanfattningsvis handlar den om att Sveriges nya vice statsminister, Isabella Lövin (MP), borde kamma sig, skaffa tjusigare kläder och använda mineralpuder. En läsning av denna krönika kräver ett skämstäcke snarare än en skämskudde. Inledningsvis finns det ett litet hopp om att det ska vara en ironisk text. Men det är det inte. Det är på fullaste allvar.
Som om hon hade någon slags aning om att det hon skriver är helt uppåt väggarna, försöker Kerstin Weigl att säkra sig för kritik i början av texten genom att skriva att hon faktiskt vet att det ”normalt” anses som mobbning att göra sig lustig över andra människors utseende. Sedan kör hon stenhårt på just denna form av mobbning, under täckmanteln att det handlar om att Isabella Lövin borde skärpa till sig när hon nu har fått en sådan viktig maktposition. Att hon borde ha en stab av fixare som ser till att hon är välpolerad inför framträdanden, så att hon inte, gudförbjude, gör som hon gjorde på kongressen i Karlstad och dyker upp i ”en beige lättskrynklad kavaj och ett halsband av en brickas storlek”.
Kerstin Weigl vill känna sig ”trygg” och inte hamna i ”förnimmelser gränsande till medkänsla” när hon ser en makthavare. En städad och välkammad yta räddar henne tydligen från dessa förnimmelser. Men det gäller bevisligen bara kvinnor. Nye bostadsminister Peter Eriksson är minst lika rufsig på bilden som ackompanjerar krönikan. Trots det undkommer han mobbningen helt. Det är Lövin som ska ned med huvudet i toaletten.

Krönikören beskriver hur hon, när hon nyligen såg Isabella Lövin intervjuas från Istanbul under FN:s humanitära toppmöte, inte kunde tänka på annat än att vice statsministern hade hårtestar i pannan, att hon var nyklippt och att ”något som liknade förtvivlan lyste ur hennes blanka ansikte”. Lösningen på detta ”problem” är, enligt Weigl, en hårborste, ett läppstift, ett ”bra mineralpuder” och en gör-om-mig-process liknande den hon menar att Anna Lindh gick igenom från ”gumma i vadlånga kjolar” till kvinna i ”tajta färgstarka dräkter”.
Med ironisk ton skriver Kerstin Weigl att Isabella Lövin i något tal har sagt att hon tycker att det har förspillts så mycket kvinnoenergi genom århundradena på just detta att behaga omgivningen. Hånfullt påpekar Weigl att vice stadsministern tycker att hon har så mycket att uträtta när det gäller ”världshaven” och den ”orättfärdiga handelspolitiken” och att hon vill bli respekterad för den hon är, när hon egentligen borde lägga energi på det som krönikören verkar mena är det yttersta tecknet på självrespekt: ”Den där putsen går fort, jag lovar. Fyra sekunder och ett bra mineralpuder.”

Förutom det allra mest uppenbara: att 50-talet ringde och bad om att få tillbaka sin kvinnosyn, och förutom att det kan tyckas säga betydligt mer om Kerstin Weigl än om Isabella Lövin att hon fokuserar på den sistnämndas hår snarare än på vad denna har att säga om FN-mötet, så är det just upprepandet av mineralpudrets viktighet som gör Kerstin Weigls krönika så ytterligt pinsam.
Eftersom hon är så oerhört intresserad av yta har hon uppenbarligen inte brytt sig om att ta reda på varför Isabella Lövin kanske inte har någon lust att använda sig av mineralpuder. Om hon hade gjort den minsta lilla research innan hon skrev sin mobbarkrönika hade hon fått reda på att glimmer – den ljusreflekterande mineral som är en viktig ingrediens i det alltmer populära mineralsminket – i hög grad utvinns av barn i illegala gruvor i Indien.
Glimmer ger lyster åt det puder som Kerstin Weigl tycker är så avgörande för självrespekten och för att en kvinna ska göra sig förtjänt av en maktposition.
Frågan är vad hon skulle säga om Lalita Kumaris frisyr och ansiktslyster.
SVT rapporterade i höstas om åttaåringen som drömmer om att få gå i skolan men som ägnar sin barndom åt att hacka fram glimmer i en nedlagd gruva i delstaten Jharkhand i östra Indien. Från nio på morgonen till fem på eftermiddagen. Föräldrarna har, som så många andra i området, inte råd att låta henne gå i skolan.

Mineralsminkets popularitet kommer sig av att det finns en växande marknad för naturligt smink utan kemikalier. Och det konsumenterna vill ha, ska de som bekant få. I det här fallet låter det ju också rimligt och bra och hälsosamt för världen. Men det är inte hälsosamt för Lalita Kumari.
60 procent av världens glimmerproduktion sker i Indien. Under 2011 och 2012 exporterade landet 130 000 ton glimmer. Det märkliga är att enligt officiella siffror ska Indien bara producera 15 000 ton glimmer per år. Att exporten trots detta är så hög beror på att resten produceras i illegala gruvor som den i Jharkhand, där delstatsregeringen stängde i princip alla glimmergruvor för 20 år sedan. Av miljöskäl.
Enligt SVT beräknas omkring 5 000 indiska barn jobba i de illegala gruvorna. Många av dessa barn har fått fysiska men, bland annat luftvägsproblem som astma och bronkit.
Lalita Kumari har jobbat i glimmergruvan sedan hon var fyra år gammal. Hon har inte puder i ansiktet. Hennes ansikte är täckt av damm.

Men Kerstin Weigl tycker kanske att Lalita Kumaris barndom är värd att offra för att Isabella Lövin ska vara lite mer behagfull utifrån de normer som sorgligt nog verkar komma i absolut första rummet för Aftonbladetkrönikören och förblinda hennes i så hög grad att hon inte tycks märka att hon gör bort sig totalt.
Förklaringen till att hon lyckas missa det problematiska med att förbehållslöst göra reklam för mineralpuder ligger kanske i att sådant som barnarbete och fattigdom ligger bortom hennes intressesfär. Fattigdom går inte att lägga tillrätta med en hårborste och inte heller att fixa med ett läppstift och lite puder. Fattigdom tenderar att vara väldigt glåmig och distraherande och gör sig inte alls i TV för den som vill känna sig trygg och ha något piffigt och tillrättalagt att titta på.
Det är bara det att världen för det mesta inte är tillrättalagd och att det är betydligt viktigare vad Isabella Lövin säger och gör, än hur hon ser ut. Och framförallt är det tusen gånger viktigare att sprida information om mineralpudrets smutsiga baksida än att göra reklam för det som en mirakelkur.
Men Kerstin Weigl vill ju som sagt helst inte hamna i ”förnimmelser gränsande till medkänsla” när hon ser en annan människa. Lalita Kumaris barnansikte skulle kräva sådana förnimmelser av henne. Bättre då att rikta blicken åt ett annat håll och pudra näsan.

Emma Lundström