För evigt trogen?

Vad som än står. Foto: shivapat cc-by-nc-nd

Vad som än står. Foto: shivapat cc-by-nc-nd

Män som slåss, män som håller ihop och män som ställer lojaliteten mot sitt fotbollslag över allt annat. Huliganskildringar är ett fenomen huvudsakligen om yngre män, men kan de ha en bredare relevans och kan det bli en stark berättelse? Johannes Jensen har läst purfärska serieromanen Vad som än står av författaren Cyril Hellman och tecknaren Peter Bergting (Kartago).

 

Att läsa om de våldsamma sidorna av fotbollens supporterkultur är alltid en kluven upplevelse för en som själv brinner för sporten och kulturen runt den. Å ena sidan känns passionen igen, gränslösheten och hur livet fokuseras kring den stunden. Å andra sidan grabbighetsdyrkan, poserandet och de unkna könsrollerna. Det glider lätt över från socialrealism till något löjligt.
Vad som än står gör mig avogt inställd med sitt förstaintryck. En blodig man i Stone Island-tröja grinar mot mig från omslaget. Detta är en bok om våld – och om manlighetskultur – det syns direkt. Känslan bär jag med mig när jag läser förordet av Stig Larsson, precis så genomtrött gubbigt som du kan föreställa dig; fotboll upp­skattas inte av kvinnor därför att målet är en vagina som skall penetreras av elva män. Det är så pinsamt förenklat, så fattigt på analys och så nödtorftigt gömt bakom billiga försök att vara provokativ. Kulturmän will be kulturmän.

Inledningen följer mallen. Det är monolog om att hata sin granne (AIK-Djurgården) inte vilja vara Svensson, att leva för ”våld och fitta”. Det är slagsmål och droger och det slängs käft. Det är fint tecknat och inte utan trovärdighet, det är bara det att det är gjort förr och då som regel med färgstarkare londonslang. Men så börjar historien ta sina vändningar och när det som brukar vara ”genrens” svagaste sidor – hur huvudpersonen måste gå vidare i livet, satsa på kärleken och lämna sin destruktiva livsstil bakom sig – visar sig ha det där som lyfter historien.
Vad som än står har två huvud­personer. Den äldre Richard är djurgårdare, med familj och ett förflutet som fotbollspelare i Brommapojkarna. Den yngre, Patrik, är AIK:are, 29 år och singel. De känner varandra genom att de arbetar i samma restaurangkök och formar därigenom en dubbel relation av både rivalitet och ett outtalat broderskap. Bortsett från klubblojaliteter har de ju det mesta gemensamt; klassbakgrund, livsstil, erfarenheter och värderingar.

Richard ljuger för sin fru om varför han är borta och när ett ”box” slutar i att han grips slås familjelivet över ända. Patrik lever sitt förlängda tonårsliv och kämpar mot tomheten det för med sig att inte kunna gå vidare. Båda berättelserna är också bekanta inom olika ”coming of age”-narrativ, men genom att Richard och Patrik har relationen till varandra så blir det verkligen en historia som berör. Hur de ömsom sitter fast i sina mönster och ömsom bryter med dem, men framför­allt hur de själva diskuterar sina liv och val.
Boken balanserar väl mellan de positiva sidorna av kulturen och de destruktiva. Hur fotbollen binder samman, är den ultimata sociala isbrytaren och hur här-och-nu-livsstilen samtidigt går ut över allt annat. Hur grå vardagen blir. Hur svårt det är att balansera. Hur våldet tar över. Läsaren sugs in i känslan av att detta nog kan gå riktigt illa, men du vet inte hur – för berättelsens riktning är inte så tydligt utstakad.

Det är tacksamt att bedriva manlighetskritik med huliganism som utgångspunkt. Det är dessutom redan ganska förtjänstfullt gjort, i svensk/stockholmsk kontext av Stephan Mendel-Enk i Med uppenbar känsla för stil från 2004 (medvetet eller ej, med ett väldigt likartat omslag). Huliganerna framställs ofta som en anakronism, ett svar på en allmän ”manlighetskris”, men snarare representerar de manlighetsideal som återfinns i hela kulturen. ”Den farliga killen” idealiseras ständigt på nya sätt, men när det blir fenomen som inte kan paketeras och säljas är det plötsligt ett problem. Ytan går bra, men innnehållet är svårsålt.

Vad som än står bygger på intervjuer med tjugotalet personer från huliganscenen och därför är den också snabb med att punktera en del tacksamma stereotyper kring fenomenet. Det rör sig inte om män som i grunden är ointresserade av fotboll och som bara vill ”ställa till med bråk”. Det är inte heller frågan om någon ”begåvnings­reserv” som på något sätt inte fattar det alla andra fattar.
Hellmans och Bergtings förmåga att skildra vardagens problem och händelser, samt teckna karaktärer som står utanför huvudpersonernas livsstil, skänker trovärdighet och naturlig kontrast. Sedan finns frågan om vad som driver huvudpersonerna. ”Broderskapet”, ”kickarna” säger de själva, men där lurar också ett desperat rop på frihet, på att göra något som känns och som man verkligen är en del av. Samhällets krav på individens självbehärskning, reproduktion, arbetsflit och sundhet upplevs som en kvävande filt. Det är nog en förlängning av det som gör just fotboll till ett så enormt fenomen. Genom fotbollen och läktarkulturen får du en ventil där det är okej (även om detta är en konstant förhandling om värderingar) att leva ut, älska, hata, skratta, gråta, känna förbehållslöst och kort och gott leva lite fan. Det är vad som lockar och den som inte får nog hittar sätt att utvidga livsstilen till att omfatta hela livet – genom att följa lag i vartenda upptänkligt land, genom att engagera sig i läktarkulturen, måla banderoller och skriva sånger, eller genom att slåss mot motståndarlagets likasinnade.

Den livsstil som huliganerna lever är väldigt lik den som det är mer eller mindre förväntat att du skall leva någon period under sen tonår och i tidiga tjugoåren. Det är en livsstil av direkt bekräftelse och utlevelse som du sen bara sömlöst förväntas överge när det är dags att bli produktiv och finna mening i villaliv, fredagsmys och självförverkligande genom karriär. Den som önskar mer av det som var okej tidigare blir plötsligt en belastning för samhället. I alla kulturer finns zoner, eller perioder i livet, där överträdelser av sociala koder och regler är accepterat – till och med förväntat – men den som vaknar upp dagen efter karnevalen och fortsätter samma livsföring upptäcker sig snabbt vara paria. Det är svårt att inte fascineras av dem som väljer livet på skuggsidan och det är inte svårt att se vilket sammanhållande kitt utanförskapet utgör för dem själva.

Men problemet är inte bara att det är en livsstil som tenderar att drabba omgivningen, det är också ett i grunden dysfunktionellt motstånd. När sociologer på sjuttiotalet på allvar började studera fenomenet ungdomskultur kom institutionen för kulturstudier i Birmingham att utmärka sig för sina klassanalyser av subkulturer. Kulturmarxistiskt förankrade forskare som Stuart Hall, Dick Hebdige och Angela McRobbie såg hur ungdomarnas sociala uttryck formades av föräldrarnas klasskultur och hur det blev ett sätt att hantera hela den egna klassens erfarenheter. Skinheadkulturen som växte fram på slutet av sextiotalet, ur Londons East End – i korsbefruktningen mellan traditionell brittisk och jamaikansk arbetarklasskultur som skedde där – kunde i Birminghamskolans analyser förstås som ett symboliskt återtagande av arbetarklassens förlorade identitet. Gamla områden revs och invånarna spreds ut i höghusområden, den traditionella arbetarklassoffentligheten kring Working men’s clubs och den starka lokala identiteten försvann eller blev allt mer konstruerad. Konsumtionskulturen medelklassifierades, fotbollen medelklassifierades, de traditionella värderingarna ifrågasattes alltmer och skinheads svarade på detta genom att överdriva allt traditionellt och bli till en slags karikatyr av en klassisk arbetare. Skinheadkulturen kom sedan att överleva som retrostil, men växte också mer dynamiskt över i det som kom att kallas casualskulturen – och det är just i casualkulturen som vår samtida fotbollshuliganism har sin förankring. Våldet som följde i de här subkulturernas fotspår bör (även om de har mängder av sidor som inte är våldsomgärdade) förstås som ett symboliskt hävdande av en sedan länge förlorad identitet. I grunden är gesten dömd att misslyckas, för ingen kommer undan samhället.
Det är också kulturens bas i en förlorad klassidentitet som gör det så svårt att upprätthålla balansen mellan den egna subkulturella identiteten och ett samhällstillvänt liv. Någon av de två måste ge vika förr eller senare och när Peter Pan-generationens män vägrar bryta med tonårstillvarons kickar kommer verkligheten förr eller senare ikapp, med full kraft.

Storheten i Vad som än står ligger i hur författaren inte tar ställning. Alla berättelsens sociala lager glider igenom varandra och författaren gör en styrka av temat, som blir varierat istället för tjatigt. Det är slagsmål i början, när Richard är stadgad och Patrik lever singelliv. Det är slagsmål som mynnar ut i polisingripande och påföljande livskriser, det är slagsmål när Patrik dejtar och försöker hitta balansen mellan sin tidigare tillvaro och sin nya flickvän, som är oförstående för fotbollen (men samtidigt väldigt väl skildrad och inte någon utjatat stereotyp brudar-i-allmänhet-projektion). Att en historia som cirkulerar kring våldsamma uppgörelser inte blir upprepande hjälps till stor del av Bergtings förmåga att också teckna dem olika, att placera dem geografiskt i stockholmsmiljön, att ge känslan av att berättelsen hela tiden är på väg – mot en lösning eller en katastrof. Det blir en stark och fint illustrerad berättelse.

Johannes Jensen

Dela