Kaplan i fokus medan högern kommer undan

Mehmet Kaplan. Foto: Per Pettersson cc-by-sa

Mehmet Kaplan. Foto: Per Pettersson cc-by-sa

 

Kan man företräda ett socialt progressivt parti i Sverige samtidigt som man har personliga kopplingar till konservativa och nationalistiska krafter utomlands? Frågan ställdes på sin spets i och med den nyss avgångne bostadsministern Mehmet Kaplans nätverkande med turkiska högerextremister och band till en man som jobbar för den konservativa AKP-regeringen i Turkiet. Resultatet blev att han avgick efter en veckas intensiv mediabevakning. I samband med avgången publicerades ett brev i Expressen där Kaplan försäkrade att han oroas över den auktoritära utvecklingen i Turkiet och att han alltid stått upp för mångfald och hbtq-frågor.
Miljöpartiet har flera gånger de senaste månaderna kritiserat den turkiska AKP-regeringens agerande mot aktivister och journalister. Samtidigt sitter partiet i en regering som pressat på för EU:s flyktinguppgörelse med Turkiet. Mycket pekar på att den turkiske presidenten Erdoğans samarbetsvilja inte bara köpts med EU-miljarder utan även med politisk tystnad om regeringens övergrepp mot mänskliga rättigheter och krig mot kurderna. I Tyskland gav nyligen Angela Merkels regering klartecken för myndigheterna att åtala en komiker, stämd av den turkiska regeringen för att ha ”förolämpat” Erdoğan.

Moderaternas Anna Kinberg Batra har de senaste dagarna gått hårt ut mot Kaplans agerande och regeringens långsamma hantering av frågan. Samtidigt har Moderaterna inga problem med flyktinguppgörelsen med Turkiet. Och deras utrikesminister Carl Bildt hade hösten 2013 inget annat än beröm att förmedla till Turkiet. ”Erdoğans Turkiet är på rätt väg” skrev han i Dagens Industri (6/11 2013) inför ett statsbesök i Stockholm. Det var samma år som det folkliga Gezi-upproret slogs ner med tårgas, fängslanden och ett strypt internet. Sanningen är att Turkiet –  även under det islamistiska AKP – är en central allierad för väst och att det sällan hörs kritik från våra regeringar. Det enda som komplicerat relationen är Islamiska statens expansion där Turkiet anklagas för att se mellan fingrarna på utvecklingen, detta eftersom IS bekämpat kurdiska strävanden i grannlandet Syrien. Men i och med flyktinguppgörelsen stabiliseras återigen relationen mellan Turkiet och EU.

Så både Alliansen och den nuvarande regeringen har band till AKP i Turkiet som sträcker sig långt bortom umgänge och inlägg i sociala medier. Det väcker frågor kring varför just Mehmet Kaplans umgänge röner så stor uppmärksamhet i media och bland politiska motståndare.
Bland de borgerliga finns det många exempel på toppolitiker och ministrar som får sitta kvar trots kopplingar till extremism. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor reste till Israel och poserade med militärfordon 2009, samma år som landet möttes av förödande internationell kritik för sin krigföring mot Gazas befolkning. Elisabeth Svantesson, Moderaternas arbetsmarknadspolitiske talesperson, är medlem i en extrem kristen församling som bland annat bjudit in antisemiter som talare.

Möjligen har detta att göra med att en miljöpartist inte förväntas ha kopplingar till krigförande stater och religiös konservatism på samma sätt. Kontrasten mot partiets gröna och pacifistiska rötter sticker medlemmar och väljare i ögonen. Ett annat svar kan sökas i att den stora majoriteten av svensk press är borgerligt ägd. Det går därför lätt att misstänka att borgerliga politiker enklare kommer undan med skumraskaffärer – som med rätta ska granskas och kritiseras – jämfört med rödgröna kollegor.

Arash Gelichkan