Om Egypten, brännmärken, sju brutna revben och ett avhugget öra

Giulio Regeni

Giulio Regeni

Den egyptiska regimen mördar oppositionella. Varje dag. Vi vet det. Vi vet också att omvärldens ledare inte har något intresse av att ändra på saken. Kriget mot terrorismen, ekonomiska intressen och strävan efter ”stabilitet” går före människoliv. Vare sig det är anhängare av muslimska brödraskapet som mördas, vänsteraktivister, eller utländska journalister. Giulio Regeni är en droppe i den flod av blod som regimen har på sina händer.

 

Det här är en text för Giulio Regeni. Det är också en text för alla andra vänsteraktivister som fängslats, torterats och mördats av den egyptiska regimen under de senaste åren. De flesta av dem hör vi aldrig talas om. Giulio Regeni väckte lite större intresse internationellt, men det är inte konstigt om du inte har hört talas om honom heller. Medierna flödar inte precis över av rapportering från Egypten just nu. Men det går att hitta ganska många artiklar för den som söker. Framförallt är det den brittiska tidningen Guardian som har fortsatt att skriva om Giulio Regeni även om det är över en månad sedan han blev mördad.

Giulio Regeni försvann på revolutionens årsdag den 25 januari i år. Det var fortfarande tidigt på kvällen när han gav sig av för att hälsa på en vän fyra tunnelbane­stopp bort. Han kom aldrig fram. Först trodde vännerna att han hade gripits under den massiva rajd som säkerhetsstyrkorna genomförde före och under den 25 januari för att förhindra alla former av offentliga protester på revolutionens årsdag. Försvinnandet anmäldes och vännerna startade en kampanj i sociala medier med hashtag #whereisgiulio för att försöka få reda på vad som hade hänt.
Dagarna gick.
Först nio dagar senare, den tredje februari, hittades Giulio Regenis kropp i ett dike i utkanten av Kairo, längs motorvägen mot Alexandria.
Han hade inga kläder på underkroppen. Sju revben var brutna och ett öra avhugget. Naglarna utdragna. Kroppen hade också brännmärken efter cigaretter och var full av blåmärken och rakbladssår. Det fanns tecken på eltortyr mot könsorganet. Den slutgiltiga obduktionen visade att han hade blödningar i hjärnan. När kroppen obducerades en andra gång, i Italien, sade den italienske inrikesministern, Angelino Alfano, att det våld som Giulio Regeni utsatts för var ”något omänskligt, något bestialiskt”.

Först försökte de ansvariga utredarna inom polisen att avskriva mordet som en bilolycka, samma förklaring som gavs för tortyrmordet på aktivisten Mohamed el-Gendy år 2013. Men redan den första obduktionen gjorde ett sådant påstående omöjligt. Den visar istället att det med största sannolikhet är de egyptiska säkerhetsstyrkorna som ligger bakom mordet. Giulio Regeni har torterats med de metoder som brukar användas i egyptiska fängelser.
Egyptiska inrikesparlamentet och utrikesdepartementet förnekar självfallet att säkerhetsstyrkor skulle vara skyldiga och inrikesminister Magdy Abdel Ghaffar har kallat anklagelserna för oacceptabla. Men president Abdel Fattah al-Sisi har lovat Italiens premiärminister Matteo Renzi att de egyptiska myndigheterna ska göra allt vad de kan för att ta reda på vem som ligger bakom mordet. Och med detta verkar den italienska regeringen låta sig nöja. Varför? Vi ska återkomma till det.

Giulio Regeni var gästforskare vid Amerikanska universitetet i Kairo. Han var en begåvad student och en modig journalist. En person som skulle ha kunnat bli en betydande röst i sin samtid. Han hade stora förhoppningar och drömmar, enligt vännerna, och var fast besluten att skaffa sig ett yrke genom vilket han kunde skapa förändring till det bättre. Innan han påbörjade sin doktorandforskning vid universitetet i Cambridge arbetade han för Unido, United Nations Industrial Development Organisation, i Kairo. Han brann för Egypten. Dess kultur och historia. Men han var också tydlig i sin kritik mot Sisis regim. Ämnet för hans doktorsavhandling var den egyptiska fackföreningsrörelsen och han forskade bland annat om arbetsrättsliga förhållanden i Egypten. Han kunde inte ha valt ett känsligare ämne. Den oberoende fackföreningsrörelsen är den starkaste motståndskraften i landet och den spelade en stor roll i revolutionen.

Den italienska vänstertidningen Il Manifesto har efter Giulio Regenis död berättat att han skrev regimkritiska artiklar under pseudonym för deras räkning. Den sista text han skrev kritiserar det omfattande förtrycket under president Sisi och hyllar ”folkliga och spontana initiativ för att bryta muren av rädsla”. Enligt tidningen La Stampas Kairokorrespondent, Francesco Grignetti, visste den unge forskaren att han var övervakad av säkerhetstjänsten. Troligen är det en avdelning inom Egyptens inrikesministerium, Nationella Säkerhetsbyrån, som bär ansvaret. Byrån är välkänd för sina brutala metoder och det är mycket möjligt att de ville göra Giulio Regeni till ett avskräckande exempel för andra utländska forskare och journalister.
Tidigare har dessa på sin höjd deporterats om de har velat göra en djupdykning i den egyptiska arbetarrörelsen. Men de har inte mördats. Att Giulio Regeni torterades till döds visar att regimen inte längre bryr sig om omvärldens eventuella reaktioner. Han är bara en av många akademiker som har blivit slumpmässigt gripna och misshandlade i Egypten de senaste åren.

Den italienske journalisten Alberto Negri har beskrivit det som att Sisi behandlas med silkeshandskar av Italien. Varför är reaktionen så påfallande lam? Det finns en ganska enkel förklaring: ekonomiska och politiska intressent. Matteo Renzi var den första europeiska ledaren att besöka Sisis Egypten 2014. Han har hyllat den egyptiske presidenten och kallat honom för en stor ledare, den ende som kan rädda Egypten. Sisi och Renzi har också en mångmiljardöverenskommelse om att bekämpa terrorismen tillsammans. Dessutom är Italien Egyptens största europeiska samarbetsparter och tredje största handelspartner i världen. Det är helt enkelt så att Egyptens naturgasfält är mer intressanta än människoliv för den italienska eliten. Matteo Renzi har sagt att Egyptens stabilitet också är Italiens.

Varför reagerar då inte Storbritannien starkare när en student vid ett av dess universitet mördas i ett annat land? För att även Storbritannien har ekonomiska och strategiska kopplingar till Egypten. Både den brittiska och den amerikanska regeringen har försett Sisi med miljarder dollar i form av vapen och bistånd. Nyligen talade Barack Obamas administration om att ta bort alla kvarvarande människorättsvillkor när det gäller militärt bistånd till Egypten. Samtidigt har Frankrike inlett en militärövning i Medelhavet tillsammans med den egyptiska regimen: Ramses 2016.
Kriget mot de militanta islamisterna på Sinaihalvön är viktigare än mänskliga rättigheter även för de andra regeringarna i väst. De vill överlag ha Egypten som samarbetspartner i kampen mot terrorismen och väljer därför att vara tysta när det gäller förtrycket. Det är ett enormt misstag – vilket bland annat Guardian påpekar – eftersom förtrycket bara kommer att underblåsa terrorismen, snarare än stävja den.

Men alla är inte tysta. Även om inte Storbritanniens ledare har reagerat så har professorer vid Cambridge gjort det. Bland annat har de startat ett internationellt upprop som skrivits under av tusentals akademiker världen över. Uppropet kräver att president Sisi tillåter en oberoende utredning av alla försvinnanden, alla fall av tortyr och alla människor som har dött när de hållits fängslade under de senaste månaderna i Egypten. Tyvärr är inte chansen särskilt stor att uppropet kommer att påverka någonting.
En kort stund fanns det en liten förhoppning om att mordet på Giulio Regeni skulle få omvärldens ledare att äntligen börja bry sig om de politiska mord och den förföljelse som sker i Egypten varje dag. Men eftersom det internationella samfundet inte har reagerat med mer än reprimander kan den egyptiska regimen nu anta att den kommer undan även med mord på utländska vänsteraktivister, inte bara de egna. Vilka kommer nu att våga resa dit och forska eller rapportera kring den så viktiga arbetarrörelsen? Själv var jag där våren 2011 när allting fortfarande var möjligt. Nu känns det som en alltför stor risk att resa dit som journalist med kontakter inom den egyptiska vänstern.
Det är ett stort steg när en regim helt slutar bry sig om vilka signaler den skickar till andra länder. Egypten bryr sig inte längre om att låtsas framstå som en demokrati.

Mark LeVine, professor med inriktning på Mellanösternhistoria vid University of California och gästprofessor vid Lunds universitet, menar att den egyptiska regimen kallsinnigt har vägt för och nackdelar med att mörda en ung italiensk doktorand som forskar om den starkaste motståndskraften mot regimens makt. Fördelarna vägde tyngst.
LeVine skrev för Al Jazeeras räkning om fallet Giulio Regeni att ”en regering som massakrerar tusentals medborgare varje dag, som fängslar tiotusentals unga människor, förgriper sig på fängslade barn, orsakar hundratals försvinnanden varje månad, och rutinmässigt förhindrar utländska forskare från att ta sig in i landet, det är inte en regim som värderar människoliv särskilt högt.”

Han menar att regimen är väl medveten om vilket budskap den sänder genom mordet på Giulio Regeni. Både det egyptiska folket, internationella forskare och journalister kommer att bli torterade och dödade om de tar sig an regimens svaga punkter. Vem kommer att riskera sitt liv för att berätta om förhållandena i Egypten? Vem vågar vara oppositionell i ett land som dödar oppositionella? Hur långt ska det behöva gå? Hur många ska behöva dö innan omvärlden reagerar?
Människorättsorganisationer rapporterar om att egyptier dagligen utsätts för samma sorts tortyr som Giulio Regeni. Det statliga förtrycket är värre än på årtionden. Antalet försvinnande har ökat drastiskt bara under det senaste året. Sedan Sisis statskupp 2013 har tusentals människor försvunnit spårlöst, många av dem är barn. De som förhörs under tortyr dyker kanske upp i något av alla fängelser, eller hittas på bårhus. De som torterar människor till döds eller använder övervåld ställs inte till svars. Regimen tål inte politisk opposition. Ändå finns det fortfarande de egyptier som vägrar låta sig tystas. De har bland annat protesterat utanför Italiens ambassad i Kairo med slagordet: ”Giulio är en av oss och mördades som en av oss.”

Enligt uppgifterna från obduktionen ska Giulio Regeni ha varit i livet i ungefär nio dagar efter det att han försvann. Under dessa nio dagar har han torterats på ett fruktansvärt brutalt sätt.
Nio dagar. Det betyder att han kunde ha räddats. Om han hade varit viktig nog. Men han var bara en enkel student och vänsterjournalist, och även om han var italiensk, så räckte inte det.
Nu har Giulio Regeni begravts i sin hemby Fiumicello i norra Italien. Men det han kämpade emot med sina ord och sina handlingar, det växande förtrycket från militärregimen i Egypten, det finns kvar. Det pågår, varje dag.

Emma Lundström