Vad har hänt med socialdemokratin?

 

Stefan Löfven styr, men ser inte framåt Foto: Anders Löwdin / flickr-s cc-by-nc-nd

Stefan Löfven styr, men ser inte framåt
Foto: Anders Löwdin / flickr-s cc-by-nc-nd

 

►Politiken är vag trots stora förbättringar av välfärden

►Ekonomin går framåt

►Men varför lyfter de inte ens fram skillnaderna gentemot Alliansen?

 

KOMMENTAR Riksdagsvalen 2010 och 2014 blev minst av allt några framgångar för svensk socialdemokrati. Ett starkt reducerat väljarstöd gjorde att partiet landade på 30,7 procent respektive 31,0 – de lägsta siffrorna för partiet sedan den allmänna rösträttens införande och fjärr-an från de 53,8 procent man   erhöll i rekordvalet 1940, eller de 50,1 procenten vid valet 1968. Det senaste årets opinionsmätningar indikerar också en stadig tillbakagång och vid Sifos senaste mätning noterades man för bottennappet 23,2 procent.
Vari grundar sig då denna kräftgång? Svaren som vanligen ges handlar om att den svenska klasstrukturen förändrats, att partiet har ett starkt vikande medlemsantal – idag ligger det på runt 97 000, många gånger färre än under storhetstiden – eller att det alltmer dragits mot mitten och därmed inte längre är något tydligt alternativ till de borgerliga partierna. Jag skulle dock vilja tillföra ytterligare en aspekt, vilken framför allt under senare tid blivit uppenbar; partiet har blivit sämre på att kommunicera sin politik och visa fram de väsentliga skillnader som faktiskt föreligger i förhållande till de borgerliga partierna.

Nu tas den av alliansen 2008 införda bortre parentesen i sjukförsäkringen bort. Den bortre parentesen – eller stupstocken – har resulterat i över 100 000 utförsäkringar, att de utförsäkrade tvingats anmäla sig på Arbetsförmedlingen, att många varit tvungna att ansöka om försörjningsstöd och ytterst att svårt sjuka nödgats att oroa sig för sitt livsuppehälle. Det är ingen liten sak för den mindre bemedlade delen av Sverige att denna parentes går i graven. Det kan då tyckas att det skulle vara naturligt för socialdemokratin att slå på stora trumman, att lyfta fram skillnaden mellan socialdemokratisk och borgerlig politik, att kalla samman en presskonferens till Rosenbad eller varför inte anordna    offentliga möten på en rad orter i landet där det slogs fast att nu – efter alla alliansår av nedrivning – tar återuppbyggandet av välfärden fart? Ingenting av detta sker. I och för sig är denna nyhet  rejält uppslagen på socialdemokraternas hemsida, men i övrigt får man använda sig av förstoringsglas för att hitta den i nyhetsfloden. Likadant var det i september förra året; när regeringen höjde taket i arbetslöshetskassan för första gången sedan 2002. Under alliansens tid låg den maximala dagersättningen på 680 kronor, nu höjdes den till 910 kronor. En aktningsvärd förbättring som gjorde att många arbetslösa inte längre tvingades att suga på ramarna – men även då var det märkligt tyst.

Det hela står i bjärt kontrast mot med vilken enorm energi regeringen basunerat ut att det idag är mer restriktivitet och hårdare tag som gäller i flyktingpolitiken, vilket inte minst artikulerats med att  man gång efter annan gått ut med att det är av yttersta vikt att avvisningarna från Sverige ökar. I sammanhanget har regeringsrepresentanter använt sig av uttryck som ”absolut prioritet”, ”stor utmaning” och ”kraftsamling”. Allra tydligast har det blivit den senaste veckan när såväl inrikesminister Anders Ygeman som justitieminister Morgan Johansson i starka ordalag klargjort att Sverige kommer tvingas att lägga ansenliga resurser på att avvisa 60-80 000 av de 163 000 asylsökande som förra året kom till landet. Saken är emellertid den att Sverige redan idag nekar runt 45 procent av dem som söker asyl uppehållstillstånd, vilket gör att vi borde landa på just 60-80 000 avvisningsbeslut – således ingen skillnad mot idag, men likväl larmar regeringen högt om saken. Varför? Dels handlar det nog om att den vill fortsätta  bedriva en signalpolitik om vilka svårigheter det är behäftat med att som flykting söka sig till Sverige, trots att flödet av asylsökande minskat från toppen 10 000 i veckan i oktober 2015 till dagens drygt 800. Dessutom är det nog fråga om att social­demokratin med denna typ av artilleri i argumenteringen tror sig om att kunna återvinna väljare som flytt till SD. Sett till utvecklingen i opinionsundersökningarna är det inte en linje som har några förutsättningar att fungera för Socialdemokraterna.

Problemet med dagens socialdemokrati är alltså inte bara att den i alltför ringa mån bedriver en politik som stärker välfärden och omfördelar resurser utan att den dessutom inte kan förmå sig att kommunicera de förbättringar som faktiskt genomförs. Så långt befinner sig socialdemokratin från sin historiska roll att den inte ens tror på sin egen politik.

Anders Karlsson