Sanders syresätter arbetarrörelsen

”Jag tror Bernie Sanders skulle vara en bra presidentkandidat – i Sverige”. Så låter det när den republikanske kandidaten Marco Rubio kommenterar Bernie Sanders kandidatur.

 

Bernie Sanders in Cleveland. Foto: Emma LundströmSenator Rubio vet möjligen inte att Sverige faktiskt inte har någon president, men hur som helst, vad han vill få fram är att ingen ”demokratisk socialist” av europeisk typ någonsin kan väljas in i Vita huset i USA. ”Experterna” håller med, men dött lopp i primärvalet i Iowa mot företagsetablissemangets kandidat Hillary Clinton, och segern i New Hampshire visar att Bernies kampanj fortfarande ångar vidare.
Till skillnad från Clinton, accepterar inte Sanders donationer från Wall Street eller någon ”Super PAC”, och till skillnad från Clinton definierar han sej själv som en demokratisk socialist. I sina tal fokuserar han sej på fri sjukvård för alla, gratis collegestudier, minimilön på 15 dollar och en reform av kriminal- och rättsväsendet som idag innebär att ett oproportionerligt antal svarta, latinamerikaner och folk från ursprungsnationerna hålls fängslade. Han kräver att de stora bankerna bryts upp. Dessa banker som staten räddade i den sista finanskrisen då de ansågs ”för stora för att falla”.
I den första landsomfattande tv-sända debatten för flera månader sedan fick det Demokratiska Partiets kandidater frågan vad de tyckte det största hotet mot nationens säkerhet var. Alla utom Sanders svarade ”terrorism”. Sanders såg klimatförändringarna som det största hotet.
I samma debatt identifierade Sanders sej själv som demokratisk socialist och som motståndare till Wall Street. Hillary babblade om att kapitalism var ett system bestående av småföretag. Vilket århundrade lever hon i?
I ett följande tal till studenter på Georgetown-universitetet lade han fram sin vision, ett eko av 1930-talets ”New Deal”-liberalism och 1960-talets medborgarrättsrörelses ”Freedom Budget”:
”Den bygger på det Franklin Delano Roosevelt sa när han kämpade för garanterade ekonomiska rättigheter för alla amerikaner. Och den bygger på vad Martin Luther King sa 1968: ‘Det här landet har socialism för de rika och rå individualism för de fattiga’. Den bygger på framgångarna i många andra länder som har lyckats betydligt bättre med att främja sina folks behov.”

Bernies plattform bygger på progressiv ekonomisk populism. Han pekar på det faktum att amerikaner arbetar hårt – ofta har de mer än ett jobb – men med stagnerande löner eftersom den stora andelen av inkomstökningarna går till den rikaste procenten. Nästan 50 miljoner lever i fattigdom och USA har den största barnfattigdomen jämfört med alla industrialiserade länder.
Sanders har från början varit en uttalad motståndare till det förödande TPP-frihandelsavtalet som kommer att vara en av de sista lagstiftningsstriderna för Obamas presidentskap. Som en oberoende medlem av USA:s Kongress har Sanders både stött lagstiftning i det arbetande folkets intresse och själv deltagit som strejkvakt.
Sanders vill att det ska vara lättare för arbetare att bilda fackföreningar (i USA finns en rad hinder för att fackligt organisera arbetarna på en arbetsplats) och han motsätter sej försöken att privatisera postväsendet. Han vill istället ge posten bankfunktioner för att på det sättet få bort privata ockerlån-företag (jämför svenska sms-lån och dylikt).
Hans plattform genomsyras av kravet att få bort den penningstinna politiska struktur som gynnar den nuvarande massiva överföringen av resurser till de rika.
Bernie vill se en ”politisk revolution” för att hans program ska kunna genomföras. Till skillnad från Hillary Clinton – och alla andra politiker som representerar storföretagen – säger han att han inte kommer att representera dem. Han presenterar istället en vision som baseras på de många människornas aktivitet och deltagande inte bara i valprocessen. På denna punkt är han mycket mer ”realistisk” än Clinton som porträtterar sej som en ”progressiv som får saker gjorda”. Särskilt som högerrepublikaner fortsätter att kontrollera Representanthuset. Det som Clinton föreslår att hon skall ”få gjort” är så marginella saker att hennes budskap knappt entusiasmerar någon. Även om det faktum att hon som kvinna kämpar för högsta posten naturligtvis är inspirerande för en del.

Sanders möten drar stora massor – 20 000 i Seattle, 30 000 i Los Angeles. Det påminner om Ralfh Naders (från det Gröna Partiet) kampanj för 15 år sedan. Sanders ”demokratiska socialism” skrämmer inte speciellt många. Republikanerna har under flera år kallat Obama socialist. Sanders kritiserar systemet och föreslår begränsade men viktiga reformer, men det vore fel att kalla honom anti-kapitalist. För att förhindra det finansiella systemet från att förstöra sej självt föreslår han att bankerna delas upp (anti-trustpolitik, översättarens anmärkning) inte att ta över dem, eller utmana deras investeringsbeslut.
Även om han absolut lärt sej av Black Lives Matters och uttalat tar upp det enorma antalet svarta i fängelserna och de ekonomiska orättvisor som drabbar den svarta befolkningen så har han inte tagit upp kravet på kompensation till USA:s svarta.
När det gäller utrikespolitik så har han attackerat Hillary Clintons stöd till George W. Bush´s katastrofala Irakkrig, men har inte ställt henne mot väggen när det gäller hennes lista av allmänt stöd till militarism. Sanders motsätter sej i dagens Mellanöstern amerikanska marktrupper (vilket också Clinton gör) men han stöder krigföringen med drönare. Han är tyst om de brutala brott som begås av USA:s allierade Saudiarabien, Turkiet och Egypten.

Han motsätter sej alltså USA-intervention och förslår istället att Washington ska ”samarbeta med muslimska länder för att besegra I.S.” Men han säger inte hur det ska gå till. Han förblir inom ramarna för USA:s Mellanösternpolitik och ”stöder” Israel.
Medierna har inte ens frågat Clinton och Sanders vad de skulle vilja göra åt den hemska situationen i Centralamerika som lett till att tiotusentals flyr för att försöka ta sej över gränsen till USA.
Före primärvalet i Iowa visade opinionsundersökningarna att Sanders hade dubbelt så många av de demokratiska väljarna under 45 års ålder och att han ledde med 20% bland kvinnor under 35. I valet fick han 84% av rösterna bland väljare under 30 års ålder!
Bernie Sanders första politiska post erövrade han 1980 när han valdes till borgmästare i staden Burlington i delstaten Vermont. Även om det är en liten stad i en liten delstat så är det en arbetarstad och som borgmästare var han en effektiv administratör öppen för nya idéer.
Efter att blivit återvald flera gånger ställde han upp i kongressvalet och erövrade först en plats i representanthuset och senare i USA:s senat.
Hela tiden ställde han upp som oberoende ( i en stat med den annars ovanliga traditionen att kandidater ställer upp utanför tvåpartisystemet) och fick inte bara stöd från progressiva. Även konservativa, som inte sympatiserade med allt han sa men som såg honom som okorrumperad och mån om vanliga människor, gav honom sin röst.

Förutom att valsystemet kraftigt gynnar de kapitalistiska partierna Republikaner och Demokrater är valkampanjerna i grunden privat finansierade. Ovanpå detta kommer mediebevakningen. När Sanders funderade på att ställa upp i presidentvalet höll han ett antal möten i hela landet och ställde frågan om han skulle kandidera som oberoende eller som kandidat inom Demokraterna. Mötesdeltagarna var splittrade och Sanders beslutade sej slutligen att ställa upp som Demokrat, detta för att kunna påverka resultatet i de demokratiska primärvalen.
Varje demokratisk (och republikansk) kandidat skapar sin egen kampanjkommitté, så även Bernie Sanders. (Se www.berniesanders.com/) 10 000 fackföreningsmedlemmar har anslutit sej till en egen kommitté: Labor for Bernie. (Se www.laborforbernie.org). Labor for Bernie finns i flera städer, själv är jag med i Detroit. Vår huvuduppgift är att tala med lokala fackföreningar, förklara Bernies program och försöka få dem att stöda och verka för att deras fackförening på nationell nivå också stöder Bernie. Vi organiserar möten hemma hos människor och formerar våra egna avdelningar i demonstrationer.
Vanligtvis stöder de flesta fackföreningar Demokraterna utan mycket intern diskussion. Men i juli, när den nationella styrelsen i Lärarförbundet röstade för att stöda Clinton, protesterade många lärare på sociala media. Labor for Bernie sprider texten ”Varför arbetare stöder Bernie”, sprider klistermärken och dekaler samt argumenterar för demokratiska diskussioner på basnivå innan man tar beslut om vem man ska stöda. AFL-CIO (USA:s LO) har tagit beslutet att inte ännu ta ställning, vilket har öppnat för möjligheter och irriterat Clintons styrkor.

Bernie Sanders kampanj rullar helt klart på. Även om det kan uppstå problem längre fram så kommer han att vara en faktor genom hela primärvalen och antagligen en förespråkare för ”enighet” på partikonventet i Philadelphia i juli. Media och Clinton-kampanjen tar honom nu på allvar. Han utmanas av media på frågan om hur han kan genomföra sitt program. Clintonlägret hävdar att det står mellan en ”realist som får saker gjorda” och en ”utopist”.
Clinton ser nu att hennes stöd bland unga kvinnor är allt annat än säkert. Hon räknar fortfarande med starkt stöd från afroamerikanska väljare, eftersom hon och Bill Clinton i åratal arbetat för att få stöd därifrån. Michelle Alexander, författare till The New Jim Crow: Mass incarceration in the Age of Colorblindness påpekade på Facebook att Clintons (Hillary och Bill) goda rykte bland svarta är svårt att förstå när man tänker på de enorma skador som Bill Clintons välfärdsslakt och fängelsepolitik orsakade dem.
Bernie Sanders är, långt mer än Eugen McCarthy 1968, en ”outsider” utan lojalitetsband till det Demokratiska partiets finansiella uppbackare. Dessa krafter kan mycket väl, om Bernie blir demokratisk presidentkandidat, strunta i att mobilisera för honom i valet.

Och om Hillary Clinton blir Demokraternas presidentkandidat? Hur många Berniesupportrar kommer då att rösta på henne? Hur många av dem kommer att stanna hemma på valdagen? Och hur många av dem kommer att föredra det Gröna Partiets Jill Stein? Steins plattform är den som ligger närmast Bernies, men hon har också en skarp och principiell kritik av USA:s utrikespolitik och en bättre förståelse för hur rasismen fungera i det amerikanska samhället.
Stein jobbar på att ställa upp i 50 delstater och håller dörren öppen för Berniesupportrar om Bernie blir utslagen. Men sedan måste man naturligtvis ta med det republikanska partiet och hela deras fält av kandidater i räkningen. Givet tvåpartisystemet kommer miljoner väljare att känna sej pressade att rösta för det minst onda.

Labor for Bernie kommer att hålla sitt första nationella möte den 1:a april i Chicago. Detta blir precis innan Labor Notes konferensen (som samlar kampinriktade fackföreningsaktivister. Översättarens anm.). Labor Notes kommer att dra ett par tusen aktivister till sin konferens. Intressant är att några av dem som idag är aktiva i Labor for Bernie, tidigare (för 20 år sedan) stödde det kortlivade försöket att starta ett Arbetarparti (Labor Party). Om man beaktar att Labor for Bernie är en självständig organisation, skulle det vara möjligt att organisationen, eller åtminstone delar av den, utvecklas till en organisation som som verkar för gräsrotsdiskussioner inom fackföreningarna – diskussioner om vilka krav vi ska ställa på politiska kandidater?
En av de centrala aktivisterna i Labor for Bernie Rand Wilson skriver: ”Oavsett om Bernie vinner den demokratiska nomineringen eller presidenttiteln så står vi inför utmaningen att skapa nya politiska strukturer inom arbetarrörelsen. Kanske till och med ett nytt politiskt parti kapabelt att fortsätta den ”politiska revolutionen” i kamp för platser i tusentals lokala och delstatsförsamlingar. Om detta blir resultatet av Sanders kampanj kommer vi att vara honom ett stort tack skyldiga i många år framöver”.

Dianne Feeley
Översättning Peter Widén

Dianne Feeley är redaktör för tidskriften Against the Current.
Hon är pensionerad bilarbetare som är aktiv i kampen mot vräkningar
och hon är medlem i Detroit Labor for Bernie

 

Mer Om Bernie Sanders:

Så mycket mer än en våt dröm för “skäggradikaler”

Ödestimma för Sanders i Iowa

Avfärda inte Bernie Sanders

Det växer ett träd i Columbus

Rörelsen som överraskar USA

Socialismen vinner mark i USA

Sverige måste vara bättre än så här

En demokratisk debatt värd namnet

Bernie Sanders och gräsrötterna överraskar alla

Den amerikanska drömmen är inte till salu

Dela