Materiella villkor – inte kultur formar Mellanösterns genusrelationer

13 februari 2016

Fokus, Förstasidan, Nyheter

Köln Hauptbahnhof foto: ConstantinAB cc-by

Köln Hauptbahnhof foto: ConstantinAB cc-by

I samband med förra veckans karneval i tyska Köln uppgav polisen att 22 fall av misstänkta sexuella ofredanden rapporterats. Enligt medieuppgifter var de flesta av förövarna vita av ”europeiskt utseende”. Uppgifterna kommer efter den senaste tidens upphetsade debatt om sexuella övergrepp där män med icke-europeisk bakgrund figurerat som förövare. Många har i den debatten velat koppla samman övergreppen med förövarnas etnicitet och kulturella bakgrund.
Kultur kan betyda många saker men i det här sammanhanget har begreppet använts i en mycket specifik betydelse. Istället för kultur som något mycket mångfacetterat och föränderligt pratas det här svepande om enhetliga och cementerade beteendemönster hos icke-vita nationer och folkgrupper. Begreppet kulturrasism täcker in väl utvecklingen där biologiska rasföreställningar ersatts med tanken om statiska och oförenliga kulturer.

Det är i skenet av detta som kulturella förklaringar till sexuella övergrepp med icke-vita män som förövare bör betraktas. Och det finns fler anledningar än de rasistiska tendenserna till att kulturella förklaringsmodeller bör avvisas av progressivt sinnade människor. Grundproblemet är att modellerna i grunden förnekar de ekonomiska, sociala och politiska villkor som formar genusrelationer världen runt. Den förbiser patriarkatet som en global maktordning med långtgående historiska rötter där kvinnor underordnas män. Patriarkatet är ett system som format genusrelationer över lång tid genom historien. Därmed ser den olika ut i olika kontexter. Idag samverkar patriarkatet med andra faktorer i den moderna kapitalismen. Kvinnors position i ett land hänger i allra högsta grad ihop med socioekonomiska relationer inom det landet samt dess position inom det världskapitalistiska systemet. Länder i systemets periferi exploateras av det ekonomiska centrum i väst vilket resulterar i att dessa utmärks av fattigdom, sämre utbildningsmöjligheter och ett större kvinnoförtryck på de flesta områden. Detta gäller oavsett om vi pratar om till exempel Indien, Peru eller Afghanistan.
Periferin, det fattiga Syd, har en lång historia av direkt västerländskt kolonialstyre som format samhällena långt in på 1900-talet. I nutiden har det ersatts av ekonomisk neo-kolonialism där ländernas naturresurser och arbetskraft fortsätter att generera profit för västerländska multinationella bolag.

Denna ordning garanteras av lydiga auktoritära regimer och om så behövs genom militära interventioner och ockupationer. Dessa regimer – arabvärldens är perfekta exempel – berikar sig själva medan samhällena stagnerar och befolkningen hålls i fattigdom och arbetslöshet. I länder som Egypten och Irak styrde länge sekulära arabnationalistiska regimer som vidhöll sin popularitet genom socialistiskt färgade utvecklingsprogram (samtidigt som kommunister och fackföreningsaktiva avrättades). När nyliberalismen avvecklade dessa program och privatiserade industrier och samhällsservice lämnades miljoner i arbetslöshet och social utslagning. Den sociala statens vakuum fylldes av moskéer och radikala predikanter som erbjöd både social service och själsflykt. Modernitet och progressiva ideal ersattes med traditionella och konservativa värderingar och levnadsmönster. Naturligtvis har den utvecklingen varit förödande för kvinnors rättigheter.

Krigen i Mellanöstern som väst varit inblandad i har varit kanske än mer förödande. Fortfarande på 1970-talet var Afghanistans huvudstad Kabul en öppen metropol där kvinnor gick klädda som de ville. Sovjetunionens invasion på 1980-talet och västs stöd till de islamiska mujahedinkrigarna ändrade på allt det. De väststödda mujahedin banade vägen för de än mer extrema talibanerna som på 1990-talet förvisade Kabuls kvinnor bakom hemmets fyra väggar. Liknande är utvecklingen i Irak efter USA:s invasion 2003 där en sekulär regim ersattes av konservativa shiitiska islamister som vridit tillbaka klockan för kvinnors rättigheter med årtionden.
Allt i Mellanöstern är inte en deprimerande historia av kolonialt eller lokalt förtryck. Tvärtom markeras regionens historia av återkommande demokratiska och anti-imperialistiska resningar under sekulära och progressiva paroller. Kvinnor har haft ledande roller i alla dessa uppror – oavsett om vi pratar om den palestinska motståndsikonen Leila Khaled, kvinnliga peshmerga-krigare eller kvinnorna i den arabiska våren.

Upproren har många gånger skakat rigida könsroller i dess grundvalar. På Tahrirtorget i Kairo 2011 stod kvinnor och män inledningsvis sida vid sida i offentligheten på ett sätt som inte synts på åratal och frågor om sexuella trakasserier diskuterades för första gången i den offentliga debatten. Detta upprepades i Jemen, Bahrain, Libyen och Syrien. Det första revolutionsåret öppnade en potential för genomgripande förändringar på alla plan inklusive vad gäller genusrelationer. Men kontrarevolutionen var oförsonlig, länder försattes i inbördeskrig och reaktionära krafter vann mark på bekostnad av revolutionens progressiva ideal. Västvärlden beväp­nade kontrarevolutionen till tänderna med tårgas och ammunition samtidigt som det väststödda Saudiarabien eldade på religiös extremism och sekterism. På andra sidan gjorde Ryssland och dess allierade Iran också sitt bästa för att kväsa revolutionerna. Av revolutionens löfte om social rättvisa och en progressiv utveckling återstår i nuläget inte mycket. Endast i Tunisien skördades politiska och konstitutionella landvinningar som ger kvinnor en för regionen fortsatt stark ställning.

Vad dessa exempel visar på är att situationen för Mellanösterns kvinnor har varierat dramatiskt över tid och att öppningar för en feministisk utveckling har funnits i närtid och fortsätter existera under ytan. Långt ifrån att vara en exponent för en statisk och oföränderlig kultur är kvinnors situation ett uttryck för sociala och ekonomiska patriarkala villkor i samspel med kapitalism och imperialism. Det bästa vi kan göra för att stödja en progressiv utveckling är att stödja de unga revolutionära män och kvinnor som kämpar för social och politisk förändring med livet som insats. Inte att ge efter för den huntingtonska* reflexen.

Arash Gelichkan

Huntington
■ Samuel P. Huntington (1927-2008) var den amerikanske statsvetare som, förutom att ha agerat politisk rådgivare till apartheidregimen i Sydafrika och diverse högerregimer i Latinamerika, gjort sig känd för boken The Clash of Civilisations från 1993. Hans tes var att den postsovjetiska världsordningen skulle markeras av en civilisationskamp mellan västvärlden och islam, där kultur skulle komma att utgöra skiljelinjen istället för ideologi. Huntington förkroppsligar därmed impulsen att söka förklaringsmodeller som ställer ”västerländska värderingar” mot ”muslimska” i alla tänkbara frågor.

 

#inteerkvinna

Materiella villkor – inte kultur formar Mellanösterns genusrelationer
De bruna rötterna sitter i manlighetskulturen
Polska fascister allt mer aktiva i Sverige
Vikten av att inte vara fascisternas kvinnor

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.