Erik Gandini magplaskar

08 februari 2016

Film, Förstasidan

Swedish Theory of Love

Swedish Theory of Love

Erik Gandini är en italiensk-svensk regissör och dokumentärfilmare. Av hans tidigare verk kan nämnas den globaliseringskritiska Surplus – Terrorized into Being Consumers (2003), Gitmo – New Rules of War (2005), om Guantanamolägret på Kuba och Videocracy (2009), ett tragikomiskt nedslag i Berlusconis Italien. I sin nya film The Swedish Theory of Love ger han sig i kast med den svenska ensamheten.

The Swedish Theory of Love har som utgångspunkt att svenskar är världens mest individualistiska och ensamma folk, utifrån hårddatan att nästan hälften av hushållen i vårt land är ett ensamhushåll och att en fjärdedel av oss dör ensamma utan någon anhörig eller vän vid vår sida. Bitvis är filmen väldigt rolig – närmast gränsande till tragikomiken – som när en spermadonator uttrycker tillfredsställelse över sin samhälleliga insats mitt under själva masturbationsakten eller när ett nedslag görs i en vävkurs med övre medelålders kvinnor i östgötska Gusum. Vi får reda på att det kommer stora grupper av flyktingar till orten, vilket föranleder en av kvinnorna att utbrista i oro: ”Den här vävkursen är ju inte till för vem som helst, den är ju bara till för oss”, som om det skulle lura en flykting runt hörnet beredd att lägga beslag på den stackars kvinnans vävstol! Sällan har rädslan för den andre uttryckts på ett mer dråpligt sätt.

En del iakttagelser över tillståndet i det svenska riket är också träffsäkra; som berättelsen om mannen som när han hittades i sin lägenhet legat död i nästan två år. Men hur kunde det ta så lång tid innan man märkte något? Svaret är att hyran betalats in via autogiro och därmed hade allt fortsatt att gå sin gilla gång.
Filmens dramaturgi är uppbyggd på ett förföriskt skickligt sätt. Lätt mollstämd musik lotsar oss framåt i handlingen där då och då Olof Palmes röst interfolieras – ”individens oberoende”, ”arbeta för sin egen skull” –  parat med infällda bilder ovanifrån på miljonprogrammets fyrkantiga lådor till bostäder. Det hela frammanar en dov stämning.

Men varför är vi då så ensamma? Vad är det som gått snett i samhällsbygget? Det är när Gandini ger sig i kast med denna frågeställning som filmen magplaskar. Här söker han sig tillbaka till ett dokument som antogs på det socialdemokratiska kvinnoförbundets kongress 1972: Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik. Gandini skjuter in sig på skrivningarna om ”individens oberoende”, vilka han utläser låg till grund för en höggradig individualism och därvidlag utvecklingen av ett kallt samhälle där den enskilda människan alltmer isolerades. Välfärdsstaten överhuvudtaget hamnar också under Gandinis attack när han ger en viss doktor Eriksen, en läkare som flytt från det rika men kalla Sverige till det fattiga men varma Etiopien, stort  utrymme. Han låter Eriksen utbrista att ”de sociala reformerna har gjort oss olyckliga”.

Men vad menade egentligen de socialdemokratiska kvinnornas program? Ja, förtydligat säger programmet att ”alla vuxna människor skall vara ekonomiskt oberoende av anhöriga”. Det syftade framför allt på kvinnans rätt till sin egna försörjning, att samlivet man-kvinna helt skulle vila på sann kärlek och att kvinnan inte skulle kedjas i några ekonomiska beroendeband. Ur den aspekten var också 1970-talet lite av en revolution, när daghemmen byggdes ut och kvinnan fullt ut fick möjlighet att delta i arbetslivet.

När Gandini vill mena att kvinnoförbundets program slog ett slag för individualismen har han fått allt om bakfoten. Tvärtom utmålades liberalismen – med sin invävda individualism – som den ideologiska huvudfienden och framtidsvisionen beskrevs på följande sätt: ”Alla vuxna människor skall ges möjlighet att självständigt utvecklas i enlighet med sina intressen och önskemål i solidaritet med andra människor”. Självklart slog inte heller programmet något slag för ensamhushåll utan det som betonades var samhällets neutralitet i förhållande till boende- och samlevnadsform.

Det är självklart intressant med en film som problematiserar ensamheten i det svenska samhället, men Gandinis förklaringsmodell blir således ett enda stort magplask. Utifrån en vänsterståndpunkt hade det också istället varit naturligt att utgå från allt det positiva som såddes i den svenska 70-talsmyllan, att det var en socialistisk vision som likt en Ikaros störtade till marken – men få saker är idag viktigare än att gjuta liv i denna vision.

Anders Karlsson

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.