Spännande avhandling om 1700-talssvenskarnas liv i Kina

29 januari 2016

Böcker, Fokus, Förstasidan, Kultur

cwT_1790-1800_M25794_Tea

KULTUR: Tobias Hübinette har läst en nyutkommen doktorsavhandling i historia som bland annat handlar om svenskarna som besökte, bodde och arbetade i Sydkina under Ostindiska kompaniets tid.

Lisa Hellmans nya avhandling Navigating the foreign quarters. Everyday life of the Swedish East India Company employees in Canton and Macao 1730-1830, utgörs av en studie om svenskar­na som besökte, bodde och arbetade i Kanton (Guangzhou), Macao och Pärlflodsdeltat i Sydkina under Ostindiska kompaniets tid (1731-1813). Det framgår bland annat att de kinesiska männen och andra asiatiska män som svenskarna mötte och interagerade med ännu inte hade feminiserats, att den stora massan av kineserna beskrevs som bruna och inte som gula medan den kinesiska överklassen (som inte arbetade och undvek solsken) omtalades som vit samt att flera av svenskarna kunde äga både afrikanska och asiatiska slavar vilka de sedan inte kunde ta med sig tillbaka till Sverige där slaveriet ju hade avskaffats 1335, och därför antingen frigav (och i flera fall även testamenterade pengar till) eller sålde vidare innan de gick bort eller återvände till Sverige.
Det framgår även i avhandlingen att inte bara européerna utan även kineserna kunde ägna sig åt rasperformativa praktiker under denna tid, det vill säga att klä ut sig till vita, kristna européer på scenen och härma dessa med hjälp av kläder, kroppsspråk, gester, gångstil, ansiktsmimik, smink, lösskägg, peruk och ett paneuropeiskt ”låtsasnonsensspråk” (det vill säga någon slags ghibberish-engelska-portugisiska-franska-danska): år 1769 spelade en kinesisk skådespelare exempelvis en engelsk sjöofficer i en pjäs som sattes upp i den europeiska stadsdelen i Kanton (det så kallade faktoriområdet) till publikens stora förtjusning, det vill säga inför de närvarande kineserna, fransmännen, holländarna, danskarna, svenskarna och portugiserna liksom också inför judarna, armenierna, perserna och araberna.

Britterna var av förståeliga skäl inte särskilt roade av situationen utan snarare uppfattade pjäsen som förnedrande och som ytterst vanhedrande för den så stolta engelska flottan. Det framgår även att när de europeiska handels- och sjömännen blev lite onyktra så hände det att de började dansa med varandra på europeiskt pardansvis, och vilket det kinesiska tjänstefolket verkar ha haft mycket roligt åt då hälften av de europeiska männen ”tvingades” spela och iscensätta europeiska kvinnor.
Kring 1830 fick guvernören i Guangdong Hongbin Li i uppdrag att sammanställa en rapport åt kejsaren, hovet och regeringen där han ombads kartlägga, uttala sig om och lista och ranka de olika europeiska folken som befann sig i Pärlflodsdeltat, och vad gäller Sverige och svenskarna så skrev denne att Kina och Sverige inte hade några konflikter med varandra samt att svenskarna var ”modesta” och i huvudsak åtlydde de kinesiska bestämmelserna som rådde på plats. Hellman lyfter fram att det än idag finns en seglivad svensk myt som säger att svenskarnas relationer med kineserna var mycket bättre än de andra européernas relationer med kineserna, och vilket hon framhåller är en slags ”antirasistisk” repris på myten om att svenskarnas (och finnarnas) relationer med urbefolkningen i Nordamerika också ska ha varit mycket bättre än de andra européernas relationer med urinvånarna i USA. Föreställningen om att svenskarna var ”proto-antirasister” redan på 1600- och 1700-talen när alla andra européer snarare ju var ”proto-rasister” är med andra ord fortfarande både seglivad och omtyckt.

Det kanske mest fascinerande med Hellmans studie är det avsnitt som ägnas åt svensk maskulinitet och åt de svenska männens attityder till och relationer med de infödda kvinnorna. Detta var under en tid då det juridiska rastänkandet ännu inte hade satt sig helt och hållet, vilket gjorde att de europeiska männen inte bara frekventerade infödda prostituerade och skaffade sig infödda konkubiner utan ibland till och med kunde gifta sig över rasgränserna. Så sent som på 1780-talet framgår det av äktenskapsregistret i Macao att enstaka europeiska män ingick äktenskap med både kinesiska kvinnor och med afrikanska och asiatiska slavkvinnor men på 1830-talet när det ”vetenskapliga” rastänkandet var på stark frammarsch och raslagarna blev allt fler och allt hårdare i de europeiska kolonierna blev detta alltmer otänkbart – 1831 förvägrades exempelvis en engelsman en position inom ett brittiskt handelsföretag enbart för att det framkom att han hade ett barn med en kinesisk kvinna.

Åtminstone en svensk man, ”superkargören” (ordet betyder “chef över lasten”) och direktören för Ostindiska kompaniet Jean Abraham Grill som slutade sina dagar i Västra Östergötland (där jag själv råkar ha växt upp) som ägare till Godegårds bruk liksom till Bona egendom (som senare blev Vänsterpartiets folkhögskola), fick barn med en infödd kvinna som han själv kallade Annika och som tillhörde den blandade minoriteten i Macao som hade utvecklats till en egen befolkningsgrupp och till och med talade ett eget språk, ett så kallade kreol-, patois-, pidgin- eller hybridspråk som inte bara var en blandning av portugisiska och kantonesiska utan också innehöll inslag från singalesiska och malajiska.
När Grill återvände till Sverige för gott som en förmögen man 1768 (och för att gifta sig) lämnade han både Annika och sonen bakom sig och ordnade med ett årligt underhåll som inte var tillräckligt för att de båda skulle klara sig ekonomiskt. Svenskarna i Pärlflodsdeltat verkar ha skämts å Grills infödda frus och blandade sons vägnar, och kanske inte minst då sonen enligt vittnesuppgifter ska ha sett mycket svensk ut rent utseendemässigt – många år efter att Grill hade återvänt till Sverige fortsatte nämligen svenska handelsmän på plats att tillskriva Grill och förgäves be denne att öka Annikas och sonens årliga underhåll.
Det kanske mest intressanta i sammanhanget i relation till de blandades i Sverige ännu oskrivna historia är den snåle och rentav elake Grills svar: 1784 skrev denne som svar på alla propåer att åtminstone ta ansvar för sin blandade son – ”anhåller att gossen allvarsamt tillsäges att jag aldrig vill se honom” samt att ”sådana barn anses ej i Sverige som i Portugal [det vill säga blandade barn är inte accepterade i Sverige såsom de är i Portugal], dessutom har jag hustru och 6 barn som är mina egna och äkta att draga försorg för, och jag tvivlar på att någon annan har dragit så mycket försorg för sin Macaoflicka och hennes barn [det vill säga som Grill själv]” .

I praktiken innebär detta att alla de svenskar som fick barn med infödda i Afrika, Asien och Nord- och Sydamerika på 1600-, 1700- och 1800-talen sällan eller aldrig tog med sig sina blandade barn hem till Sverige. Här skiljer sig Sverige från Danmark (och flertalet andra europeiska länder) där den sociala och kulturella acceptansen för en fysisk närvaro av permanent bosatta blandade även i det danska imperiets metropol, det vill säga inte bara i de danska kolonierna i Nordatlanten (framför allt Grönland), Karibien, Västafrika och Sydasien, verkar ha varit mycket större och snarare liknar den portugisiska situationen.

När de första blandade föddes i Sverige från och med 1800-talets slut måste dessa barn (vare sig den icke-vita föräldern var närvarande efter födseln eller ej) med andra ord ha väckt stor uppmärksamhet. Ett sådant tidigt exempel är ju förre statsministern Fredrik Reinfeldts farfars far som föddes 1882 och hade en svart amerikansk far, och som hamnade i fosterhem. Så sent som under mellankrigstiden ansågs det exempelvis i Sverige vara en skandal att en svensk missionärskvinna hade fått barn med en koreansk man och att hon tog med sig barnet hem till Sverige (och märkligt nog återigen till Östergötland – denna gång den östra delen av landskapet) efter avslutad tjänstgöring i den dåvarande japanska kolonin. Det finns också flera dokumenterade fall ända in på 1950- och 1960-talen när svenska kvinnor fick barn med i huvudsak besökande icke-vita män (svarta amerikanska artister, studenter från Tredje världen, icke-vita sjömän och så vidare) som slutade med att kvinnorna fråntogs sina barn som sedan blev bort­adopterade på grund av den skam och den vanheder som dessa kvinnor ansågs ha förorsakat sina familjer.

På 1950- och 60-talen invandrade också ett antal blandade barn till Sverige tillsammans med sina svenska föräldrar som hade beslutat att lämna kolonierna när dessa blev självständiga: En av landets ännu idag levande äldsta blandade bör exempelvis vara en man som föddes och växte upp i Shanghai under mellankrigstiden, som hade en svensk far och en kinesisk mor, och som invandrade till Sverige under efterkrigstiden.

Tobias Hübinette

Artikeln är tidigare publicerad på
tobiashubinette.wordpress.com

BOKEN
Navigating the foreign quarters: Everyday life of the Swedish East India Company employees in Canton and Macao 1730–1830
Lisa Hellman
Historiska institutionen, Stockholms Universitet, 2015.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.