Podemos – två år

teresamiguel-urban

Teresa Rodriguez och Miguel Urbán från Antikapitalistisk Vänster och Podemos sammanfattar två års erfarenheter av framgångar, hot och utmaningar:

Det är nu årsdagen av vårt första offentliga möte; presskonferensen i förorten Lavapies biograf i Madrid, där vi hade turen att delta.
Vi har byggt upp en stor organisation som på bara två år lyckats både röra upp en storm av entusiasm för förändring och bygga upp ett formidabelt valverktyg. Vi har bidragit till att inleda en ny period, ingjutit ny politisk dynamik i samhället i en tid då folkets lidande kunde ha lett till apati och hat. Det vi framförallt lyckats med är att skapa en akut känsla för verkligheten, för krisen som slår sönder samhället och en vrede mot den korrupta regeringen.
På denna punkt är det värt att göra en reflektion som för oss tillbaka till vår ursprungliga idé: att vrida åtstramningspolitikens kurs och lyfta fram en “folk- och medborgaraktivism”. Det är en återblick vi måste göra, inte av nostalgi, utan av nödvändighet. Antigen startar vi en ny cykel av deltagande social mobilisering, med utgångspunkt i vår mest värdefulla och sårbara skatt; círculos (stormötesformen som Podemos uppstod ur), eller så tar vi risken att bli ett politiskt parti i mängden.
Under två år har Podemos varit nyskapande i byggandet av partistrukturer. Ta till exempel vårt ekonomiska oberoende från banker eller vår kommunikativa potential och vår förmåga att sprida budskap genom sociala medier. Vid det här laget råder det konsensus inom organisationen om att de två olika hastigheter som vi har rest i så här långt; en centraliserad ledning och ett vardagligt uppbyggande underifrån, kan bidra till en helhet som är större än delarna. Självbelåtenhet är dock ingen bra rådgivare och vi behöver förnya oss, motverka byråkratisk tröghet, effektivisera våra verktyg för deltagande, vår territoriella och sektoriella förankring och vår kollektiva kontroll av processer, beslut och ansvar.

För att inte dö av framgång måste vi vara medvetna om att “val-krigsmaskineriet” genererar en viss politisk kultur; vanor, laster och tröghet. Poster, rådgivare och anställda utgör dagliga frestelser som kan leda till att man anpassar sig till makten och därför måste det finnas en motvikt. En organisation som vilar på de folkvalda och anställda är otillräcklig, eller till och med kontraproduktiv, när utmaningen är att skapa ett system där makten inte bara finns hos de formella institutionerna. Maktens form idag utgörs av en aggressiv och antiegalitär förvaltning av det gemensamma i varje kvarter, i varje by, i varje stad, i varje region. Makten utövas i relationer mellan män och kvinnor, mellan vuxna och barn, centrum och periferi, nord och syd och i den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital – och den måste utmanas på alla plan.
Antingen fokuserar vi på att segra på det sociala planet, i människors verklighet, eller så fokuserar vi på bättre formulerade avtal, poetiska sociala pakter, melodiska konstitutionella reformer vilka alla förblir döda bokstäver för de människor som varje dag måste försörja sin familj och dem vars livsstil är att ackumulera rikedom. Inte ens de otillräckliga och ständigt försämrade lagar som skyddar de mest sårbara samhällsgrupperna uppfylls idag. För att kunna utmana maktrelationerna behöver vi starka, bildade, delaktiga, aktiva, samordnade, förankrade gräsrötter, eftersom endast starka rötter gör att vi kan hålla stånd mot attackerna från en överhet som inte är villig att ge upp sina privilegier. Tiden är inne för att så och väva, skapa allianser med alla sociala och politiska grupper som har behov av att förändra tingens ordning. Så och väva.
Under Podemos första månader brukade Pablo Iglesias ta upp en grundläggande sanning: “Makten är inte rädd för vänstern, utan för de människor som är aktiva i politiken”. Podemos skapades som ett verktyg för medborgarinflytande och den uppgiften har en permanent aktualitet. Eliter kan frukta oss mer eller mindre. De kan till och med uttryckligen hata oss – något de har visat under vårt politiska genombrott i institutionerna – men vad eliten verkligen fruktar är blotta tanken på ett folk utan rädsla; medvetna människor som skapar möjligheter för självorganisering, som bryter sig in i det sociala och politiska livet, som kollektivt tar sina rättigheter. De fruktar orädda arbetare som hävdar vad som är deras. De fruktar kvinnor som är orädda för män. De fruktar kvinnorna i bostadskvarter som organiserar sig gemensamt. De fruktar våra flyktingbröder och systrar och invandrare som står orädda inför främlingsfientliga och utestängande lagar.

Vi började som en slags politisk fortsättning av slagordet Abajo el Régimen! – ”Ner med regimen!” – vilket ropades på gatorna under de mest intensiva protesterna mot åtstramningspolitiken. Idag, efter valet, försöker denna regim, allvarligt slagen och sårad, återhämta sig och hitta stabilitet. I denna strävan får inte Podemos bli till en allierad. Enligt vår mening finns det ingen möjlig försoning med en regim byggd på glömska, med åtstramningspolitiken, med begränsad demokrati och underkastelse gentemot trojkan. För oss är Podemos verktyg med ett självklart mål: att politiskt göra slut med regimen från 1978 och inleda en ny era, med nya konstituerande processer under ledning av de folkliga klasserna.
För två år sedan var osäkerheten enorm och utmaningarna gigantiska. Idag är de inte mindre. Vi måste fortsätta driva förändringsprocessen så att klockan inte vrids tillbaka. Förändringsprocessen bör inte begränsas till att Podemos som parti stormar institutionerna. Den bör gå längre än den slipade val- och kommunikationspolitiken. För detta behöver vi återgå till en fas av mobilisering som utövar reell motmakt mot det oundvikliga institutionella trycket. Sett ur detta perspektiv bör vi inte glömma bort den europeiska dimensionen i förändringsprocessen. De grekiska erfarenheterna visar att kampen för förändring också måste föras emot EU-institutionernas makt och utpressning. Efter två år vet vi att kampen mot den härskande klassen är här och nu, men att kriget är europeiskt.

Två år av Podemos. Fem år av indignation. Åtta år av kapitalismens finansiella kris. Det finns inte en sekund över för självsvådligt firande. Våra motståndare vilar inte. Det brådskar lika mycket som någonsin att förändra sakernas tillstånd. Vi måste sporras ännu mer, efter dessa två första år, att omvandla gatornas “sí se puede” [ja, man kan] till ett rungande ”Podemos” [Vi kan]. Framåt! Med historiens alla krafter .

Teresa Rodriguez
och Miguel Urbán

17 januari 2015
Översättning Alex Fuentes

Dela