KOMMENTAR: Första juli 2014 tillsattes demokratiutredningen med mottot ”Låt fler forma framtiden!”. Utredningens syfte sades vara att ”analysera behovet av och utarbeta förslag till åtgärder för att öka och bredda engagemanget inom den representativa demokratin och för att stärka individens möjligheter till delaktighet i och inflytande över det politiska beslutsfattandet mellan de allmänna valen”. Uppdraget som utredningens ordförande gick till Olle Wästberg, tidigare folkpartistisk riksdagsledamot (1976-1982) och statssekreterare i Finansdepartementet (1991-1993). Nu i veckan kom utredningen med sitt slutbetänkande.
Utredningen bör ses mot bakgrund av att den svenska demokratin under det senaste halvseklet varit föremål för tämligen omfattande kvantitativa förändringar:
– De två stora reformerna, 1952 och 1970, då antalet kommuner totalt minskade från 2500 till dagens 290 – fick till effekt att antalet förtroendevalda drastiskt reducerades.
– Antalet svenskar som är medlem i något parti har uppvisat en stadigt sjunkande tendens: från 1960-års toppnotering med 20 procent till dagens knappa tre procent av befolkningen, och då får vi betänka att partierna fungerar likt ryggraden i vårt representativa system. Tidigare under efterkrigstiden var det naturligt att svensken i gemen, även om hen själv inte var medlem, kände någon som var det, men så är inte längre fallet. Idag har istället partierna för många svenskar blivit synonyma med människorna långt där borta eller högt däruppe.
– Under de senaste decennierna har det vuxit fram en ny social kategori av policyprofessionella – exempelvis politiskt sakkunniga, pressekreterare eller politiska sekreterare – som har en tendens att fungera likt ett filter mellan medlemmar och förtroendevalda, ett filter som bidragit till att de traditionella gräsrötternas inflytande beskurits.
– EU-medlemskapet har till viss del förskjutit makt från nationell till övernationell nivå. 30-40 procent av riksdagsbesluten är idag en enkel kodifiering av lagstiftning beslutad i Bryssel.
Man skulle kunna tro att dessa förändringar även menligt skulle påverka valdeltagandet. Och visst har det sjunkit från rekordet vid 1976-års val med 91.8 procent ner till 81,4 procent 1998, men därefter har det återigen vänt uppåt och vid 2014-års val landade det på 85,8 procent.
Vad föreslår då den nya Demokratiutredningen för typ av förändringar? Ja, det är inga himlastormande förslag på åtgärder som utredningen aviserar. De som så här i portgången väckt mest uppmärksamhet är dels en sänkning av rösträttsåldern vid kommunala val från 18 till 16 år. Tanken är att försök härvidlag ska göras i några kommuner vid de kommande två valen. Och dels inrättandet av ett system där medborgarna till de representativa församlingarna får möjlighet att lägga fram så kallade folkmotioner. Det ska fungera som så att enskilda ska kunna lägga upp en motion på en central webbplats. Får den därefter stöd av en procent av de röstberättigade till riksdagen eller av de folkbokförda i kommun/landsting ska den behandlas på samma sätt som förslag från folkvalda.
Annars innehåller betänkandet mest förslag av en mer teknisk natur, som exempelvis att de förtroendevalda ska få möjlighet till föräldraledighet eller att fullmäktigeledamöter ska kunna sitta kvar i församlingen trots att de flyttat från orten.
På DN-debatt 18/1 presenterade Olle Wästberg och huvudsekreteraren Daniel Lindvall utredningens slutbetänkande. De oroar sig här över att endast 15 procent av den svenska befolkningen, enligt en SOM-undersökning, mellan valen tycker sig kunna påverka beslut på nationell nivå.
Av slutbetänkandets innehåll att döma kommer det dock knappast bli frågan om några större opinionskantringar. Utredningen bör sättas i sitt sammanhang och ses för vad den är; ett sätt att putsa och finsnickra på den borgerliga demokratins fasad.
Anders Karlsson
SOU 2016:5
Den 18 januari överlämnade demokratiutredningen betänkandet Låt fler forma framtiden!, SOU 2016:5, till kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. Utredningen föreslår bland annat att ett nytt mål för demokratipolitiken antas; ”en hållbar demokrati som kännetecknas av delaktighet och jämlikt inflytande”.