KRÖNIKA: Behövs feminismen fortfarande? Vissa människor är av uppfattningen att Sverige redan är jämställt, och att de statistiska skillnader som finns mellan könen beror på andra saker än en strukturell underordning av kvinnor – individers val, biologiska skillnader eller kanske slumpen. Vissa menar till och med att det har vänt – att det idag är män som är förlorare i vårt samhälle. Jag vill därför här rada upp ett par anledningar till varför jag är övertygad om att män fortfarande är överordnade kvinnor. Till varför jag är feminist.
Löneskillnader: Den genomsnittliga lönen för män i Sverige är 32 900 kronor och för kvinnor är den 28 400 kronor. Denna skillnad på 13,4 procent beror delvis på att kvinnodominerade yrken har lägre status än mansdominerade samt att kvinnor i högre utsträckning jobbar deltid, men det finns även en helt oförklarlig löneskillnad på 5 procent.
Att yrken vi kodar som kvinnliga – till exempel vård och omsorgsyrken – värderas lägre än de vi kodar som manliga är också ett bevis på att samhället fortfarande överordnar män. Läraryrket är ett tydligt exempel på det. Lärares status och löner har sjunkit i takt med att yrket gått från att vara mansdominerat till att bli kvinnodominerat. Att kvinnor i högre utsträckning arbetar deltid beror på flera saker, men bland annat att kvinnor fortfarande tar mycket större ansvar över hem och barn, vilket även det är ett tecken på ojämställdhet.
Den ”oförklarliga” löneskillnaden förklaras ofta med att kvinnor är sämre på att löneförhandla vilket förmodligen kan stämma – men då snarare handlar om att kvinnor lärt sig att vara ödmjuka och självkritiska till skillnad från män som tenderar att överskatta sin egen kompetens. Den kan dock också förklaras med att mäns arbete värderas högre och att framförallt män – som ju ofta är de som sätter löner – värderar andra mäns arbete högre än kvinnors.
Sexuellt våld: 98 procent av de som anmäls för sexualbrott är män. 95 procent av brottsoffren är kvinnor. Var femte vuxen kvinna har utsatts för allvarligt sexuellt våld någon gång under sin livstid. Som feminist är jag övertygad om att detta inte beror på biologi eller att män av naturen är mer benägna att bruka våld, utan min uppfattning är att detta beror på skeva normer som tidigt påverkar unga killar. Normer som säger att män har rätt till kvinnors kroppar, att män ska ta för sig och så vidare.
Trots detta läggs oftast ansvaret för förebyggande åtgärder på kvinnor i stället för på män, och i rättsprocessen ursäktas ofta männens sexuella våld med argument om att de inte förstår bättre, att de har starkare sexualdrift och att det är offrets (ofta kvinnans) ansvar att tydligare markera mot mannens övergrepp. På det sättet reproduceras normerna och det sexuella våldet kommer att fortsätta.
Makt och inflytande: Kvinnor har fortfarande inte samma möjlighet att påverka och göra sina röster hörda. Endast 32 procent av de som syns eller får komma till tals i nyhetsinslag och artiklar är kvinnor. Omkring 80 procent av cheferna på Sveriges nyhetstidningar är män och 71 procent av cheferna inom privat sektor är män. Även rättsväsendet är mansdominerat. Trots att 60 procent av juriststudenterna är kvinnor utgör de endast 12 procent av Sveriges advokater och domstolschefer.
I riksdagen infördes – efter påtryckningar från kvinnorättsrörelsen – principen ”varannan damernas” som innebär att varannan person som står på partiernas valsedlar ska vara en kvinna. Detta har lett till att könsfördelningen i Sveriges riksdag är relativt jämn, men huruvida makten är jämnt fördelad mellan politiker som är kvinnor och politiker som är män är omdiskuterat.
… Men männen då? I alla debatter om feminism och om den strukturella underordningen av kvinnor dyker denna fråga upp i debatten: män utsätts faktiskt för mer våld. Män begår självmord i högre utsträckning än kvinnor. Killar får sämre betyg i skolan än tjejer. Är inte detta ett bevis för att det snarare är män som är förlorare i dagens samhälle? Att feminismen spelat ut sin roll?
Nej. Man måste ställa frågan: vad beror det här på? För att svara på det kan vi använda oss av forskning om hur pojkar och flickor behandlas olika i förskolan. Hur pojkar inte uppmuntras till att lösa konflikter, hur pojkar inte tillåts visa känslor i lika hög utsträckning som flickor, hur pojkar uppmanas att visa sig starka, självständiga och att vara fysiska och praktiska i stället för resonerande och teoretiska. Vi använder till exempel färre ord när vi pratar med pojkar än med flickor – oftast omedvetet – och uppmuntrar flickor till att prata om sina känslor.
Det här leder till att män tar till våld när de hamnar i en konflikt i stället för att försöka lösa den med ord och att män inte söker hjälp när de lider av psykisk ohälsa eftersom det är ett tecken på svaghet. Det innebär också att pojkar inte får de verktyg som krävs för att klara den idag väldigt teoretiskt uppbyggda skolan.
Och gemensamt för allt det pojkar inte får lära sig – att visa känslor, att be om hjälp, att resonera, vara teoretisk, visa svaghet – är att vi förknippar detta med kvinnor och kvinnlighet. Det är alltså sämre. Mindre värt. Därför ingenting för pojkar, killar och män.
Så, varför feminist? Alla människor har inte samma möjligheter, rättigheter eller förutsättningar. Inte i världen och inte i Sverige. Vår könstillhörighet och uppfattningen om denna begränsar oss och värderar oss – både symboliskt och ekonomiskt. Kvinnor och ”kvinnlighet” värderas lägre. Feminismen är ett verktyg för att analysera hur det påverkar oss och ett verktyg för att nå målet – ett jämställt samhälle.
Kristina Wicksell
Som bloggar på www.kickanwicksell.se