”Vladimir Putin har krossat den ryska vänstern”

Stöddemonstration för de politiska fångarna. De flesta som greps efter protesterna mot Putin var vänsteraktivister.

Stöddemonstration för de politiska fångarna. De flesta som greps efter protesterna mot Putin var vänsteraktivister.

 

Hur kom Putin till makten, vilka intressen representerar han och vad hände med den stora proteströrelsen mot honom som  skakade Ryssland häromåret? Per Leander, aktuell med boken Kampen mot Putin – Den ryska proteströrelsens uppgång och fall, reder ut frågorna.

Den amerikanske historikern Gordon S Wood menar att det som gjorde George Washington till en stor statsman var inte att han ledde den amerikanska revolutionen, utan att han därefter lämnade ifrån sig makten helt frivilligt. När Washington blev president förväntade sig nämligen alla – både hans vänner och fiender – att han skulle sitta som president på livstid. Men efter två mandatperioder som president förklarade Washington att han tyckte att det räckte och att det var dags för någon annan att ta över. Sen åkte han till sitt gods i Virginia, där han hade över 300 svarta slavar, så vi ska inte överdriva hans demokratiska insats.
Men genom denna handling satte George Washington ändå ett exempel som skulle få stor betydelse för demokratins utveckling. Nämligen att presidenten bara borde sitta i två mandatperioder, vilket blev praxis och senare skrevs in i den amerikanska grundlagen. Många andra länder har också inspirerats av det här i sina grundlagar, inklusive Ryssland. Men Putin har nu styrt Ryssland i 15 år, och är inne på sin tredje mandatperiod som president. Hur blev det så?

Putin blev Rysslands president år 2000. Han tillsattes direkt av Jeltsin. Det är viktigt att förstå det. Det finns nämligen en myt, både inom högern och vänstern, att det skulle vara en stor skillnad mellan Jeltsins och Putins styre, där Jeltsin framställs som en ”demokrat”, och Putin sägs ha satt stopp för den demokratiska utvecklingen i Ryssland. Men det var redan på Jeltsins tid som demokratin i Ryssland fick sin dödsstöt. Inte minst genom att Jeltsin 1993 lät stridsvagnar spränga sönder parlamentet, när parlamentarikerna där försökte rösta emot honom, varefter Jeltsin antog en ny lag som gav presidenten, det vill säga honom själv, nästan oinskränkt makt att styra.
Putin är på alla sätt Jeltsins arvtagare och för vidare den nyliberala ekonomiska politik och det auktoritära politiska system som Jeltsin stod för. Jeltsin var president under 1990-talet, efter Sovjets fall, och politiskt representerade han de oligarker som gjorde ofantliga rikedomar på privatiseringarna och kapitalismens återupprättande i Ryssland. Det var en period som kännetecknades av kriminalitet, korruption och växande sociala orättvisor, och Jeltsin blev snart extremt impopulär bland vanligt folk.

Redan när Jeltsins två mandatperioder som president närmade sig sitt slut, började de ryska oligarkerna och den politiska eliten runt honom diskutera ändringar i grundlagen så att Jeltsin skulle kunna sitta kvar som president. Det talades till och med om att det behövdes en diktator, ”en rysk Pinochet”, som skulle kunna försvara privatiseringarna och oligarkernas makt.
Jeltsins grupp var nämligen livrädda att den som skulle komma efter honom skulle ställa dem till svars för deras brott och ta ifrån dem deras rikedomar. Det fanns nämligen ett sådant hot. Ett par politiker, Primakov och Luzjkov, som vi något förenklat kan kalla för socialdemokrater, hade nämligen sagt att de tänkte gå till val och utmana oligarkerna genom åternationaliseringar och att Jeltsin skulle ställas till svars för korruptionen. Hade det hållits demokratiska val skulle sådana politiker ha en stor chans till framgång, och klicken runt Jeltsin var livrädda för vad som skulle kunna hända. Samtidigt var Jeltsin gammal och sjuk, så hans klick insåg att det hur som helst skulle behövas en ny president.

Den personen man enades runt var Vladimir Putin. Han hade en bakgrund som vice borgmästare i Sankt Petersburg, kom till Moskva för att arbeta för presidentadministrationen 1996, blev senare Jeltsins premiärminister, och var dessutom under en period chef för säkerhetspolisen FSB. Så Putin var på alla sätt en del av Jeltsins styrande klick och ansågs vara en tillräckligt stark person för att kunna försvara elitens intressen. Putin blev tillsatt av Jeltsin ett halvår innan det officiella valet skulle hållas, och fick därmed en tjuvstart före de andra kandidaterna och kunde befästa sin makt i Kreml. Det första som Putin gjorde som president var dessutom att anta en lag som gav Jeltsin och hans familj immunitet.
Det finns en myt om att Putin när han kom till makten började bekämpa oligarkerna, främst eftersom han fängslade Michail Chodorkovskij, som var Rysslands rikaste man och som försökte utmana Putin politisk 2003. Men den absoluta majoriteten av oligarkerna och den politiska klicken runt Jeltsin sitter kvar vid sina maktpositioner än idag, och de har bara blivit ännu rikare och starkare under Putins styre. Troligtvis är han själv också en av Rysslands rikaste personer.

Putin blev omvald 2004 genom ett val som på många sätt var riggat eftersom han hade hela statsapparaten bakom sig. Även denna metod hade Putin lärt sig av Jeltsin, som fuskade i valet 1996 för att inte förlora makten till kommunisterna. Men 2008 hade Putin suttit sina två mandatperioder och fick inte sitta kvar som president längre enligt grundlagen. Han gjorde dock inte som George Washington och tackade för sig, utan han hade en plan för att behålla makten. Till att börja med såg han till att en av hans närmsta män, Dmitrj Medvedev, blev ny president och behöll därmed kontrollen bakom kulisserna. Samtidigt hade Putin hittat ett kryphål i grundlagen. Det stod nämligen bara att presidenten inte fick sitta mer än två mandatperioder i följd. Så han räknade ut att han skulle kunna komma tillbaka som president igen efter en paus.
Medvedev satt mycket riktigt också bara en mandatperiod 2008-2012, och under den tiden förberedde han för Putins återkomst, bland annat med att förlänga mandatperioderna från fyra till sex år, så att Putin skulle kunna sitta kvar i 12 år nästa gång. Alltså till år 2024. När folk förstod det här var det många ryssar som blev förbannade och tyckte att nu gick regimen ändå för långt i sitt fula spel. Och då uppstod plötsligt den stora proteströrelsen mot Putin som tog Kreml helt på sängen.

Det fanns också andra faktorer till att missnöjet växte. I början hade Putin faktiskt varit väldigt populär som president, eftersom att ekonomin i Ryssland stabiliserades under hans inledande styre så att arbetslösheten minskade och folk kunde få ut sina löner och pensioner regelbundet igen efter 1990-talets kaos. Det berodde dock inte så mycket på att Putin skulle ha varit en bra politiker, utan på att priset på olja och gas – Rysslands viktigaste exportvaror – steg under den här perioden. Men 2008 drabbades världen av finanskrisen, vilket också slog hårt mot Ryssland då priserna på olja sjönk och folk förstod att den här stabiliteten som Putin sades stå för inte kunde garanteras för evigt.
Det som blev startskottet för proteströrelsen var dock inte presidentvalet, utan parlamentsvalet i december 2011, då regimens valfusk var så öppet och fräckt att hundratusen människor tog till gatorna för att visa sitt missnöje i de största demonstrationerna sedan Sovjets fall.

Proteströrelsen var unik på flera sätt. Dels för att det var första gången som Putin på allvar blev ifrågasatt, och dels för att rörelsen enade hela oppositionen – socialister, liberaler och nationalister – i kravet på demokrati och fria val. Dessutom var det en helt ny generation ryssar som tog till gatorna, och de gamla veteranerna inom oppositionen sågs sida vid sida med nya unga politiska ledare. Jag bodde själv i Moskva under den här perioden, då det hölls regelbundna massdemonstrationer nästan varje vecka under ett halvår, och det som kännetecknade stämningen var känslan av frihet och hopp om att det verkligen skulle bli förändring. Regimen var så överrumplad av proteströrelsen att man först inte vågade göra någonting, utan lät demonstrationerna hållas.
Men så hölls ändå presidentvalet våren 2012, utan att oppositionen fick ställa upp – och Putin kom tillbaka för sin tredje period som president. Han trodde nog själv att nu skulle det hela vara över, folk skulle ge upp. Och många inom oppositionen, framför allt liberalerna, började faktiskt tänka att det inte var någon idé att fortsätta protesterna, utan att man måste gilla läget. Men trots det så fortsatte rörelsen att växa.

Det som hände nu var nämligen att väns­tern fick ett allt större inflytande över rörelsen. Tidigare hade proteströrelsen bara ställt det enkla kravet att det skulle hållas fria val. Men nu började vänstern även ställa sociala krav, som höjda minimilöner och pensioner, bättre sjukvård, upprustning av infrastruktur och stopp för fortsatta privatiseringar. När vanligt folk såg att vänstern stod för ett tydligt politik alternativ, så började allt fler att sympatisera med dem.
Samtidigt var det många liberaler som började ta avstånd från rörelsen, som den kände liberale skribenten Vladimir Milov som öppet deklamerade att han föredrog Putin, hellre än att socialisterna fick makten. Men vissa andra liberala ledare, som Boris Nemtsov (som mördades nyligen), förstod att de här sociala kraven var nödvändiga för att rörelsen skulle växa och gick med på det.

Men nu hade Putin fått nog av protesterna och bestämde sig för att ta i med hårdhandskarna. Den 6 maj 2012, dagen innan han skulle sväras in som president, hölls återigen en av dessa stora fredliga demonstrationer mot Putins maktmissbruk, på ett torg som heter Bolotnajatorget i Moskva. Men nu gick kravallpolis plötsligt till våldsam attack och flera hundra personer greps. Av de blev ett trettiotal oppositionsledare och vanliga demonstranter åtalade, beskyllda för allt från att ha deltagit i ”kravaller” till att ha planerat en ”statskupp”.
Den här så kallade Bolotnajarättegången var den största politiska processen i Ryssland sedan Sovjets fall och resulterade i hårda fängelsestraff. De förfalskade bevisen och beskrivningarna av de åtalade som ”utländska agenter” – och i vissa fall till och med tortyr som metod för att tvinga fram erkännanden – påminde om Stalins ökända Moskvarättegångar på trettiotalet. De flesta av de dömda var vänsteraktivister, och många av de sitter idag fortfarande fängslade, mer än tre år efter att proteströrelsen mot Putin krossades.

Per Leander