Ur arkivet: Socialistiska Partiets historia

sp_94_15_kongress_f_linn_hjort

Socialistiska Partiets arkiv omfattar över 300 volymer och innehåller material från 1952 till 2003, både från den centrala organisationen och de lokala avdelningarna. Arkivet innehåller även Tom Gustafssons handlingar. Under en praktikperiod på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek ordnade och förtecknade Frida Hjelm och Cristian Andersson Socialistiska partiets arkiv. De presenterar här partiet och arkivet, med fokus på två decennier: 1970- och 80-talen:

Efter andra världskrigets slut började ekonomin att blomstra i västvärlden. Detta bidrog till att ungdomarna som växte upp fick mer pengar att röra sig med och en ny ungdomskultur växte fram under 50- och 60-talen. Bland annat handlade den om att göra revolt mot tidigare generationers traditioner, men även om att föra en kamp för frihet och rättvisa. Dessa revolter hade sin högkonjunktur under slutet av 60-talet då en rad studentuppror genomfördes i olika europeiska länder, med en peak i Maj 1968 i Paris. Dessa vindar blåste även in över Sverige. Kårhusockupationen i Stockholm där studenterna ockuperade sitt eget kårhus kan ses som en nationell milstolpe i detta skeende.
De ideologiska strömningarna som var starkast under den här tiden var maoism, trotskism och den så kallade Nya vänstern. Detta mynnade ut i en rad av nyetablerade organisationer och partier som i dagligt tal kallas för bokstavsvänster eftersom många av organisationerna eller partierna hade så långa namn att de oftast förkortades med tre eller fyra bokstäver. Nya organisationer och partier som bildades var bland annat KFML, Bolsjevikgruppen, Förbundet kommunist, MLK och RMF.

RMF – Revolutionära Marxisters Förbund, blev senare Socialistiska partiet. Partiet bildades ur Revolutionära Marxister (RM), som 1969 bildats som en sektion av Fjärde internationalen, en internationell samarbetsorganisation för trotskistiska partier och Bolsjevikgruppen, som bildats ur Lunds Clartésektion. Partiet har sedan dess genomgått en rad namn- och organisationsformsbyten. Hösten 1975 skedde ett namnbyte till Kommunistiska Arbetarförbundet KAF, framförallt för att förtydliga sin förankring i arbetarrörelsen. 1982 bytte förbundet namn till Socialistiska Partiet som ett led i att inte förknippas med stalinismen.
Partiets medlemmar var unga. En av de ledande figurerna, Tom Gustafsson, var i 20-årsåldern då partiet grundades. Arkivet innehåller flera handlingar som kommer från Tom Gustafssons egna pärmar. Ungsocialisterna, Socialistiska partiets ungdomsorganisation, sågs som en viktig del av partiets organisation. I kvartalsrapporterna från de lokala avdelningarna under 70- och 80-talen är det tydligt att den större delen av partiets medlemmar var mellan 20 och 30 år.
En viktig ideologisk grund för partiet var marxismen före stalinismen, framförallt Trotskijs tankar och idéer. Genom sin antistalinism hamnade de i konflikt med andra vänsterorienterade partier såsom KFML, MLK och KFML(r). Utifrån arkivmaterialet verkar det också ha varit viktigt för Socialistiska Partiet att just positionera sig gentemot andra partier på vänsterkanten. Materialet innehåller flera tryckta texter benämnda ”Brytningsdokument”, där kritik mot och brytningar med partier som MLK, SKP och KFML(r) beskrivs av medlemmar och lokala grupper som valt att gå med i SP istället.
I den lokala korrespondensen diskuterades också hur ett stort problem vid rekrytering av medlemmar var att Socialdemokraterna och VPK hade så stort inflytande på arbetsplatserna. Ett exempel på hur det kunde se ut finns i Brytningsdokument – Varför vi lämnat KFML(r) skrivet av medlemmar i Västerås/Köping :
”Vändningen 1974 innebar ett tvärt slut på detta vänsterprassel. Nu var Kinas ord återigen lag. Den tidigare begynnande uppluckringen av bindningen till Kina hade inte bestått i en utveckling mot leninismen, utan mot en alltmer utpräglad sekterism. När sekterismen demonstrerat sin ohållbarhet var ledning­en tvungen att söka en utväg ur återvändsgränden. Att denna utväg blev ett fullständigt underordnande under KKP var inte konstigt. KFML(r) är till hundra procent sprunget ur den stalinistiska traditionen och den frigör man sig inte så lätt ifrån. Även om KKP:s rykte var lite skamfilat inom KFML (r) var det trots allt Kina som låg närmast till hands att ty sig till när det behövdes auktoriteter att luta sig mot, eftersom man själv inte förmådde utveckla en politisk linje.
KFML(r):s CK försöker sitta på två stolar. Dels stödja Kina men samtidigt inte fullständigt uttala sig för försvaret av Sverige gentemot ”supermakterna”. Alla de inom (r) som gått och kommer att gå till SKP har insett denna motsägelse. De har insett att om man har en uppriktig vilja att slicka Kina i röven är det bästa man kan göra att gå till SKP. Därför skulle man kunna kalla SKP-oppositionen inom (r)-blocket för den ärliga opportunismen. Till skillnad från den oärliga opportunismen som CK står för. Det vill säga att inte fullt ut dra konsekvenserna av Kinas linje, samtidigt som man säger sig stå för ett korrekt tillämpande av Kinas korrekta politik.”

Studier beskrevs av Socialistiska partiet som ett viktigt steg i den revolutionära processen och målet med studierna var att de skulle leda till aktion. Fokus låg på studier av ryska revolutionen, Tredje internationalens första år, och övergångsprogrammet. Denna studiefokusering syns överlag tydligt i arkivmaterialet. Partiet hade en skolningskommission som ansvarade för studiecirklar, och många handlingar rör deltagarskolning och kaderskolor där medlemmar ”utbildades”.
Äldre texter framförallt av Lenin, Trotskij och Marx diskuterades och analyserades, men även senare marxistiska teoretiker syns i materialet, framförallt Ernest Mandel, en belgisk marxist och ekonom. I texter som ”Studiehäften i fjärde internationalens politik” och ”Röda cirklar” fanns diskussionsfrågor och inledningar till texterna.
I Studiehäfte 1 poängteras vikten av studierna för att kunna bryta de ”reformistiska masspartiernas” inflytande över arbetarklassen och bryta den socialdemokratiska dominansen:
”För allvarligt syftande revolutionärer är det helt nödvändigt att ha en principiellt klar och konkret syn på reformistiska masspartier. Annars är risken mycket stor för ett sekteristiskt avståndstagande från de reformistiskt ledda arbetarmassorna. Då reduceras revolutionärernas organisation till en liten propagandagrupp, som aldrig kan vinna något massinflytande utan bara abstrakt propagerar för socialism. En annan risk är att opportunistiskt anpassa sitt program till de reformistiska arbetarpartierna. Då saknar organisationen existensberättigande, eftersom den blivit ytterligare en röst i kören för att proletariatet skall ge upp sina självständiga klassintressen och underordna sig borgerskapet.”
I andra häften diskuterades att istället eventuellt taktikrösta på SAP eller VPK. I de lokala avdelningarnas kvartalsrapporter lämnas också information om antal kaderskolor och medlemsskolning som avdelningarna genomfört.

Som många andra vänsterorganisationer under 1970- och 80-talen var ett av de viktigaste målen en stark förankring inom arbetarklassen. Samtidigt var en stor del av medlemmarna i Socialistiska partiet studenter. En viktig anledning till namnbytet 1975 till Kommunistiska Arbetarförbundet var därför att förtydliga denna arbetarförankring. I materialet syns detta bland annat genom en stor mängd arbetsplatstidningar som partiet gett ut. I kvartalsrapporter ifyllda av de lokala avdelningarna ställdes också frågor som vittnar om vikten av vilken typ av medlemmar partiet hade. Den centrala ledningen undrade hur många medlemmar som var metallarbetare, industriarbetare, genomgick utbildning för att bli industriarbetare eller aktivt sökte industriarbete. Vilka medlemmar som var vårdarbetare, sjuksköterskor och förskolelärare var också viktigt för partiet att veta.
Kvartalsrapporterna från avdelningarna och enkäterna som ledningen skickade ut, registrerade och förde statistik över vilken sysselsättning medlemmarna hade. Många medlemmar arbetade som vårdare, metallarbetare eller barnskötare men där fanns också tjänstemän, lärare, läkare och studerande. En strategi hos partiet för att nå ut till arbetarna var att få medlemmar att börja arbeta på de arbetsplatser som de vill ”radikalisera”. På arbetsplatserna försökte medlemmarna sedan rekrytera medarbetare genom att sälja tidningar, diskutera och få medarbetarna att gå med i studiecirklar.
I Avdelningsbulletin Malmö nr 1- 1981, ”Rekryteringen och kommunalarbetet”, skriven av pseudonymen Holm står detta att läsa:
”Samtidigt är det viktigt att KAF lyckas skapa sig ett inflytande på flera stora viktiga industrier, det är endast på det sättet vi kan komma ur det ’ekorrhjul’ vi befinner oss i och börja rekrytera genom den tyngd vi skapar kring förbundet.
Men lösningen är inte att lägga ner framgångsrika arbeten inom Kommunal, vilket vi mer eller mindre gjort i Stockholm. Att de mest ledande proletariserar sig när vi bara har 4 medlemmar som håller upp arbetet (och många sympatisörer) är ansvarslöst!”

Riksdagsvalet 1985 blev det hittills bästa för Socialistiska Partiet. Man samarbetade med några oberoende socialistiska kandidater och ungdomar och under parollen “Arbetar- och Ungdomsprotest” fick man totalt 18000 röster och mandat i kommunfullmäktige i bland annat Köping. I arkivet finns en volym som innehåller material rörande valet där man kan läsa om förberedelser inför valet, resultatutgången av valet, utvärdering, valinformation, valcirkulär, valsedlar, flygblad, valknapp och affischer.

När man studerar materialet får man snabbt klart för sig att det gjordes en kraftsamling inför valet bland annat genom att hålla möten över hela landet. Partiet gav också ut en 8-sidig tidning som trycktes i 250 000 exemplar. I utvärderingen av valet kan man läsa att partiledningen inte var så positiv i sitt omdöme som man skulle kunna tro. De menade att de nog skulle fått lika många röster på egen hand och att allt för få medlemmar förstod det positiva med att ha en valkampanj tillsammans med personer utanför partiet. De var dock glada över att det gått bättre för partiet än det gått för exempelvis KPML(r) och andra partier på den yttersta vänsterkanten:
”KPML(r) är uppenbart besvikna. Det står redan idag klart att vi samlar fler röster bakom vårt parti än vad KPML(r) gör. De ställer upp i samma kommuner som vårt parti på sex ställen. I fyra av dessa kommuner slår vi KPML(r)! Det blir betydligt svårare för dem att i fortsättningen vifta undan oss som en obetydlig kraft inom svensk arbetarrörelse och det är uppenbart att det finns en stor besvikelse idag inom KPML(r).”

Socialistiska Partiet har gett ut en rad tidskrifter och tidningar under årens lopp. Det har varit publikationer som Fjärde internationalen, Röda rummet, Internationalen och Mullvaden.
Tidningen Mullvaden grundades 1971 när Revolutionära Marxister och Bolsjevikgruppen slogs ihop och bildade RMF. Tidningen skulle utgöra en viktig del av organisationen och vara en del i organisationens propaganda. I arkivet finns det sammanlagt 31 nummer av tidningen som kom ut under åren 1971-1974 samt en mängd småskrifter som gavs ut på olika arbetsplatser.
Det finns även volymer som innehåller handlingar rörande tidningen såsom korrespondens och cirkulär. Tidningen innehåller artiklar och reportage från både Sverige och utlandet och är väldigt kritisk i sin framtoning mot bland annat andra partier och organisationer som KFML(r) och LO. I Mullvaden nr 4 1971 får till exempel LO sig en känga och tidningen menar att ” LO-byråkraterna kämpar inom, inte mot det kapitalistiska samhället”.
Att tidningen inte blev någon succé får man en aning om när man tar del av den Nationella ledningens protokoll från juli 1971, där det går att läsa att tidningen står inför en ny kris om inte försäljningssiffrorna ökar.
Organisationens medlemmar fick ha åsikter om tidningens innehåll och utformning. Vissa tyckte att artiklarna var för snällt skrivna medan andra tyckte att de var för elaka. Det fanns även personer som tyckte att skolningsmaterialet i tidningen inte lyftes fram.
Under hela tidningens utgivningsperiod behöll den sin prägel som ett propagandaverktyg och i det sista numret som gavs ut 1974 är det Vänsterpartiet som får sig en känga.
För att få arbetare på fabriker och industrier intresserade och bli medvetna om organisationen gavs det ut lokala småskrifter som hade namn efter fabrikerna där de gavs ut som t.ex. Volvomullvaden. De var i allmänhet bara några sidor långa och innehöll de viktigaste frågorna på fabriken som var på tapeten, samt i en del fall roliga små serier om aktuella händelser.
1974 bytte Mullvaden namn till Internationalen.

Frida Hjelm och Cristian Andersson