Svårt för ukrainska flyktingar i Sverige

Ukrainaflagga

Ett par tusen ukrainska medborgare har sökt asyl i Sverige sedan 2014, på flykt från inbördeskrig, politiskt förtryck eller bara en ohållbar ekonomisk situation. Men mörkertalet är stort. Många väljer nämligen att leva i Sverige i hemlighet, eftersom chansen för ukrainare att få uppehållstillstånd är mycket liten, då EU definierar det nya styret i Ukraina som demokratiskt, och blundar för de politiska förföljelser som ändå pågår mot oliktänkande i landet.

Medan majoriteten av de flyktingar som nu kommer till Europa kommer från Syrien, Afghanistan och Irak, är också flera hundratusen människor på flykt från ett land mitt i Europa: Ukraina. Sedan Majdanrevolutionen i februari 2014 och det EU-stödda maktskiftet i Kiev, har tre grupper av människor lämnat Ukraina. De som flyr från kriget i de östra delarna av landet, de som är kritiker till de nya makthavarna och flyr från politiska förföljelser, och de som inte längre kan försörja sig i hemlandet på grund av växande arbetslöshet, nedskärningar och förvärrade sociala förhållanden.

Majoriteten av dessa ukrainare flyr till Ryssland, där de ofta har släktingar och vänner, men tiotusentals har också sökt sig till Europa. Enligt Migrationsverkets statistik är Ukraina på tionde plats av de länder varifrån flest flyktingar har kommit till Sverige under 2014 och 2015. Under januari till oktober 2015 ansökte 1253 ukrainare om asyl i Sverige, och ungefär lika många året innan.
Men därtill kommer ett stort mörkertal, eftersom risken att få avslag för dem som söker asyl från Ukraina är väldigt stor, och många därför inte anmäler sig som flyktingar hos Migrationsverket. Verket anser nämligen att de som flyr från kriget i östra Ukraina kan söka skydd i de västra delarna av landet och inte behöver komma till Sverige. Men då bortser man från att många av dem som flyr från kriget faktiskt flyr från den ukrainska arméns repressalier, och att folk från utbrytarrepublikerna bemöts med misstänksamhet och förakt av de styrande i Kiev.

I en av Stockholms södra förorter ligger en vanlig liten villa med sex rum. Där bor 28 vuxna män, mer eller mindre nyanlända migranter som vardera betalar 2 500 kronor svart i månaden till husets ägare för en plats att sova, tillgång till köket och de två toaletterna dit det nästan alltid är kö. Nästan alla är från Ukraina, men bara två av dem har vågat ansöka om asyl i Sverige. De övriga är här med polska arbetsvisum och tar vad jobb de kan få, inom byggbranschen, reparationsarbeten och nu till vintern snöröjning. Ofta är det jobb för privata firmor som fungerar som underleverantörer till andra företag eller hyrs in av kommuner, och den lön som arbetarna får är lägre än vad arbetsgivaren redovisar officiellt som personalkostnader.
– Jag kom hit för att jag behövde jobb. Jag hade en egen firma som tillverkade möbler i Ukraina. Det mesta vi tillverkade såldes till Ryssland, men på grund av kriget har det blivit svårare. De som fortsätter att göra affärer med Ryssland beskylls för att samarbeta med fienden, säger Nikolaj från staden Ivano-Frankivsk.
Tiotusentals ukrainare har de senaste åren kommit till EU för att likt Nikolaj söka arbete. De flesta kommer först till Polen, dit de har lättast att få arbetsvisum, men många söker sig därefter vidare till rikare EU-länder som Tyskland och Sverige. Men det är inte bara längtan efter ett arbete som får dem att komma till EU, utan också den växande politiska oron i hemlandet.

Dmitrij Tokarjev, som har levt i Stockholm i ett år nu, kommer från den till stor del rysktalande staden Mykolajiv i södra Ukraina. Precis som majoriteten av stadens invånare var han emot Majdanrevolutionen och deltog i demonstrationer mot den nya nationalistregeringen under våren 2014. I slutet av april blev demonstranterna attackerade av ditresta nationalister från västra Ukraina som Dmitrij Tokarjev menar huvudsakligen bestod av fascister från Högra sektorn.
– De hade militära uniformer och vapen. Trots att flera personer blev skadade på båda sidor, grep polisen bara våra aktivister när de kom till platsen, inte angriparna, säger Dmitrij Tokarjev.
Ett par dagar senare genomfördes en liknande men mycket värre attack mot oppositionella i grannstaden Odessa, där minst 48 människor dödades när nationalister tände eld på fackföreningarnas hus den 2 maj. På samma sätt krossades proteströrelsen effektivt i hela landet, med undantag av de två östligaste regionerna Donetsk och Lugansk, där oppositionen istället radikaliserades vilket ledde till ett väpnat uppror, understött av Ryssland.

I Mykolajiv genomförde säkerhetspolisen förhör och massgripanden av oppositionella. Själv lyckades Dmitrij Tokarjev ta sig till Sverige och vågar inte återvända av rädsla att fängslas, eller ännu värre, skickas till fronten för att skjuta på ”separatister” som han ser som sina ukrainska bröder.
Liknande skäl räcker ofta för att få asyl för den som kommer till Sverige från andra länder, men eftersom den nya regeringen i Ukraina betraktas som demokratisk av EU, är det inte en självklarhet att de som flyr från politiska förföljelser i Ukraina ska få asyl i Sverige. Då måste man kunna visa upp särskilda skyddsskäl och att det finns ett direkt personligt hot, vilket långt ifrån alla kan bevisa.

Anarkisten Pohl Pocheptsov var en relativt känd person inom kulturlivet hemma i Tjerkasy i centrala Ukraina. Under flera år var han arrangör av konserter, utställningar och sociala aktioner. Han reste flera gånger till Majdan i Kiev under vintern 2013-2014, och var till en början positiv till rörelsen, men blev snart mer tveksam på grund av de starka högernationalistiska yttringarna vid demonstrationerna.
Efter Majdans seger förändrades hans liv helt. Nationalisterna beskyllde honom för att vara en ”kommunist” och ”Moskvaagent”, och att fortsätta organisera, eller till och med gå på konserter blev omöjligt för honom, berättar han. Efter att ha blivit överfallen flera gånger flydde han till Sverige där han hade bekanta sedan tidigare. Men hans svensk-ukrainska vänner var anhängare till Majdan, och har tagit avstånd från honom.

Vi har även talat med en ukrainsk kvinna som bor i norra Sverige efter att ha fått ett stipendium att komma hit och forska vid ett universitet. Hon är från en stad i sydöstra Ukraina och hennes sympatier låg till en början med Majdanrörelsen. Men när revolutionen triumferade började hon få problem. Vid det universitet där hon arbetade hade man flera forskningssamarbeten med universitet i Ryssland. Men när inbördeskriget bröt ut i östra Ukraina, började myndigheterna se på hennes förbindelser med ryska forskningskolleger som något misstänksamt, och allt samarbete med ryska universitet förbjöds.
– De beskyllde mig för att vara anhängare till separatisterna och jag fick tydliga hot om vad som skulle hända ifall jag inte bröt alla mina kontakter med mina kollegor i Ryssland. I praktiken betyder det att jag inte längre kan utföra mitt arbete, säger hon.
Hon vill inte återvända till Ukraina i nuläget, men vet inte om hon kan stanna i Sverige när hennes visum går ut.
– Svenska myndigheter hävdar att Ukraina är ett demokratiskt land och att ingen behöver fly därifrån av politiska skäl. Men mitt hopp är att de ska förstå att det pågår förföljelser mot oliktänkande i mitt land nu, inte minst inom den akademiska världen.

Oavsett om de var för eller emot Majdan, eller om de kommer från västra Ukraina eller de rysktalande områdena i öst, är det flera tusen ukrainare som har tvingats ta sin tillflykt till Sverige sedan 2014. Här förenas de i ett liv med oviss framtid, då chanserna att få stanna i Sverige är mycket små.

Aleksej Sachnin
Per Leander