Vad är Afrofobi?

Victoria_Kawesa_FI_pressfoto

Tre dagar innan den femtonårige svensksomaliern Ahmed Hassan mördades i Trollhättan höll Victoria Kawesa, genusvetare vid Linköpings universitet, ett föredrag i Stockholm. Hon talade om hur afrosvenskar är utsatta för allvarliga former av diskriminering och hot. Detta skulle sedan bittert bekräftas genom torsdagens skolmassaker.

Evenemanget var arrangerat av biståndsorganisationen Individuell Människohjälp. Föredraget utmärkte sig genom många illustrativa storbilder samt, trots det allvarliga ämnet, av gott humör och inspiration att kämpa som talaren ville sprida till publiken, som var etniskt mycket blandad och nästan fyllde upp en större sal i ABF-huset. Även om Victoria Kawesa betonade att förtrycket av människor med afrikanska rötter har en lång och globalt utbredd historia, fokuserade hon mest på de särskilda uttryck detta tar sig i Sverige. Två begrepp som hon här använde var ”svensk färgblindhet” och ”svensk exceptionalism”.
Avseende svensk färgblindhet kontrasterade hon detta mot att begrepp som rasförtryck och rasdiskriminering fortfarande diskuteras bland annat i USA, där det är svårt att förneka ett sådant arv, och inom EU:s institutioner, som år 2000 lanserade direktivet ”The racial equality directive”. Däremot anses det i Sverige, som 1922 i Uppsala grundade världens första rasbiologiska institut, ofta att begreppet ras numera inte har någon betydelse. Vi talar istället om etnicitet, och syftet är ofta välmenande, men detta leder till att afrosvenskarnas situation inte får tillräcklig förståelse. Hon tog som exempel på att diskriminering och hatbrott som hon mött knappast kan bero på att hon kommer från Baganda-folket, eftersom nästan inga vita svenskar känner till de olika etniska grupperna i Uganda, utan det beror på hennes lätt synliga hudfärg. Hon tillade att de som i tidig ålder adopterats från Afrika till Sverige, och alltså är etniskt svenska, också kan bli sämre behandlade på grund av sin hudfärg.

Poängen är alltså inte att mänskligheten verkligen är uppdelad i raser, utan är istället att människor fortfarande blir behandlade som om det vore så. Victoria Kawesa påpekade att ras, precis som kön, är socialt konstruerad som maktkategori. Detta har lett till en vilja hos många afrosvenskar att använda begreppet ”rasifiering”.

Med svensk exceptionalism menade hon att många svenskar tror att Sverige aldrig deltog i kolonialismen eller i den transatlantiska slavhandeln, men att det inte stämmer. En del av den historien som hon tog upp var den svenska stormaktstidens handelsexpeditioner till Afrika, varav den första avgick till Sao Tomé 1646 på initiativ av kungahuset och finansmannen Louis de Geer. Då hämtades fyra slavar, tillsammans med socker, guld och elfenben, och överlämnades till rikskansler Axel Oxenstierna, mer känd som grundare av den svenska ämbetsmannastaten. Därpå följande expeditioner gick till nuvarande Ghana och svensk slavhandel tog fart. Victoria Kawesa nämnde också den karibiska ön Saint-Barthélemy, som Sverige fick av Frankrike 1784 i utbyte mot ökade franska handelsrättigheter och varifrån slavhandel bedrevs under svensk överhöghet; drygt 2 000 slavar arbetade också på ön.
Den 9 oktober 1847, fyrtio år efter att slaveriet förbjöds i Storbritannien, köptes på Saint-Barthélemy de sista av Sverige förslavade afrikanerna fria av svenska staten. Victoria Kawesa sa att det är ett datum som afrosvenskar årligen uppmärksammar. Ön förblev i svensk ägo ända till 1878, då den såldes tillbaka till Frankrike av kung Oscar II och blev en del av Guadeloupe-kolonin.

Koloniala attityder till afrosvenskar lever alltjämt kvar, menade Victoria Kawesa, och tog bland annat upp diskriminering i arbetslivet och hatbrott. Bland dem som är födda i Afrika, akademiskt utbildade i Sverige samt boende i Sverige har 57 procent inte ett arbete som motsvarar utbildningen; för dem som genomgick utbildningen i Afrika och sedan kom hit är siffrorna ännu sämre. Efter 16 till 35 års vistelse i Sverige har fortfarande endast 50 procent av de afrikafödda högskoleutbildade männen i Sverige och 67 procent av de afrikafödda högskoleutbildade kvinnorna i Sverige uppnått ett kvalificerat arbete.

Gällande anmälda rasistiska hatbrott så minskade dessa enligt Brottsförebyggande rådets statistik generellt i Sverige mellan 2008 och 2012, medan anmälda afrofobiska hatbrott under samma period ökade, och närmade sig tusen per år. Afrofobiska hatbrott innehåller också, sa Victoria Kawesa, oftare grovt våld än andra hatbrott. Hon lyfte som exempel fram mordförsöket på nigerianen Figel Ogu, som knivhöggs i magen i Hökarängen 2013 och var minuter från att dö. De åtalade, med kopplingar till nynazistiska Svenska motståndsrörelsen, friades från mordförsök fastän det fanns besvärande kamerabilder och ett utpekande.
Victoria Kawesa talade också om kulturella stereotyper. Hon uppehöll sig särskilt vid den uppmärksammade händelsen på Moderna Museet 2012 då kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) inför en skrattande, applåderande och nästan uteslutande vit publik skar upp en tårta, som på ett deformerat och gynekologiskt sätt avbildade en svart kvinnokropp, till ljudeffekter av konstnärens skrik. Mycket har sagts om detta, och om att konstnären Makode Linde själv är afrosvensk. Victoria Kawesa menade att det som gjorde mest ont i denna historia var att om en vit man på motsvarande sätt avbildat en vit kvinna för uppsprättning inför publik så skulle verkets kvinnosyn genast ha angripits. Men förväntar sig vita svenskar – eller blir de till och med roade av – att svarta män ska framställa svarta kvinnor på detta sätt?

Gällande andra kulturella företeelser som debatterats i detta sammanhang i Sverige på senare år, såsom Playstation (bildkampanjen ”White is coming”), Tintin, Lilla Hjärtat och Pippi Långstrump, betonade Victoria Kawesa att det är särskilt problematiskt när barn, särskilt vita, innan de kunnat uppnå den förmåga att ifrågasätta och reflektera som vuxna kan utveckla, matas med stereotypa bilder av svarta människor. Hon tog som exempel berättelser från afrosvenska förskolebarn som till andra barn säger att de blivit bruna av att vara på semester i Thailand, för att de inte orkar med fler frågor om varför de har annan hudfärg.

När publiken fick komma in sa en åhörare att för att frigörelsen ska gå framåt måste han som afrikansk man också få prata om fel som afrikanska män gjort, från att historiskt ha utlämnat landsmän åt slavskeppen till att även i nutid förtrycka afrikanska kvinnor. Som respons betonade Victoria Kawesa att man aldrig får glömma att västvärlden profiterade mest på slavhandeln och att vita västerlänningar privilegieras av rasistiska strukturer. Vad gäller kvinnoförtrycket svarade hon att alla måste ta ansvar, både privat och i det offentliga.
En annan åhörare kritiserade begreppet afrofobi, som inte bara fanns i rubriken på föredraget utan också är titeln på en viktig regeringsrapport som Victoria Kawesa var med att författa förra året efter uppdrag av alliansregeringen. Åhöraren menade att ord som börjar på anti- har större tyngd än ord som slutar på -fobi. Han framhöll den vetenskapliga status som begreppet antisemitism fått, och sa att han hellre talar om antimuslimska än om islamofobiska hatbrott, då det sistnämnda signalerar att det är förmildrande för att gärningsmannen var rädd. Victoria Kawesa sa att hon är öppen för en alternativ terminologi, och att det separatistiska nätverket Black Coffee hellre talar om anti-black eller anti-svart rasism. Hon bad dock publiken betänka att fobi-konceptet idag är ingången till svensk anti-diskrimineringspolitik och att det krävdes stora ansträngningar för att ens få afrofobi erkänd som kategori.

Victoria Kawesa avslutade, till publikens applåder, med att powerpointa den klassiska bilden på Nelson Mandela med knuten näve och uppmanade alla, oavsett hudfärg, att engagera sig i kampen för att afrosvenskar ska likabehandlas i Sverige.

David Munck

Dela