Nordiska kulturpriser räckte bara till männen

Vinnarna av Nordiska rådets priser 2015

KULTUR: Var är kvinnorna? Det undrar Bilbo Göransson efter att ha deltagit i en mansdominerad utdelning av Nordiska rådets kulturpris i Konserthuset Harpa i isländska Reykjavik.

Nordiska Rådet utdelade hedersutmärkelser bland de nordiska nominerade inför ett fullsatt Eldborg, konserthuset Harpas största sal. Harpa blev ökänt över världen som skrytbygget som förkroppsligade girigheten som kulminerade i finanskrisen 2008-2009. Salen var proppad med politiska högdjur från alla nordiska länder och vinnarna från Färöarna, Norge, Sverige och Island höll tacktal. Men även om de nominerade var en brokig samling av alla nordiska nationaliteter, samiska författare, danska musiker, svenska cykelentusiaster och många andra, så framgick något klart av vinnarkvintetten: Var är kvinnorna?
På Island är annars kvinnor inte de som sätter sig på andra bänk. Island var det första land i världen som valde en kvinnlig president, Vigdis Finnbogadottir, något hon själv menar aldrig hade varit möjligt om det inte vore för den stora kvinnostrejk som anordnades 24 oktober 1975. Ännu idag pågår viktiga och hedervärda feministiska projekt, bland annat mot våld i hemmet och andra jämställdhetsprojekt. När prisutdelningen skedde i tisdags pågick maratonförhandlingar mellan ett av landets största fackföreningar, undersköterskeförbundet SIFL, och de offentliga arbetsgivarna, som resulterade i att strejkvågen som plågat Islands makthavares sömn de två veckorna innan Nordiska Rådets session, kunde få ett slut.

Kvinnorna var absolut närvarande på tillställningen i förra veckan: en konferencier, flera musiker och dansare var kvinnor, och producenten Agnes Johansen fick följa med upp på scen när Fúsi vann priset för årets nordiska film. Men det är en klen tröst i sammanhanget. Även förra året hade männen övertag. Den enda kvinna som fick något pris 2014 var Olöf Örvarssdottir som mottog miljö­priset, och det var faktiskt på hela Reykjaviks kommuns vägnar och knappast för sina egna bedrifter.
Nordiska Rådets jury har inga genuskriterier, vilket naturligtvis inte tar ifrån vinnarna deras egenskaper som framstående i sina fält. Färöarnas klimatsmarta energipolitik och svenske musikern Svante Henryson passade dessutom på att i sitt tal slå ett slag för jämnare fördelat ansvar för barnen i familjerna. Men en bitter eftersmak stannar ändå kvar efter att de fem priserna delats ut, det som kallats för ”Nordens bästa”, inte skulle ha plats för några fler när männen fått sitt.
Resultatet kan illustrera hur kvinnors plats i samhället aldrig är en självklarhet, att män kvoteras in till mäktiga positioner.
Även på Island gäller devisen vi känner väl igen annorstädes, att kvinnor måste utbilda sig på högskola för att få samma löner som män får efter gymnasiet, och ändå sällan kan förvänta sig lika mycket uppskattning. Nedskärningarna i den isländska välfärden betalas i dubbel bemärkelse av Islands kvinnor. De sägs upp och tvingas jobba hårdare, till sämre lön, och när välfärden krymper är det kvinnorna i familjerna som förväntas sköta barn, sjuka och äldre. De fackliga konflikter som skakat Island under det senaste året och angreppen på välfärden betalas till stor del av kvinnorna. Efter krisen framgår att var fjärde person under fattigdomsstrecket är ensamstående mödrar, enligt regeringen. Slitningen i samhället är påtaglig. Islands ekonomi beskrivs som en “boom-and-bust” ekonomi med höga toppar och djupa dalar. Den billiga isländska valutan har fått ekonomin på fötter efter finanskrisen men en ny global nedgång skulle drabba den internationella turismen, och därmed Island, hårt. Att det unga Piratpartiet på Island nu vuxit till att bli det största partiet i Islands opinionsundersökningar, gör skäl för landets rykte som en plats av tvära kast och skarpa kontraster, ett land som formats av eld och is.
Filmen Virgin Mountain som vann årets filmpris kanske illustrerar saken bäst ändå. Den kretsar kring en 43-årig man som fortfarande bor hemma hos sin mamma, och hans smärtsamt monotona rutiner. Känslan vi bär med oss från prisutdelningen, är den samma som från filmsalongen och vårdarbetsplatsen: att någonting är fel, någonting måste hända … Men när?

Bilbo Göransson

Dela