Den eviga antisemitismen

Ewige_farg

Antisemitismen och Förintelsen av det judiska folket får inte tillåtas bli till den israeliska högerregimers politiska slagträ, lika lite som till en axelryckning hos solidaritetsaktivister. Det menar Historikern Håkan Blomqvist i denna genomgång av antisemitismens historia.

Orden från en radikal solidaritetsaktivist gjorde mig först häpet förvirrad:
”Antisemitism? Det är väl den israeliska statens anklagelse mot dem som protesterar mot förtrycket av palestinierna.”
Jovisst, vänsterns solidaritet med palestinsk kamp mot ockupation och förtryck duschas oavlåtligt av israeliska myndigheter och borgerliga opinionsbildare med anklagelser om antisemitism. Så snart en närmast hövlig kritik av israelisk politik övergår i hård protest och kamp mot militär repression, annekteringar, bombningar och massakrer på civila är den där: ”Antisemitism!”
Men aktivistens ord gällde inte bara det. Vämjelsen över israeliska övergrepp hade övergått till en axelryckning. Antisemitism? Couldn’t care less. Eller som en bekant uttryckte sig: ”Det där pratet om antisemitism står mig upp i halsen.”
Det är en olycksbådande hållning. Den inte bara varslar om att israeliska högerregimer och deras bundsförvanter nått framgång i sin strävan att inför en internationell publik sätta likhetstecken mellan den israeliska staten och dess övergrepp – och världens judar. Utan också om att motstånd mot antisemitism riskerar att trängas ut från en vänsterpräglad solidaritetsopinion med förtryckta folk, som palestinierna. Eller att verklig antisemitism inte längre kan urskiljas som ett centralt inslag i rasism, utan mer betraktas som ett avlägset historiskt fenomen.

I en tid när judar åter attackeras och även mördas i Europa, när synagogor vandaliseras och många judar inte vågar visa sin tillhörighet av rädsla för trakasserier, måste vänstern förstå tecknen i skyn. Det är inte en mansålder sedan historiens värsta folkmord ägde rum i vår del av världen. Ännu lever både offer och förövare. Politiska formationer, idéer och föreställningsvärldar har överlevt betydligt större tidsavstånd än så, trots att de periodvis nedkämpats. Den organiserade antisemitismens kadrer i Europa tycktes vara utplånade 1945, men många bar i skymundan budkavlen vidare till nya politiska generationer. Med extremhögerns och fascismens stora renässans på 2000-talet har historiens källardörrar öppnats och föreställningar som länge legat i träda åter gödslats. Till dem hör antisemitismen. Tillsammans med religiösa tolkningar av ockupation, krig och förtryck i Mellanöstern har en ny mix blandats av traditionell europeisk antisemitism med folklig avsky mot israeliska övergrepp och förtryck. Gamla antijudiska konspirationsmyter från Europa har fått ny användning i nya sammanhang när de ökända Sion Vises Protokoll – en produkt från slutet av 1800-talet av den ryska ochranan, säkerhetstjänsten, som påstods avslöja en judisk världskomplott mot tsardömet – åter publiceras i nya upplagor på arabiska och andra språk med nya måltavlor.
Enligt ”protokollen” hade både den framväxande kapitalismen och socialismen skapats av judarna för att dölja deras försök att söndra de kristna samhällena och störta deras naturliga ordning med tsardöme och monarkier i toppen. I nya upplagor anpassades budskapet till nytillkomna hot mot den gamla ordningen. Med bolsjevikrevolutionen 1917 framställdes kommunismen som ett verk av judarna för att erövra världsmakt. ”Antisemitism och kontrarevolution blev en och samma sak”, sammanfattade en historiker. Det var just med myten om den judiska världskonspirationen som ideologiskt motiv Hitler drog i fält mot kommunismen i öster och ”Wall Street” i väster. Idag används myten av reaktionära islamistiska och religiösa förkunnare för att omvandla kampen för ett demokratiskt Palestina till religiöst och etniskt folkhat med etnisk rensning på agendan. Något som underlättas av israeliskt förtryck och utgör en slags spegelbild till antimuslimska föreställningar om världens muslimer, inklusive flyktingströmmar, som en rörelse för världserövring.

Men antisemitism behöver inte uttryckas i utstuderade konspirationsteorier. I grunden delar den många av rasismens allmänna kännetecken där fiendskap riktas mot en folkgrupp utifrån fördomsfulla, okunniga och ensidiga generaliseringar. Av världens över 14 miljoner judar lever mindre än hälften, drygt 6 miljoner, i Israel, medan omkring 8 miljoner är medborgare i andra stater, framförallt i USA, Frankrike, Kanada, Storbritannien, Ryssland och Argentina. Många känner lojalitet med Israel där släkt och vänner lever, men åter många, inte minst i USA, tillhör Israels hårdaste kritiker. I det amerikanska valet till årets sionistiska världskongress i Jerusalem deltog cirka 57 000 av USAs nära sex miljoner judar. I den amerikanska sionistorganisationen, AZM, segrade den mer liberala sionistiska listan Reformjudendom med drygt 20 000 röster medan den högerextrema och fascistoida Jabotinskyrörelsen erhöll 304. Det politiska landskapet bland världens judar är fördelat på liknande sätt som i andra befolkningar, från höger till vänster. Här finns liberaler och konservativa, djupt troende och sekulära, sossar och kommunister, anarkister och fascister… Socialt sett har judisk befolkning på många håll, i synnerhet i USA och Ryssland, under 1900-talet stigit socialt från att utgöra ett fattigproletariat räknat i miljoner till mer utbildade löntagare och yrkesutövare. Inom kultur, handel och finans har funnits och finns framträdande aktörer med judisk bakgrund.

Just judars ställning i finansvärlden har sedan 1800-talet utgjort ett motiv för antisemitism, den term som från 1879 brukar tillskrivas den forne tyske radikalen Wilhelm Marr. Antisemitism blev 1800-talets nya, moderna form för fientlighet mot judar grundad på ras-eller klasstillhörighet istället för religiösa föreställningar om Guds egendomsfolk som förrått Messias.
Hos Europas kristna befolkningar fanns en stark övertygelse om att det rådde ett oupplösligt samband mellan penningekonomin och judarna. Efter fördrivningen från Palestina under första århundradet i vår tidräkning, hade judar utvecklats till ett handelsfolk som upprätthöll handeln mellan Europa och Orienten när den antika världen gick under. Genom den medeltida kristna kyrkans beslut isolerades judarna efterhand, som en särskild kast, till näringar knutna till penninghantering som var otillåtna för kristna. ”Penningjuden” – från bibelmytologin om Judas trettio silverpenningar till den medeltida penningutlånaren och schackraren – blev en djupt rotad föreställning i europeiskt medvetande. Att judiska köpmanna- och finansfamiljer spelade en viktig roll i de borgerliga kretsar som under 1800-talet vann ökat inflytande i centrala och västra Europa bekräftade för många den bilden.
Det tidiga 1800-talets folkliga rörelser och protester från hantverkare och småbönder som såg sina villkor försämras av den framträngande kapitalismen, riktade ofta sin vrede mot judar. 1820-talets tyska antikapitalistiska så kallade ”Hep! Hep!”-upplopp, vände sig mot judiska boskapshandlare och finansmän och spred sig över landsbygd och storstäder.
En del av den folkliga franska radikalismen under revolutionerna 1830 och 1848 riktade sig mot ”judarna” i deras egenskap av den nya storbourgeoisie som under perioden växte i makt och rikedom. Utopiska socialister som Proudhon, Fourier och Toussenel liksom ledande kommunarder under Pariskommunen 1871 var radikalt antijudiska. Här i Sverige attackerades judiska butiker och bostäder i samband med hantverkarupploppen i Stockholm 1839 och 1848. Den rebelliska ”rabulistpressen” var ofta antijudisk och likställde judar och ”penningemänniskor” eller ”capitalister”. I stereotypen ”penningjuden” löpte hantverkares och bönders motstånd mot penningekonomin samman med deras kristna tros syn på gott och ont.

Genom industrialismen kom hantverkar- och ståndssamhället att efterhand upplösas. Religiösa förklaringar började ge vika för vetenskapliga. Även idéströmningar som utopisk socialism och kommunism trängdes undan i folkliga rörelser. Genom marxismen, det idésystem som utvecklades inom den tyska socialdemokratin på 1880- och 90-talet, omvandlades den folkliga antikapitalismen till en radikal utvecklingsidé med vetenskapliga anspråk för proletariatets frigörelse. Det handlade om klass, inte religion eller ras. Den nya arbetarrörelsen, socialdemokratin, förändrade därigenom även synen på det judiska. Marx, som själv kom från en judisk familj, hade som ung vänt ryggen mot judendomen och liksom övriga radikaler gått till storms mot ”penningjuden”. Med ökade insikter insåg även Marx och Engels att även de judiska befolkningsgrupperna var klassindelade och att ett väldigt judiskt miljonproletariat existerade i det ryska tsardömets västliga delar.
I fransk socialism skedde brytningen med antijudisk socialism i samband med Dreyfus-affären på 1890-talet när Jean Jaurès fördömde de antisemitiska kampanjerna. I Tyskland ägde skilsmässan rum på 1870-talet då antijudiska och kristna socialister under ledning av Adolf Stöcker bildade ett socialkristet arbetarparti som försökte vinna inflytande bland arbetarna. I Sverige besegrades relativt enkelt August Skarins försök att under 1880-talet bilda en antisemitisk arbetarrörelse med tyngdpunkt i Norrköpings textilindustri som hade några judiska kapitalister som ägare.
Det betydde inte att den europeiska marxistiska arbetarrörelse som tog steget in i 1900-talet var helt fri från antisemitiska slängar från folkliga, för att inte tala om intellektuella miljöer. Historikern Lars M Andersson har i sin forskning visat hur skämttidningar som stod svensk arbetarrörelse nära, som Naggen och Karbasen, älskade att göra narr även av judar med hela det antisemitiska galleriet av nidbilder. Och i svensk socialdemokrati återkom ibland brännmärkningen av ”penningjuden”. När agitatorn Atterdag Wermelin på 1880-talet i den berömda pamfletten Kan sparsamhet rädda proletariatet angrep rövarsamhället var måltavlan ”den rike judens begär” och skrumpna ”procentarhjärta.” När upprorspoeten Leon Larsson i ungdomstidningen Frams kongressnummer introducerade den socialdemokratiska ungdomskongressen 1907, löd några av raderna i dikten ”Vårt land”:
”Vårt land, o vårt väldiga fädernesland
Det äges av ockrande judar
Och landet är fjättrat i kedjor och band
Och lämnat åt penningens gudar.”

Rekord i antisemitism inom arbetarrörelsen sattes emellertid av den radikale reformisten och sedermera på 1930-talet kyrko- och utbildningsministern Arthur Engberg som i egenskap av chefredaktör för (S)-tidningen Arbetet i början av 1920-talet författade många antisemitiska artiklar. De riktades både mot kapitalismen, liberalismen och kommunismen som judiska fenomen. När det nybildade svenska kommunistpartiet antog Kommunistiska internationalens så kallade 21 teser för medlemskap, menade Engberg att ingen sund arbetare ”med svenskt blod i ådrorna” skulle låta sig styras av en klick ”fanatiska judar” i Moskva:
”Det ligger i judendomens hela kynne att vara ’cell’-byggare, att fräta sönder, inifrån uppluckra och förbränna. Ty judendomen har i sällspord grad varit parasitär. Den är lik dessa underliga växter, som icke ha sina rötter i jorden utan i andra växter, vilkas must och saft utgöra deras näring. Judendomen har varit och är den indoariska folkstammens mistel. Den kräver en ädel ras som näringskälla, och det vore orättvist att förneka, att den har klar blick för det bästa och livsdugligaste. Så har den judiska rasen blivit historiens förnämsta exploatör.”
Orden hade Engberg inte hämtat från Hitlers Mein Kampf utan från den amerikanske bilkungen Henry Fords populära bok i massupplagor Den internationella juden, och säger något om vad som kunde uttryckas från ett borgerligt etablissemang under mellankrigstiden. Hitler uppfann inte antisemitismen, han erövrade den och gjorde den till sin egen rörelses dödliga vapen.

Läxan från nazismen, världskriget och Förintelsen av det judiska folket i Europa, lärde breda folkskikt, liksom deras politiska partier och rörelser – och i detta sammanhang även Arthur Engberg – vad rasismen kunde representera och hur den kunde projicera hela sin mordiska styrka på att förinta utvalda grupper med industrialismens samlade kraft. Att de koloniala folkutrotningarnas 1800-tal kunde flyttas över till Europa hade få föreställt sig. Men erfarenheten visade att kombinationen av det moderna samhällets statliga och industriella resurser tillsammans med uppiskat folkhat mot minoriteter utgjorde fasornas väg mot undergången.
Antisemitismen och Förintelsen av det judiska folket får inte tillåtas bli till den israeliska högerregimers politiska slagträ, lika lite som till en axelryckning hos solidaritetsaktivister. De utgör världssamhällets påminnelse om att det allra värsta kan vänta i folkhatets förläng­ning, mot vilka detta än riktas. När det åter riktas mot judar ska vi i vänstern veta vår plats och vad som kan ställas på spel.
På det ska aldrig någon behöva tvivla.

Håkan Blomqvist