Sträcker verkligen Obama ut en hand till Putin?

obamaputin

KOMMENTAR: USA:s president Barack Obama mötte i veckan sin ryska kollega Vladimir Putin för första gången sedan 2014 i samband med världsledarnas tal i FN:s generalförsamling i New York. Svenska dagstidningsrubriker utmålade mötet som ett närmande mellan Ryssland och USA och skrev om utsikter för en fredlig lösning i Syrien. Rysslands upptrappning i Syrien har i svenska medier delvis skildrats som en strävan efter en förhandlingslösning. Men både den militära upptrappningen och Putins retorik pekar istället mot än mer strider och blodspillan.
Inför sitt tal inför general­församlingen i måndags passade Vladimir Putin på att i amerikanska medier utmåla den syriska oppositionen till ett gäng av terrorister med oklar gränsdragning gentemot jihadister som IS. Samtidigt utmålades den blodbesudlade syriska diktaturen som en ”legitim regering” och dess styrkor som den enda reguljära armén att stödja i kampen mot IS. I CBS 60 minutes la den ryske ledaren fram sin lösning på Syrien-konflikten: att ”terrorist­erna” besegras och statens institutioner återupprättas i Syrien.

Uttalandena pekar mot att de ryska stridsplan som enligt nya amerikanska uppgifter nu är stationerade i Syrien kan användas till att understödja militära offensiver snarare än att ha någon fredsbevarande funktion.
Om möjligt trappade Putin upp retoriken när han äntrade talarstolen i FN. Putin jämförde det han kallade västs export av demokratiska revolutioner med det tidiga Sovjets försök att exportera revolutionen och menade att det är en misslyckad strategi. Putin ville också se en bred koalition mot IS, en koalition som han jämförde med den mot Hitler.
Tidigare i sitt tal hade Barack Obama räckt ut en hand till Ryssland och Iran för att samarbeta om en lösning av Syrien-krisen. Men han slog samtidigt fast att Assad var en ”tyrann” som förr eller senare måste avgå. Obama anklagade också Syrien för dess användning av kemiska stridsmedel mot sitt eget folk.

Det råder minst sagt en avgrund mellan den ryska och den amerikanska hållningen. USA och ett flertal andra västländer har på sistone backat från kravet på en omedelbar avgång för Assad-regimen och signalerat att en sådan avgång kan ske efter en förhandlingslösning. Noterbart är att Obama talade om en ”inklusiv regering” som del i en övergång. Om det betyder att delar av Assad-regimen kan ingå är fortfarande oklart. Men att det ryska militära stödet för Assads krigföring knappast välkomnas av väst eller ökar landets trovärdighet som fredsmäklare står desto mer klart.
Putin liksom Syriens iranska uppbackare vet att läget för Assads militär på marken inte är gynnsamt. Några punkter är särskilt allvarliga: till exempel FSA-enheters försök att sammanbinda provinsen Quneitra med rebellkontrollerade områden kring Damaskus och därmed omringa huvudstaden (EAWorldview, 29/9). På andra håll hotas regimen av al-Nusrafronten och även IS.
Samtliga inblandade på den syriska regimens sida måste vara väl medvetna om att några ryska bombplan inte kan vända stridslyckan för regimen och leda till återupprättade statsinstitutioner över hela Syrien. På sin höjd kan regimens bakslag bromsas och ett dödläge upprättas. Måhända tror Ryssland att ett sådant dödläge skulle omintetgöra oppositionens försök att störta Assad och tvinga dem till förhandlingsbordet.

Men den myriad av krafter som är inbegripna i strider mot Assad-regimen – från ”moderata” FSA-enheter och kurdisk PYD-miilis till inhemska reaktionärer och IS – innebär att det som beslutas vid ett förhandlingsbord och det som sker på marken är vitt skilda saker.
Inte heller detta kan den ryska regeringen vara helt omedveten om. Frågan är om de styrande i Ryssland själva tror på att strategin i Syrien kan bli framgångsrik ur deras och Assad-regimens perspektiv. Det finns bedömare som istället tror att den ryska upptrappning­en sker med den inhemska publiken i Ryssland för ögonen. Med den trots allt nedtrappade konflikten i Ukraina utanför rampljuset behöver den ryska ledningen trumma upp natio­nell enighet kring en annan konflikt. Hittills har det lett till ett ökat stöd för Putin och massprotesterna som skakade Ryssland mellan åren 2011 och 2013 lyser med sin frånvaro. De varma rubrikerna om Vladimir Putin har av allt att döma låg verklighetsförankring.

Arash Gelichkan