”Jag trodde att jag kunde fly kriget men det följer efter mig”

bommare

“No! No, no, no” Ropar två somaliska grabbar i övre tonåren när jag slänger upp kameran för att ta en ögonblicksbild. De håller på att hoppa in över det höga stängslet till en av flyktingförläggningarna i Hal Far på Malta. De hoppar båda ner och ställer prydligt upp sig som inför en skolfotografering. Vi samtalar en stund, vilket lugnar dem. ”Om man inte smiter  ut härifrån då och då så blir man tokig”.
Det är lätt att förstå vad de menar. I barack efter barack bor bara män som var och en är på flykt. Eller bor, förresten, ingen upplever det som ett boende. Det är snarare ett interneringsläger för strandade flyktingar som egentligen inte ville hit. Men de gistna och överfulla farkoster de färdades med över Medelhavet drev helt enkelt iland här. Malta är det europeiska land som ligger närmast Libyen, varifrån de flesta flyktingbåtarna kommer.
De visar mig in på ett av lägren där barackerna står staplade på varandra i tysta, dystra längor och först när dagens lunch anländer med en lastbil så kommer några ut för att äta. Alla vill vidare till Europa men vet inte hur det ska gå till. Malta vill inte ha dem, inget annat EU-land heller och de kan inte skickas tillbaka till sina hemländer. De fastnar här som flugor i ett spindelnät.

Jag lämnar dem när de ska äta och går över gatan några hundra meter bort där en mer hårdbevakad anläggning ligger. En man sitter i skuggan under ett träd nära stängslet och jag försöker få kontakt men han reagerar inte.
Blicken är stilla, tom. Som om han sitter och studerar en liten sten han håller i händerna. Men blicken verkar inte se någonting. Åtminstone inte utåt. Den har slutat betrakta världen. Yossuf är tjugosex år och kommer från Azaz i Syrien. Det får jag veta av hans barndomskamrat Adnan som också bor här.
För snart två år sedan begravdes Yossufs fru och två små barn under rasmassorna efter ett bombanfall. Assads styrkor fällde trotylbomb på trotylbomb över den helt oskyddade befolkningen. Någon månad senare omkom också Yossufs mor och yngre syster i ett liknande anfall. Därför har han slutat betrakta världen.
En vakt rör sig åt vårt håll och vi går åt varsitt håll.  Krig är inte helvetet. Krig är värre ändå, blir Adnans sista ord till mig innan han försvunnit mellan träden. Yossuf sitter kvar och rullar stenen mellan fingrarna, som likgiltig inför samtalet om honom.

Krigets fasor är något som bekräftas av Joseph från Darfur i Sudan. Egentligen bor han inte på förläggningen utan gömmer sig där han har möjlighet i området. De flyktingar som bor på förläggningen vet mycket väl vem han är och träffar honom då och då på väg ut eller in från området, precis som jag. Han ser ut att vara i sextioårsåldern, med tunt gått hår, koppärrig och med bara några få tänder kvar. Runt Joseph stiger spritångorna och han verkar rejält härjad till både kropp och själ.
Det gick inte att stå ut i Darfur, säger han. Varhelst man gick så hördes smattret av automatgevär, man blir tokig av sådant. ”Pap-pap-pap” , bara gevärs­smatter, ingen mat, inget arbete så jag kunde inte försörja familjen. Därför flydde jag för snart två år sedan. För att söka jobb någon annanstans. Vi levde som råttor och flydde undan kriget som råttor. Åt alla håll flydde vi. Nu är jag här i Hal Far, säger han och stryker handen över munnen.
Det tog åtta månader i Libyen att arbeta ihop till en båtresa till Europa, fortsätter han, men båten stannade här på Malta för att den inte kunde fortsätta. Vad ska jag göra här? Inget jobb, ingen kontakt med min fru. Jag trodde att jag kunde fly kriget men det följer efter mig. I huvudet följer det efter mig, ”pap-pap-pap!”. Jag kommer aldrig att slippa ifrån kriget, jag kommer aldrig att få se min fru och mina barn igen. Därför super jag, det är enda sättet att fly från kriget inne i huvudet.
När jag ska fotografera blir han arg. Han vill inte synas någonstans, helst vill han inte finnas, säger han.

På väg från förläggningen går tankarna till den lille Aylan som låg drunknad på stranden, på hans far som efter att ha förlorat allt i livet som var värt att leva för, bestämt sig för att återvända till Syrien. För en del tar livet slut långt innan hjärtat slutat slå.

Christer Norlin

Dela