PÅ PLATS: Valet var ett bakslag för de som motsatte sig åtstramningspolitiken. Men på gator och torg har motståndet inte lidit några nederlag även om kampen just nu mattats. Och vad som än händer, perspektivet för vänstern i Europa kommer inte att vara detsamma efter de grekiska erfarenheterna. Det skriver Kjell Östberg från Aten.
Fredagen innan valet höll Syriza sitt avslutande valmöte i Aten. 20, 30, kanske 40 000 fyllde det legendariska Syntagmartorget. Fanor i massor, Bella Ciao och kampsånger från den grekiska motståndsrörelsen dånar genom högtalarna. Tsipras och Pablo Iglesia från Podemos, de senaste årens ledande internationella vänsterikoner, arm i arm medan hälsningar från tyska Die Linke uppmanar till fortsatt kamp mot det internationella kapitalet.
En vän säger att det var ännu fler på torget inför valet i januari. Det är färre unga nu. Men de som är här representerar ett imponerande kollektivt minne. Många kämpade mot militärdiktaturen i början av 70-talet, åtskilliga har varit med i kommunistpartiet, andra kanske i socialdemokratiska PASOK under partiets vänsterperiod. Under de senaste åren har de deltagit i våg efter våg av protestdemonstrationer, 35 generalstrejker och de har byggt upp ett nytt radikalt vänsterparti , det första europeiska parti som kommit till makten på ett program som utmanat åtstramningspolitiken och de institutioner som är själva sinnebilden för nyliberalismen.
Det är en doft av revolution i luften – och kanske kontrarevolution. Bägge uttrycken är för starka. Men alla vet att om Syriza behåller makten kommer de att administrera en politik som går stick i stäv med sitt tidigare program. De kommer att fortsätta sänka pensioner, stänga sjukhus, privatisera allt som går. Men lojalitet med det man själv har skapat, investerat sina drömmar i, är stor. Vi vet det från fackföreningar som slutat kämpa och socialdemokratiska partier som driver nyliberal politik.
På söndagskvällen håller Syriza valvaka i centrala Aten. Alla får inte plats i det stora tältet när segerjublet bryter ut, de fyller gatorna runt omkring i den ljumma natten. Samma kampsånger, nu Bandiera rossas ”Evviva il comunismo e la libertà!”.
Det är uppenbart att Syrizas lyckats få gehör för sitt budskap: Det fanns inga möjligheter att undvika Trojkans diktat. Vi är emot dem, men det är bättre att ett vänsterparti administrerar åtstramningarna än ett högerparti. Och att återinföra drachman, det är ett allt för stort äventyr
Man kan heller inte överskatta Tsipras personliga roll. Han är idag utan tvekan Greklands viktigaste politiker, karismatisk och taktiskt djärv. Och hittills har hans tvära kast lyckats. Det är hos honom, inte hos medlemmarna, som makten i partiet nu ligger.
Valdeltagandet är det lägsta sedan diktaturens fall för 40 år sedan, ett uttryck för en ökad misstro mot politiken. Men röstandelarna har knappt förändrats i jämförelse med förra valet. Syriza backar några mandat, men tillsammans med sin tidigare partner ANEL kan man fortsätta regera. Den stora koalitionen, som var EU-byråkraternas dröm, med högerpartiet Ny Demokrati kan vänta. Kommunisterna behåller sina positioner och socialdemokraterna ökar till och med något, bägge kring 5-6 procent. Det unika är att nästan inget har hänt.
Hos det nya vänsterpartiet Laiki Enotita, Folklig Enhet, som vakar strax intill är stämningen mera dyster, de tog sig inte över treprocentspärren. När jag träffar Sotiris Martalis, som jag intervjuat några dagar tidigare lyfter han fram två stora besvikelser. Dels att nynazisterna i Gyllene gryning stärkt sin ställning och nu är tredje största parti. Motståndet mot åtstramningspolitiken i det nya parlamentet kommer att företrädas av ett nationalistiskt, rasistiskt och flyktingfientligt parti. Dels, naturligtvis, att hans parti inte lyckades ta sig in. Det kommer nu inte att finnas någon kritik från vänster mot nedskärningar och privatiseringar där.
Det är uppenbart att kraven på att ersätta euron med en egen valuta, som partiet kommit att förknippas med, inte vunnit stöd hos dem som röstade nej till ett nytt memorandum i somras.
Laiki Enotita har en viktig tid framför sig. Hur kommer den nya organisationen att utformas? Hur djupa är skillnaderna mellan dem som bundit upp sig för att bryta med euron och de som ville lägga tyngdpunkten i kampen mot åtstramningarna?
Någon har beskrivit Laiki Enotita som ett parti av generaler utan trupper. Där finns flera före detta ministrar, ett trettiotal tidigare riksdagsledamöter, en betydande grupp framträdande intellektuella, ofta verksamma på universitet i Europa eller USA. Kommer de att fortsätta det trägna partibyggandet? Och de unga, som utgjort massbasen i det nya partiet, hur handskas de med den besvikelse som valet blev?
Men samtidigt har Laiki Enotita vunnit tusentals av de mest hängivna och erfarna motståndarna till fortsatta åtstramningar. Det är den enda organiserade kraft som står fast vid Syrizas ursprungliga nej till memorandum och trojkans diktat, som representerar det OXI som samlade en stor majoritet i sommarens folkomröstning.
Det senaste årets utveckling i Grekland har varit oerhört turbulent och det finns ingen anledning att tro att detta kommer att upphöra. Valet var ett bakslag för de som motsatte sig åtstramningspolitiken. Men på gator och torg har motståndet inte lidit några nederlag även om kampen just nu mattats. Och vad som än händer, perspektivet för vänstern i Europa kommer inte att vara detsamma efter de grekiska erfarenheterna. Syriza lyckades bygga upp ett parti som förenade en bred vänster med sociala massrörelser. Politiken visade sig göra skillnad. En bred mobilisering mot åtstramningar och nyliberalism skakade det internationella kapitalet i grunden som tvingades att sätta in sitt tunga artilleri. Mot det stod sig ett litet skuldtyngt land utan internationell uppbackning slätt. Syrizas ledning höll inte för trycket.
Tsipras försök att genomföra ett memorandum ”med mänskligt ansikte” kommer inte att lyckas. Om några månader kommer effekterna av de nya åtstramningarna att märkas. Den kampen kommer inte att avgöras i parlamentet.
Kjell Östberg
