Barn berättar om krigets fasor

BOKRECENSION:

De sista vittnena
Av Svetlana Aleksijevitj
Ersatz 2015
Översättning: Kajsa Öberg Lindsten

”Jag minns allt som svart: svarta stridsvagnar, svarta motorcyklar och tyska soldater i svart uniform. Det är så jag kommer ihåg det, som en svart-vit film”, berättar ett barn. ”De hade alla järnskodda stövlar, det dundrade högt. De dundrade fram längs vår stenlagda gata. Och jag fick för mig att det till och med gjorde ont i marken när de gick”, berättar ett annat barn.
Sen blir allt mycket, mycket värre. Barn som får se sina föräldrar mördas eller försvinna till fronten, barn som förlorar sina hem och måste svälta, barn som ser andra barn dränkas levande eller brännas till döds av nazisterna. Fast de är inte längre barn när de berättar. Nu är de åldringar. De sista vittnena.

Den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj har i sin nya bok samlat ett hundratal minnen från dem som var barn under den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941. ”Jag räknade bomberna. De föll, en, två… sju. Det var så jag lärde mig räkna”, berättar en man som var fyra år när kriget började.
Andra är tonåringar och tvingas snabbt bli vuxna. Grundhistorien är ofta den samma: flygplan, bomber, skräck, svält, död och flykt, undangömmande eller fångenskap. Men samtidigt är varje öde unik. Vissa skildringar stannar kvar längre efter att man lagt ifrån sig boken. Som berättelsen om barnen som fångas av tyskarna och förs med tåg mot ett nazistiskt koncentrationsläger: ”Törsten. Vi plågades alla av törst. Hela tiden var man törstig. … I ett hörn stod hinkar dit vi gick för att uträtta behov medan vi åkte. Och en flicka. Hon kröp fram till de där hinkarna, hon omfamnade en hink med armarna och började dricka. Hon drack i stora klunkar. Och sedan började hon kräkas.”

Det är fasansfulla berättelser om hur krigets terror drabbar de mest oskyldiga. Att det var 70 år sedan andra världskriget tog slut ger ingen tröst när vi åter ser hur miljoner människor idag är på flykt från krigets fasor. Och återigen är det barnen som drabbas värst. Och samtidigt måste livet fortsätta och börja om efter kriget. En flicka berättar om hur tyskarna brände ner familjens hus innan de retirerade: ”Mamma stod och tittade på elden, och hon hade inga tårar i ansiktet. Men vi tre sprang omkring och skrek: ’Snälla hus, brinn inte! Snälla hus, brinn inte!’ Vi hann inte bära ut någonting ur huset, det enda jag lyckades snappa åt mig var min ABC-bok. Sedan, när vi 1944 började i första klass, var min ABC-bok den enda vi hade, till hela klassen.”
Per Leander