Proggens affischer hittar hem

Håkan Agnsäter. Foto: Emma Lundström

De handlade om små och stora band, politiska grupperingar och budskap, teaterkompanier och danstrupper. De var enkla och stilfulla, sprakande och tilltalande, amatörmässiga och hantverksskickliga, konstnärliga och uppkäftiga. Ett decenniums virvelvind av energi. Proggens affischer. En gatans konst på tunna pappersark. Håkan Agnsäter har samlat på dem sedan det begav sig. Nu reser han land och rike runt för att ge människor en möjlighet att uppleva dem, igen eller för första gången.

Fjärilarna fladdrar omkring i rusig högsommaryra. Dörren står öppen till den gamla Konsumbutiken i Hellvi på norra Gotland. Innanför dörren finns det nyöppnade galleriet Kanela Kultur. Där finns också Håkan Agnsäter och hans affischer. Hundra stycken ur en samling på omkring tusen. Alla är original. Somliga är av kända konstnärer som Helga Henschen, Channa Proggaffischerna. Foto: Emma LundströmBankier, Carl Johan De Geer, Kjartan Slettemark, Eva Trolin, Anna-Clara Tidholm, Barbro Flygare, Kaianders Sempler, Ulf Rahmberg, och Marie-Louise Ekman. Andra är namnlösa. Ibland finns det ett årtal, ibland inte. Det är en del av tjusningen för Håkan Agnsäter, att affischkonstens är så flyktig, så tillfällig. Konst skapad för att sitta uppe en eller två dagar, sedan rivas ned, ersättas av nästa affisch.

Håkan Agnsäter var själv trummis i Solen skiner, ett av alla band vars namn återfinns på flera av affischerna. Bandet spelade främst på ungdomsgårdar runt om i landet. Han tapetserade sitt kollektiv med affischer som han samlade på sig under resorna, och när han flyttade ut hamnade pappersarken i en resväska som inte kom att öppnas igen förrän 2006. Sedan dess har samlingen vuxit konstant och bland annat visats på Nordiska museet i Stockholm. Den kom dessutom i bokform för två år sedan med samma titel som utställningen: Affischerna 1967-1979.
Men Håkan Agnsäter tycker att affischerna har hittat hem i Konsumaffären i Hellvi.
– Den här miljön är nog det vackraste jag har sett, apropå vad en affisch är och vilken miljö en affisch brukar ha. De har ju hängt inglasade på stora museer, och det var skitsnyggt estetiskt, men nu känner jag att de kom hem.Proggaffischerna. Foto: Emma Lundström

I Konsumbutiken i Hellvi hänger affischerna utan glas, nakna och utsatta, precis som de en gång gjorde. Håkan Agnsäter menar att de verkligen är gatans konst. Konst för alla.
Och en konstform som dessutom varit en smula på utdöende men som kanske är på väg tillbaka, precis som LP-skivan.
Sedan han började samla igen och gjorde en hemsida på nätet för sin samling, har Håkan Agnsäter fått många donationer. Han menar att människor tycker att det är roligt att de gamla affischerna kommer till användning. Det är ett sätt att spara dem för eftervärlden. Själv har han inte tappat samlarlusten det minsta, det finns vissa affischer som han verkligen vill ha:
– Det har ju blivit konst av vissa och då blir de svindyra, bland annat Sture Johannesson, Carl Johan De Geer och Christer Themptander, de är väldigt heta i samlarkretsar. 40- 0ch 50-talisterna har börjat tittat tillbaka på sina liv och då blir det häftigt med ikoniska affischer som Skända Flaggan och USA Mördare. Men jag är inte så intresserad av samlargrejen i sig, jag vill att det här ska visas för folk.
Han tycker att det är kul att komma ut och prata om affischerna. Om estetiken, budskapen och tekniken. Menar att det är ett grafiskt spännande uttryck och att konst- och designskolor har varit intresserade av affischerna och deras historia. I vår kommer de förmodligen att visas på kulturhuset Väven i Umeå. Då är planen att samarbeta med föreningen Bildfront, som var verksam i stan på 70-talet, och med en ung umekonstnär, Anton Sebbfolk.

Kanela i Hellvi. Foto: Emma LundströmDet är Solen Skiners gitarrist, Sven Bjärhall som tillsammans med sin fru driver det nystartade galleriet i Hellvis gamla Konsum. Håkan Agnsäter och Sven Bjärhall har varit vänner sedan första klass. Konsumbutiken stängde 1956 men det är samma golv som det var då. Bygdens historieskrivare, Anders R Johansson, har varit förbi med material där det finns bilder på butiken när den var igång.
Nu och då flätas samman i det lilla butikshuset. Affischerna tittar på oss från väggarna med sina tydliga budskap. Håkan Agnsäter berättar att det kommer in pensionärer med käpp och står och skrattar igenkännande åt affischer med bandet Fläsket Brinner. En av hans egna favoriter är Anna-Clara Tidholms Köp Ingenting från 1969. Han är också förtjust i Channa Bankiers Arbete & Fritid från 1974 och Christer Themptanders Vi glömmer aldrig Wounded Knee från 1971.Arbete&Fritid. Foto: Emma Lundström
Vissa affischer är lite trasiga, har varit vikta, har spår efter tejp:
– Folk tror att de ska kastas, men det är de affischerna jag gillar mest, de har varit med om någonting. Det älskar jag. När de har en historia. Den här utställningen är också en del av deras historia, om de blir slitna av den, fine, jag vill inte att det ska vara glas och ram.

Vi går in i det gamla mjölkrummet. Där hänger ikonerna. Bland annat Tore Bergers affisch med Blå tåget, de som skrev låten Den ena handen vet vad den andra gör, också känd som Staten och Kapitalet. Här hänger även en affisch med det experimentella bandet Träd, Gräs och Stenar:
– Här har du ett recept på kokt vete och löksås. De var ju makrobiotiker det här bandet så de ville folkbilda lite på sina affischer, berätta om västerlandets sjuka, hur vi föder upp våra djur och sånt. Jag håller på att skriva en bok om dem, men det kommer att ta ett tag. De var så oerhört mångfacetterade och de påverkade på så många olika sätt. De gjorde ljudrum där folk skulle komma in. Det skulle bli en relation mellan musiken och publiken. Det var nästan som en religiös rit.

Affischikonerna. Foto: Emma LundströmHåkan Agnsäter berättar att när hundratjugo verk skulle väljas ut till en utställning om västvärldens viktigaste politiska affischer mellan 1965 och 2005 så kom Vi glömmer aldrig Wounded Knee med bland de utvalda. Han påpekar också att den amerikanske musikern Neil Young har just den affischen uppklistrad på pianot i en musikvideo. Samtidigt menar han att det finns affischer utan konstnärliga ambitioner som ändå blir starka i sin enkelhet. Själv tycker han mycket om en affisch till stöd för strejkande vattenkraftsrallare i Ritsem. Den är enkel. Ord mot en rödaktig bakgrund. Hastigt framställd. Inte en av de tjusigare affischer som band och politiska grupper fick hjälp att framställa gratis av likasinnade på Konstfack i Stockholm. Men nog så viktig.

Det är svårt att slita sig från affischerna. Att titta på dem är som att äta bitar av en annan tid. Bitar av en historia som delvis har genklang i mig. Fredsmarschen påFredsmarschen. Foto: Emma Lundström Gotland 1981. En affisch där det står att det går att förköpa biljetter på Röda Rummet i Stockholm. Barsebäcksmarschen. Kåldolmar & Kalsipper.
Men framförallt är det bitar av den gemensamma historien; vänsterrörelsen, kvinnorörelsen och miljörörelsen. All den rörelse som har format den tid vi lever i idag.

Text och foto:
Emma Lundström

Vietnamaffischer. Foto: Emma Lundström