Antikapitalism och antirasism knyter an till Stonewallupproret

Pride är en segerfest som handlar om att krossa fördomar, men i takt med att HBTQ-rättigheter får allt mer genomslag har det också skett en kommersialisering av evenemanget. Även högerextrema och nationalistiska element försöker göra politiska poäng genom så kallad pinkwashing. Samtidigt försöker radikala hbtq-aktivister anknyta till Priderörelsens rötter genom alternativa event och aktioner.

Knappt hade jublet och partydånet under Stockholm Pride tystnat förrän det var dags för Pridefestivalen i Malmö att invigas i Folkets park på måndagskvällen. Den sedvanliga kritiken från aktivistiska hbtq-kretsar som menar att Pride kommit att allt mer kommersialiseras fanns naturligtvis där även i år. I flytten från Arbetarnas Bildningsförbund ABF:s lokaler till Hotell Scandic och Turning Torso har kritikerna i Malmö funnit en tydlig symbol för kommersialiseringen. Parallellt med det officiella Pride arrangerar HBTQIA-aktivister i den utomparlamentariska vänstern en rosa-svart Pridevecka i Kvarnby Folkhögskola. På lördagen deltar de i ett rosa-svart block i den stora Pride-paraden i Malmö.
”Vårt fokus ligger inte på att kritisera Pride”, säger Johanna Andersson från arrangörsgruppen till Skånes Fria tidning. ”Vi är glada att vi kan gå i samma parad i år igen. Men vi vill visa att man kan lyfta andra frågor än de som lyfts i vanliga Pride. Vårt slutmål är socialism, det tror jag inte att Malmö Pride skriver under på.”

Samtidigt som Pridefestivalerna ger bränsle åt en diskussion om hbtq-rörelsens innebörd i förhållande till kommersiella intressen har de också blivit en arena för antirasistiska strider. Asylrättsaktivister har länge kritiserat Migrationsverket och Polisens deltagande i Pride, eftersom det är myndigheter som utvisar hbtq-personer till länder som Uganda och Iran. Det pekas ut som ett tydligt exempel på så kallad pinkwashing: att stater och företag som inte alltid främjar hbtq-personers rättigheter använder hbtq-frågor för att förbättra sin egen image.
Israel har exempelvis länge lyft fram landets påstådda öppen­het gentemot hbtq-personer för att putsa upp sitt skamfilade anseende som ockupationsmakt och för att utmåla arabvärlden som en region befolkad av intoleranta fanatiker. I själva verket tillåter landet varken samkönade partnerskap eller äktenskap, och saknar lagar mot hatbrott eller diskriminering riktade mot hbtq-personer. I förra veckan rämnade fasaden ytterligare när ultraortodoxa fanatiker attackerade Prideparaden i Tel Aviv och knivhögg flera deltagare, varav en tonårig Pridedeltagare som dog några dagar senare.

Även Europas högerextremister har på senare år alltmer använt hbtq-frågor som ett slagträ. Holländska Frihetspartiet PVV med Geert Wilders i spetsen är kanske de tydligaste förespråkarna av den strategin. Som Alex de Jong, redaktör för socialistiska Grenzeloos, beskrev det i ROAR Magazine (8/2 2015): ”Frigörelsen i det holländska samhället påstås vara färdig: frihetsrörelser är ’utdaterade’, förutom bland ’bakåtsträvande’ minoriteter. Kampen mot sexism, homofobi och antisemitism omdefinieras som en kamp mot ’icke-integrerade minoriteter’, särskilt muslimer.”

I Sverige höll den antimuslimska så kallade counter-jihad­rörelsen ett internationellt möte i samband med Stockholm Pride 2012. Förra veckan försökte Avpixlat-skribenten Jan Sjunnesson hålla en Prideparad i invandrartäta förorter i Järva-området i Stockholm. Meningen var att markera mot vad de pekar ut som muslimsk intolerans mot hbtq-personer i förortsområden. Därför kunde vi, möjligen något förvirrade, se en person som Jonas Ström, grundare av det homofoba klädföretaget Nordic Wear, gå runt och försöka filma eventuella homofoba reaktioner från förortsbor å den nationalistiska Prideparadens vägnar.
Nu blev det så att endast ett 20-tal deltagare dök upp på Avpixlats evenemang och mångdubbelt fler på den antirasistiska Pride-picknicken som hölls samtidigt på Järvafältet. Även om Avpixlats förhoppningar om att framprovocera reaktioner i det stora hela uteblev lyckades de få en hel del mediebevakning. När samma Nordisk Ungdom som Jonas Ström är aktiv i några dagar senare dök upp för att under homofoba slagord protestera mot Pride i Stockholm var bevakningen dock mindre.

På det hela taget framstår de svenska högerextremisternas strategi att utnyttja hbtq-frågor som antimuslimska slagträn som ganska halvhjärtad. Någon vecka per år i samband med uppmärksamheten kring Pride lyfter de frågan men hinner lika snabbt landa tillbaka i vulgär homofobi. Men tanken är kanske snarare att försöka appellera till både en islamofob och homofob opinion samtidigt. Den sortens opportunism lär vi tyvärr även se kommande år. Samtidigt innebär de kommersiella intressenas och de högerextrema krafternas försök att utnyttja hbtq-frågor en möjlighet för radikala hbtq-aktivister att mobilisera kring frågor om sexuell läggning och könsidentitet tillsammans med antikapitalistiska och antirasistiska frågor. Det motståndet knyter an till Pride-firandets rötter i Stonewall-upploppen och 1960- och 70-talens upproriska stämningar.

Arash Hakimnia