Marshallhjälpen – vad handlade den om?

20100515135832!Marshall_Plan_poster

I år är det 70 år sedan Andra världskriget tog slut. När freden kom sjösatte USA den så kallade Marshallhjälpen för att bygga upp det krigshärjade Europa igen. Anders Hagström förklarar här vad som låg bakom det amerikanska initiativet.

Ofta kan man få höra att fattiga och sargade länder skulle behöva ekonomiskt stöd i stil med den den amerikanska Marshallhjälp Västeuropa mottog efter det andra världskriget. Men vad var egentligen denna Marshallhjälp som fått en klang av välgörenhet i stor skala?
När det andra världskriget gick mot sin upplösning var det bara USA på den allierade sidan som inte härjats av kriget. Tvärtom hade kriget lett till ett ekonomiskt uppsving för den amerikanska industrin. De övriga allierade hade stora skulder till USA. Under kriget hade de kunnat utrusta sina arméer med amerikanskt material genom det så kallade Lend-Lease-systemet (Låne-och uthyrningssystemet).
För att kunna betala dessa skulder behövde deras ekonomier snabbt komma på fötter. Men krigets förödelse, den låga produktiviteten och inte minst USA:s teknologiska övertag hindrade återhämtningsförsöken. Inte ens det faktum att den europeiska arbetskraften tjänade mindre än den amerikanska var någon hjälp eftersom de amerikanska företagens högre produktivitet mer än väl kompenserade för skillnaden i lönenivåer.
I det läget lånade USA flera miljarder till de europeiska länderna. Sammanlagt uppgick lånen (och bidrag) till 10,5 miljarder dollar mellan 1946 och 1947. Det var inte fråga om någon välgörenhet från USA:s sida, utan om ren självbevarelsedrift. Skulle världshandeln bryta ihop skulle det få allvarliga ekonomiska konsekvenser för USA:s ekonomi. Erfarenheterna från depressionen på 30-talet låg alltför nära i tiden för att kunna ignoreras. I själva verket var det kriget som fått hjulen att rulla och hävt 30-talets massarbetslöshet.
Villkoren var inte heller speciellt generösa. Den brittiska Labouregeringen, som med stor marginal vunnit valet 1945 och ersatt den konservative Winston Churchills samlingsregering, var tvungen att acceptera att pundet fritt skulle kunna växlas mot dollar och att inga restriktioner skulle gälla för importen från USA. Det innebar att Labourregeringen avhände sig varje försvar mot kapitalflykt, valutaspekulationer och möjligheter att skydda den inhemska ekonomin mot amerikansk konkurrens. USA fick i praktiken vetorätt över den brittiska ekonomin. Trots att lånen löpte på lång tid och därför ansågs kunna ge de europeiska länderna möjlighet att få sina ekonomier på fötter innan det blev dags att börja betala tillbaka, drog återhämtningen ändå ut på tiden.

Inflationen i USA gjorde den europeiska importen av nödvändiga maskiner dyrare än väntat. Till detta kom den dåliga skörden 1947, som tvingade de europeiska länderna att importera spannmål från USA. Ovanpå det hela föredrog många företag att investera i USA, framför sina egna krisdrabbade länder. Men allt detta hade USA kunnat leva med. Men det fanns ytterligare ett problem som fick vågskålen att tippa över mot ett kraftfullt ingripande, och det var den europeiska arbetarklassens radikalisering.

Kriget hade skapat utbredda förväntningar på långtgående politiska förändringar och reformer bland breda grupper. Detta gällde inte bara för de länder som styrts av nazister, fascister och deras kollaboratörer (exempelvis den franska Vichyregeringen) utan också segrarmakterna. Dessa förväntningar hade inte minst kommit till uttryck i en massiv uppslutning bakom kommunistpartierna som ofta spelat en ledande roll i motståndsrörelserna och som dessutom gynnades av den enorma prestige Sovjetunionen vunnit till följd av segern över Hitler. I flera länder, som Italien och Frankrike, ingick kommunistpartierna i regeringarna.
Ironiskt nog var kommunistpartierna inte längre några samhällsomstörtande partier. De hade dragits in i den konservativt-byråkratiska reaktion mot Oktoberrevolutionen som bar Stalins namn, och omvandlats till renodlade agenturer för Kremls politik – vars ledstjärna inte längre var att främja arbetarklassens internationella intressen utan att trygga den byråkratiska diktaturen. Under kriget hade de praktiskt taget upphört att tala om klasskamp och revolution. Stalin hade till och med upplöst den Kommunistiska internationalen 1943 som en tydlig goodwill-gest gentemot sina kapitalistiska allierade. Nu hoppades de på att alliansen mellan Sovjetunionen och de västallierade skulle bestå.
Men västs ledare var inte beredda att dela makten med eller tolerera kommunistpartierna, som de misstrodde på grund av deras tidigare historia och det faktum att de tog sina order från Moskva. Det hjälpte inte ens att kommunistpartierna spelade en aktiv roll för att hålla tillbaka arbetarnas radikalisering och visade stor kompromissvillighet. Problemet var dock att den europeiska bourgeoisien var för svag för att på egen hand ge sig på kommunistpartierna, och därmed – vilket många av dem trodde – riskera en öppen konfrontation med Sovjetunionen.
Frågan ställdes på sin spets när Storbritannien i slutet av februari 1947 meddelade den amerikanske presidenten Truman att de tänkte dra tillbaka sina trupper från Grekland, där de funnits sedan krigsslutet, och samtidigt upphöra med sin ekonomiska hjälp till den turkiska regimen. Labourregeringen som utan att tveka fortsatt i Churchills fotspår och aktivt stött den grekiska högern mot vänstern, hade tvingats att kasta in handduken och erkänna att Storbritannien inte längre hade råd att försöka framstå som en första rangens stormakt. Efter kort tvekan beslöt USA att överta Storbritanniens roll som i denna enligt dess bedömning strategiskt viktiga region som gränsade mot områden som dominerades av Sovjet-armén eller som låg i närheten av Sovjetunionens europeiska gränser.

I mitten av mars sjösatte president Truman formellt det kalla kriget i ett tal till den amerikanska senaten i vilket han begärde 400 miljoner dollar i omedelbart bidrag till Grekland och Turkiet. I talet som avsiktligt kryddats för att vädja till senatorernas ingrodda antikommunism formulerade han den principiella hållning som skulle få namnet Truman-doktrinen: ”Det måste vara USA:s inställning att stödja fria folk som försvarar sig mot försök till underkuvande från väpnade minoriteter eller tryck utifrån”.
Avskalat de retoriska utsmyckning­arna innebar det att den amerikanska ledningen öppet förklarade sig beredd att ta upp kampen mot efterkrigsradikaliseringen. I sammanhanget var det fullkomligt ointressant vad befolkningsmajoriteten i de berörda länderna egentligen ansåg. Uttrycket ”stödja fria folk” betydde exempelvis i Grekland massivt stöd till en hatad regim som bara kunnat upprättats tack vare engelskt stöd – och, ironiskt nog, sovjetiska påtryckningar på den stalinistdominerade vänstern.
Bara några månader senare presenterade utrikesministern George C Marshall, ett ekonomiskt hjälpprogram i stor skala för de europeiska länderna. Det var efter honom som hjälpprogrammet kom att kallas för Marshallhjälpen. Hjälpprogrammet skulle, enligt Marshall, omfatta hela Europa inklusive Sovjetunionen. Men i själva verket var programmet avsiktligt konstruerat för att utestänga Sovjetunionen. Marshallhjälpen var med andra ord ett led i USA:s kalla krigs-offensiv. En av Trumans rådgivare kallade Marshallhjälpen just för en ”en Trumandoktrin i handling”.
Ställd inför de avsiktligt oacceptabla villkoren tackade Stalin som väntat nej, och tvingade dessutom regeringarna i de länder som hölls besatta av den sovjetiska armén att också tacka nej. Marshallhjälpen höll dock först på att stupa på kongressens tveksamhet. Men när det tjeckoslovakiska kommunistpartiet med sovjetisk uppbackning grep makten 1948, var all tvekan som bortblåst. Bara några dagar efter ”Pragkuppen” godkändes Marshallhjälpen, eller European Recovery Programme (ERP) som dess officiella namn var, av den amerikanska kongressen.

Under nästkommande fyra åren fördelades drygt 13 miljarder dollar till 17 länder, inklusive Tyskland, trots att allierade segrarmakterna från början lekt med tanken på att låta avindustrialisera Tyskland och förvandla det till ett rent jordbruksland. Men landet, eller rättare sagt, den del som ockuperats av de allierade var av alltför stort strategiskt intresse för att dess industri verkligen skulle demonteras. Även det under kriget formellt neutrala Sverige tog del av Marshallhjälpen, trots att landet gått oskatt ur kriget och företag som SKF gjort sig en rejäl hacka på att leverera olika råvaror och produkter till den nazistiska krigsmaskinen.

Trots att mottagarländerna upp­manades att lägga fram en gemensam plan för användande av biståndet – något som gav upphov till OECD:s föregångare Organization for Economic Cooperation and Recovery – var det USA som fullt ut kontrollerade ERP. I vartenda ett av mottagarländerna fanns en amerikansk beskickning som noggrant övervakade hur pengarna användes. USA hade också vetorätt över utnyttjandet av de motparts-fonder som mottagarländerna var ålagda att bygga upp i sin egen valuta. Senare tillkom krav på att mottagarländerna inte fick exportera vapen eller andra ”strategiska” varor till Sovjetunionen eller någon av de länder vars regimer inte föll USA på läppen.
USA krävde också att de europeiska länderna skulle öppna sina inhemska marknader och kolonier för amerikanska investeringar på lika villkor – något som bara kunde innebära att dörren öppnades för en massiv penetration av det konkurrenskraftigare amerikanska kapitalet. USA drev dessutom igenom en rad åtgärder som direkt gynnade amerikanskt kapital. Bland annat skulle bidragsfinansierad import av livsmedel få ske enbart från USA även om de kunde importeras till lägre kostnad från något annat land, och vidare skulle hälften av alla bidragsfinansierade varor skeppas på nordamerikanska fartyg.

Vilka konsekvenser fick då Marshallhjälpen? Utan tvekan bidrog den till återhämtningen av den europeiska kapitalismen, även om dess effekter ofta överdrivits av rent propagandistiska skäl. Dess främsta betydelse bestod dock i något helt annat: den gav borgarklassen andrum att rekonstruera den borgerliga ordningen i Europa. I det avseendet utgör Marshallhjälpen en av milstolparna i skapandet av efterkrigstidens imperialistiska världsordning.

Anders Hagström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.