Syriza på Rött Forum: ”Vår prioritet är att rädda folket, inte bankerna”

05 februari 2015

Förstasidan, På plats

Syriza på Rött Forum. Foto: Jonatan Johansson

Det blåser vänstervindar i Europa. Syriza vann valet i Grekland. Podemos samlar hundratusentals människor i Spanien. Båda är rörelser som visar att det går att resa sig mot att Europas fattigaste befolkningar får betala bankernas kris. Rörelser som sprider hopp och kraft också utanför Sydeuropa. I helgen fanns energin från dessa rörelser högst närvarande både bildligt och bokstavligt när Rött Forum hölls för första gången i Stockholm. Ett avstamp för framtiden och en samlad vänster.

Sorlet av hundratals röster fyller Z-salen på ABF-huset i Stockholm. Det är snart en vecka sedan vänsterkoalitionen Syriza fick regeringsmakten i Grekland. Vänstern i Europa har tagit ett stort kliv. Rösterna i rummet är fyllda av förväntan. Kan Grekland så kan kanske också Sverige, hur annorlunda situationen än må vara här. En samling för framtiden kunde inte ligga mer rätt i tiden. Vi är här för att ta del av erfarenheter, diskutera, ta sikte. Rött Forum är menat som en början, inte ett tillfälligt möte. En början på byggandet av en ny radikal vänsterrörelse i Sverige. Men diskussionen börjar på forumets andra dag, ikväll ska vi lyssna.

Eylem Dal från Socialistiska Partiet – som arrangerar forumet tillsammans med ABF – inleder med en dikt om att samlas i socialismens namn. Sedan berättar Søren Søndergaard om danska Enhetslistans väg till att nu i opinionsmätningarna se ut att kunna bli största parti i Köpenhamn och fjärde största i Danmark. Han är en av listans grundare och menar att den kan liknas vid en humla: den kan inte flyga men flyger ändå. Han berättar att Enhetslistan inte bara vill förnya det existerande samhället utan skapa ett nytt och är noga med att poängtera att listans framgångar bygger på den nuvarande regeringens svek mot väljarna. Det danska folket trodde att de valde bort en borgerlig regering 2011, men efter valet lovade Socialdemokraterna och Socialistiskt Folkeparti att till punkt och pricka fullfölja den borgerliga ekonomiska politiken och totalt underkasta sig finanspakten. Resultatet: trots att Danmark är ett av världens rikaste länder så ökar ojämlikheten och otryggheten.
– Vi måste gå i offensiv, bryta med EU:s finanspakt, satsa på gröna investeringar och fördela arbetet så att inte vissa arbetar ihjäl sig medan andra går arbetslösa. Vi måste bygga en kraft som ger människor tilltro till att dessa förändringar är möjliga. Syriza har lyckats med det, säger han och påpekar att för Enhetslistan så är samling på vänsterfronten inte en fråga om enhet i tanke, utan om enhet i handling.

När hurraropen och applåderna ebbat ut kliver Tony Garcia fram till mikrofonen. Många av åhörarna börjar ropa Sí se puede! om och om igen. Ja, vi kan!
Podemos har tagit den spanska politiska arenan med storm det senaste året. Tony Garcia har varit med sedan starten och tillhör organisationen Izquierda Anticapitalista, en av organisationerna som grundade Podemos. Han är märkbart upprymd. Det drar nämligen ihop sig till stor manifestation i hela Spanien. The march of change. Förändringsmarschen. Den ska ske på lördagsmorgonen. Det är bara några timmar kvar och tiotusentals människor väntas delta.
– Vi tänker visa att det här året kommer att bli året av förändring, i Spanien och i hela Sydeuropa, säger han med glädje i rösten och applåderna brakar loss igen. Sí se puede.
Förändringen har redan börjat med valet i Grekland menar han och skickar gratulationer från alla spanjorer som noga följt utvecklingen:
– Den politiska högern i Spanien är rädda för vad som händer i Europa. Ni greker har visat vägen för alla befolkningar i södra Europa.Tony Garcia. Foto: Jonatan Johansson

Tony Garcia berättar att Podemos håller på att skapa val av regionala ledare. Han påminner om den svenska vänsterns viktiga roll i kampen mot Francos diktatur innan han gör en historisk genomgång som leder fram till dagens situation, till hur finansspekulationerna förstört det spanska samhällets produktion, till hur den systematiska korruptionen funnits precis överallt, i alla partier, till medias vinklade rapportering och den galopperande miljöförstörelsen.
Han talar om den politiska rörelse som tog sin början den 15 maj 2011 då tusentals människor fyllde gator och torg i flera spanska städer i protester med det främsta slagordet: ”Vi är trötta på politiker och bankmän, vi vill ha verklig demokrati nu.”
Folket hade tröttnat på den socialdemokratiska regeringens åtstramningsreformer och ohejdade lojalitet med toppskiktet. Tröttnat på sänkta löner, borttagna arbetarrättigheter, arbetslöshet och vräkningar. Tröttnat på att bankerna samtidigt räddats med offentliga medel. På att konstitutionen ändrats för att göra det sistnämnda möjligt. Och på nya lagar som minskar de mänskliga rättigheterna.

Podemos bildades i januari 2014. Podemos betyder Vi kan. Partiet bygger på alla de folkrörelser som skapats under de senaste åren. Rörelser som bestämt sig för att stoppa vräkningarna, som organiserat generalstrejker, som allra främst kräver tre ganska enkla men livsavgörande saker: bröd, arbete och bostad.
Tony Garcia menar att mobilisering är avgörande men att det inte räcker, att vi måste kämpa på alla fronter, också i valen. Därför bildades Podemos:
– Vi måste arbeta för ett Europa förenat mot nyliberalismen och fortsätta bygga de antikapitalistiska perspektiven, utan att ge upp feminism och miljökamp. Podemos är inte ett färdigt redskap, vår framtid beror på hur vi knyter an till kampen på gator och torg. Den beror på om vi lyckas kombinera valen med social kamp, att bygga en verklig folklig enhet. Vi har börjat kampen och den är, så klart, internationell.
Applåderna bryter ut
Sí se puede! Sí se puede!

Det skulle komma en representant för Syriza, men ett val kom emellan och nu får vi nöja oss med närvaro över Skype. Sí se puede övergår i Syriza! Syriza! Syriza! när Antonis Ntavanellos dyker upp på skärmen. Han framför hälsningar från Aten och från den del av Syriza som han tillhör, Internationella arbetarvänstern. Han säger att Syrizas seger bygger på den folkets kamp som bottnar i den ekonomiska krisen och som fortfarande pågår. Att segern bygger på alla strejker som har varit.
– Alla dessa människor känner att de har vunnit. Ni måste förstå att Grekland är ett land där högern har starka sociala rötter, det är första gången som vänstern har vunnit mot högern i politisk strid sedan inbördeskriget. Det är inte bara en valseger utan en djup politisk seger, säger han och folkmassan i Z-salen hurrar och applåderar.
Antonis Ntavanellos påpekar att Syriza nu är det största partiet i alla arbetarområden och bland människor mellan 18 och 55 år. Han berättar att högerpartiet i Grekland nu upplever en splittring som kan leda till en delning. Att vissa röster inom partiet underblåser islamofobi och nationalism, åsikter som också finns på annat håll i det politiska landskapet.

Det är en helt ny situation i Grekland och Antonis Ntavanellos menar att Syrizas absolut första prioritet är att ta itu med vallöftena.
– Vi har lovat att återställa minimilönen till den nivå den var på innan krisen. Vi har lovat att återställa pensionerna och börja med att höja den lägsta. Vi har lovat att vi ska sänka skatterna för vanligt folk och höja dem för de rika och kapitalisterna.
Åhörarna kan inte låta bli att applådera.
– Det är ett program som vi har lovat arbetarna och som vi ska genomföra omedelbart. Det finns inget att förhandla om med långivarna, EU och de stora krafterna i väst. Det enda som Syriza kommer att förhandla om är hur den grekiska skulden ska hanteras. Syriza har beslutat sig för att gå till förhandlingsbordet med vissa principer: att större delen av skulden ska avskrivas som brottslig, och att resten ska betalas efter krisen. Det är en prioritet för oss att konfrontera krisen. Att rädda de offentliga sjukhusen, skolorna. Att rädda arbetarna. Efter det kan vi diskutera resten av skulden. Vår prioritet är att rädda folket, inte bankerna.

Han får göra paus igen när applådåskorna fyller rummet. Sedan fortsätter han:
– Vi vet att det inte kommer att vara lätt, men vi hoppas på två stora krafter. Ett är den starka rörelsen i Grekland. Vi hoppas att de hundratusentals människor som samlats i manifestationer under det senaste året kommer att fortsätta kämpa på gatorna.
Syriza är inte rädda för kämpande människor. De är vårt hopp.
Det andra hoppet menar han är Syriza i sig:
– Vi grundade Syriza för tio år sedan. Vi är ett parti av radikala vänsteraktivister som har organiserat sig demokratiskt och har 300 lokalorganisationer vilket gör att det finns verkliga rötter i det grekiska samhället. Vi har också alltid stöttat ett enande av vänsterkrafterna internationellt. Därför kallar vi alla andra vänsterorganisationer och partier till en verklig enighet i kampen. Vi hoppas att vi genom detta kan få verklig seger i Grekland. Men Grekland är ett litet land. Vi kan påbörja förändringen, men vi kan inte vinna kriget mot åstramningspolitiken. Precis som tidigare i den europeiska arbetarrörelsen så kan ett stort krig börja i ett litet land, men vi kan bara vinna om de stora krafterna i arbetarrörelsen går ut på gatorna i Paris, Berlin, Stockholm, London… Vi kämpar för att förändra situationen här i Grekland och hoppas att det ska skapa en dominoeffekt i hela Europa och att vi tillsammans kan vinna och stoppa åstramningarna.

Personligen är Antonis Ntavanellos säker på att de europeiska regeringarna och institutionerna kommer att göra allt för att strypa vänsterregeringen i Grekland:
– De kommer att göra allt för att stoppa ett verkligt krav på att häva åtstramningspolitiken. Så vi kommer att göra vårt bästa, men vi kan inte vinna utan er. Så snälla mobilisera, inte bara i solidaritet med de grekiska arbetarna, mobilisera och organisera er för att förändra världen vi lever i.
Syriza! Podemos! Venceremos! rungar i takt till applåderna innan vi utbringar ett fyrfaldigt leve för Syriza och det grekiska folket.

Det är Aleksej Sachnins tur att tala. Han kommer från ryska Vänsterfronten och har fått politisk asyl i Sverige eftersom många av hans partivänner sitter i fängelse. Hans berättelse från dagens Ryssland ger oss en viktig påminnelse om att det inte ser lika ljust ut överallt. Vänsterfronten bildades samtidigt som Syriza. 2011 var de med och organiserade massprotesterna mot Putins regim. Idag beskylls de å ena sidan för att gå i Putins ledband, å andra sidan för att försöka skapa revolution i Ryssland. Men Aleksej Sachnin menar att situationen ändå är värre för kamraterna i Ukraina där vänstern är måltavla för båda krafterna i det imperialistiska kriget. Han understryker vikten av att samarbeta internationellt nu och föreslår en ny fredskonferens i september, hundra år efter konferensen i Zimmerwald då socialister försökte stoppa första världskriget:
– Om inte vänstern säger stopp nu, vem ska då göra det?

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt är också på plats. Han menar att de nya vänsterpartierna i Europa är de som tar striden med makten i Bryssel, mot de som räddade bankerna men offrade välfärdsstaten. Han tycker att Syrizas valframgång är fantastisk men att det inte får hindra en viss kritik, att det till exempel inte är lika fantastiskt att de tillsatt en regering utan kvinnor. Men det är inte det han ska tala om. Det är den nya vänstern som han tycker sig se. En vänster som är mindre deterministisk och tvärsäker, men minst lika radikal som den gamla. En vänster som använder marxismen som verktyg, inte som dogm:
– Skiljelinjerna idag går mellan dem som verkligen är socialister, de som vill ha demokratisk socialism, som utmanar kapitalet, som vågar tänka bortom kapitalismen, och de som inte vågar göra så. De nya rörelserna utmärks av det konsekventa motståndet mot den högerpolitik som skapat den djupa sociala kris och misär som vi ser i stora delar av Europa.
Han menar att den nya vänstern inte bara måste vara socialistisk och feministisk utan också fullt ut ta in klimatfrågans allvar och anpassa all sin politik till vad klimatomställningen kräver.
Men huvudbudskapet i Jonas Sjöstedts tal är att vänstern är på väg tillbaka:
– På andra sidan står en yrvaken höger som trodde att de hade vunnit. De argumenterar egentligen inte mot oss utan mot sina egna fördomar om vad de tror att vänstern är. Den som de trodde stod i andra ringhörnan har gått vidare, har tänkt nytt, har formulerat ny politik. Förvaltar vi det här rätt, har vi enorma möjligheter.

Kajsa Ekis Ekman. Foto:  Jonatan JohanssonDen sista rösten för kvällen tillhör Kajsa Ekis Ekman, journalist, författare och aktiv i Nätverket för Grekland. Hon har ett stort leende på läpparna:
– Jag vet inte hur många gånger jag har stått här på ABF och pratat om Grekland de senaste fem åren, men för första gången har jag goda nyheter, det känns väldigt stort. Det som hänt nu är historiskt. Det är en revolt mot den makttriangel som regerat Grekland under de senaste fyrtio åren, bestående av stat, kapital och media, där kapitalet fullständigt ätit sig in i de två dominerande partierna. Den dynastin är bruten. Det är också en revolt mot Bryssel och Berlin som tryckt ned Grekland med sparpaket och åtstramningar de senaste fem åren. När de började hade Grekland en statsskuld på 120 procent och en arbetslöshet på 13 procent. Fem år senare har de en statsskuld på över 170 procent och en arbetslöshet på över 30 procent. Åtstramningspolitiken har totalt misslyckats, nu kan den äntligen få ett slut. Till sist är det en revolt mot den sparhegemoni som regerat i västvärlden de senaste 30-40 åren.

Att Syriza skulle hamna i regeringsställning var ingen självklarhet. När Kajsa Ekis Ekman kom till Grekland första gången 2011 var vänstern liten och splittrad. Så inte nu. Hon menar att det inte beror på att de skulle vara särskilt organisatoriskt skickliga utan att det är ett krisfenomen:
– Om allt hade varit som vanligt i Grekland hade inte Syriza vuxit från fyra till 36 procent.
Det är ett resultat av det motstånd som funnits på bred front under de här åren. Det fanns bara ett parti som var trovärdigt, Syriza.
Att Syriza skulle representera en ny vänster tycker hon är tveksamt:
– Vad vi ser är den latinamerikanska vänstern som kommer till Europa. Där har den sortens rörelse pågått i många år. Det är bara resten av världen som är ovetande om att det finns en kontinent där nyliberalism inte har tagit över.

Även om hon är noga med att poängtera att situationen i Grekland är helt annorlunda än i Sverige tror hon ändå att vi kan ta vissa lärdomar av Syrizas seger:
– Den grekiska vänstern har lyckats trots att de har hela det europeiska finanskapitalet emot sig, och IMF, och Europeiska Centralbanken, det är stort, det har inte vi. Där har vi ett utrymme där vi kan manövrera. Dessutom kom den grekiska vänstern till makten och lovar reformer som man inte har pengar till. I Sverige kan vi säga att det finns pengar, vi har dubbelt så mycket BNP som vi hade 1980. Var är de pengarna? Har de kommit folket till del? Nej det har de ju inte. Vi borde ha dubbelt så bra välfärd, skolor, sjukvård, men det är precis tvärtom.
Stoppa tjuven!, ropar någon i rummet.
– Vi kan också lära oss organisatoriskt av vänstern i Grekland. Vilken vänster skulle högern vilja se? En splittrad, bråkande vänster som avskyr varandra. Där det inte finns någon kontakt mellan den parlamentariska och den utomparlamentariska vänstern. En utomparlamentarisk vänster som skyr makten och inte vill ha den, och en parlamentarisk vänster som vill ha makt men låter sig manipuleras av kapitalet. Så blev det inte i Grekland. Inte heller håller det på att bli så i Spanien. I de länderna håller vänstern på att bli något som högern är livrädd för, nämligen populär. Då vet vi vad man kallar dem: populister. För att de har så utsvävande löften som en minimilön på 7 000 svenska kronor i månaden för ett heltidsarbete. Ironiskt nog har det gått så långt i Grekland att till och med kapitalisterna ber om en höjd minimilön eftersom ingen köper deras grejer längre.

Hon menar att det går att vända på saken när det gäller ordet ”populist”.
– Vem kallade borgarna populister när de lovat allehanda jobbskatteavdrag, slopad fastighetsskatt, rutavdrag och så vidare? Är inte det en massa löften som gör att man till slut inte har pengar i staten. Jag skulle vilja säga att populist är populära partier som man själv inte tycker om, säger hon och tillägger att det vi verkligen bör lära oss av Syriza är vad enighet betyder:
– Enighet betyder inte att alla måste tycka exakt samma i alla frågor, utan att de som har samma intressen går ihop.
Applåderna dundrar fram. Det var länge sedan det kändes så hoppfullt, förväntansfullt och kraftfullt i ett rum på ABF-huset på Sveavägen. Applåderna ökar bara i intensitet när Agnes Lou från Socialistiska Partiet säger några avslutande ord som sammanfattar känslan:
– Alla som har kommit hit ikväll visar att vi vill och kan samlas för att bygga den nya vänstern. Vi ska bygga motståndet, vi ska bygga framtiden.

Emma Lundström
Foto: Jonatan Johansson

, , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.