Om vad som inte står i Suhonens bok

Daniel-Suhonen_©Sara-Appelgren

KOMMENTAR.  Inte på länge har en politisk författare väckt sådan uppmärksamhet som Daniel Suhonen. Hans vidräkning med dem som snöpte Håkan Juholts ordförandeskap ger en unikt tjuvtitt bakom nutidshistoriens kulisser, särskilt spännande som aktörerna i det politiska maskineriets dolda strukturer ännu är i maktpositioner. Men viktigare och mer allmängiltigt än ränksmideriet i S-toppen är den brist på strukturer Suhonen genom sin skildring av spelet kring ordförandeposten, möjligen omedvetet, lyfter fram.
En av grundförutsättningarna för att ett samhälle ska kunna kallas demokratiskt är att det finns system där olika ståndpunkter och program öppet och organiserat ställs mot varandra och att människor fritt får bestämma vilka av dessa som ska forma samhället. I partiers och många andra organisationers inre liv är sådana öppna och demokratiska strukturer desto mer sällsynta, både när det gäller personfrågor och politik. Att vara en kritisk röst i en stor organisation kan tolereras och ibland till och med fungera som ett smart karriärdrag, men försöker någon på allvar utmana ledningen tar det stopp.
Att till exempel inför en partikongress öppet försöka samla likasinnade kring en gemensam uppfattning och ställa upp kandidater till tunga poster skulle snabbt leda till brännmärkning som illojal splittrare och farlig fraktionsmakare, skadlig för organisationen och den etablerade demokratiska processen.
Det passar även den mediala dramaturgin; skulle det finnas utmanare till ledande poster handlar rubrikerna om splittring och kris, när det i själva verket borde vara helt naturligt i en demokratisk organisation.
För demokrati handlar alltid om minoritetens rätt och möjlighet att formera sin opposition. I varje organisation, i synnerhet i stora och byråkratiserade, finns nämligen ständigt en organiserad fraktion närvarande: ledningen. Den har resurser att försvara sig och sina ståndpunkter, hårdare och med mindre demokratisk hänsyn ju mer den har att förlora.

Och där slår också en del av den kritik som Suhonen och andra för fram mot sin ledning tillbaka på dem själva. I all sin välgrundade polemik glömmer de arbetarrörelsens första och viktigaste budord: Organisera er! För så länge kritiken inte organiseras blir den som en surrande fluga för ledningen – irriterande men ofarlig. I brist på uttalade politiska plattformar suddas linjerna ut och blir till personfrågor som avgörs i rävspel mellan dolda kotterier, högt över huvudet på de flesta medlemmar. Och i avsaknad på sådan organisering blir också Suhonens bok, hur intressant och välskriven den än är, en fortsättning på detta spel.

Lars Henriksson
(texten är tidigare publicerad i GP)

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.