När ögonen möts av Mexikos försvunna studenter

01 november 2014

Förstasidan, Kultur, Kulturkrönika

Några av de försvunna mexikanska lärarstudenterna. Foto: Emma Lundström

Stockholm en sen kväll i oktober. I backen ned mot Slussen från Götgatan står en gatumusikant och spelar Dylan och Beatles. Som vanligt är väggarna täckta med affischer. Musik, teater och konst. Ögonen skummar. Tittar mot Södermalmstorg och den numera övertäckta Katarinahissen. Funderar över i vilken fas ombyggnationen av Slussen har gått in i för tillfället. Fötterna börjar skynda för att hinna med första bästa färdmedel hem. Men så dras blicken åt vänster. Sex pappersark lyser mitt bland alla affischer. Sex vita papper med sex ansikten, sex namn och några rader information. Går närmare. Ögnar texten. Det är några av de fyrtiotre lärarstudenter som försvann i samband med protester mot utbildningsreformer i staden Iguala i den mexikanska delstaten Guerrero i slutet av september i år.

Studenterna jagades av poliser som enligt mexikanska myndigheter ska ha gjort upp med kriminella gäng om att göra sig av med dem. Två torpeder ska ha sagt att de dödat sjutton av studenterna. Borgmästaren, hans fru och den lokala polischefen har gått under jorden. Hela stadens poliskår ska ha avväpnats och ersatts. En utpekad massgrav har undersökts men ingen av studenterna fanns i den. Men så finns det också många massgravar i Mexiko.
Det senaste är att landets regering utfäst en belöning på närmare 800 000 kronor till den som kan komma med information om vad som hänt med studenterna och vilka som är ansvariga.

De är arton år. Tjugotvå år. Tjugofyra år. Så hjärtskärande unga. Ansiktena på de vita arken i backen ned mot Slussen. Och de är försvunna. Saknade. Tankarna snurrar: om någon som ser ut att tillhöra ett kriminellt gäng kommer emot dig så flyr du nog för livet. Om det är den lokala polisen tänker du kanske att det är bäst om du stannar och ser vad som händer.
Så vad hände med de fyrtiosex studenterna? Och hur kan det få fortsätta hända? När ska Mexiko sluta vara så fruktansvärt våldsamt? Och när ska landets studenter få möjlighet att protestera utan att de därigenom riskerar sina liv?
Banala frågor. Men inte desto mindre akuta.
Gatumusikanten har tagit paus. Jag backar. Bort från studenterna, tillbaka till Sverige. Märker att fler blir nyfikna, närmar sig de vita arken. Undrar vad de tänker.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.