Några reflektioner om Podemos

podemos kongress 2

SPANIEN. Jesus Jaén arbetar inom vården och är medlem i Podemos och i Izquierda Anticapitalista (se tidigare artiklar om Podemos i Internationalen). Nedan skissar han på möjligheterna och problemen för Podemos fortsatta utveckling.

Podemos är frukten av den politiska, sociala och ekonomiska situationen i den spanska staten.
Podemos kan inte förstås utan att förstå Pablo Iglesias TV-program i Cuatro och Sexta och hans kommunikativa förmåga. Men Podemos är först och främst indignadosrörelsens barn, liksom Mareas eller Marchas por la Dignidad. Podemos dök upp vid en kritisk tidpunkt då en period av social kamp höll på att ebba ut.
Skandalerna och upptrapp­ningen av den politiska korruptionen har skakat varje hörn av samhället och dess institutioner. Podemos är resultatet av den sociala och politiska upprördhetens omvandling till politik och de gamla traditionella partiernas allt djupare kris.
Vi står inför en allmän social, ekonomisk och politisk kris där det uppstått tomrum som Podemos har lyckats fylla. Jag anser att det är alltför reduktionistiskt och till och med överdrivet att säga att vi står inför regimens förestående fall som illustreras av den korrupta kastens förruttnelse. Jag tror att det vore riktigare att kalla det för en mångfaldig kris (inte ett upplösningstillstånd): en social, ekonomisk och politisk kris; men i olika takt och med en ojämn utveckling. En kris som kräver av oss antikapitalister ett omfattande, men inte reduktionistiskt, svar. Ett svar där det sociala är lika viktigt som det politiska, och där kampen mot kasten och för en konstituerande process binds samman med att inte betala den illegitima utlandsskulden. Den ska också fogas samman med omfördelning av rikedom, försvaret av sociala rättigheter inom den offentliga sektorn samt införande av ekonomisk demokrati i företagen med syftet att förändra maktbalansen mellan arbete och kapital.

Podemos går just nu igenom en mutationsprocess. Tiden får utvisa den eventuella korrektheten i den nya inriktningen. Fram till 25 maj var Podemos ett projekt som var intimt förenat med indignadosrörelsens nya politiska kultur som jag ansåg var en politisk förlängning av den och andra sociala rörelser. Med fem EU-parlamentariker och förväntningar på nära 20 procent bland väljarna (nu 27 procent enligt de senaste mätningarna, Ö. A.) har Podemos utvecklat sina avsikter och budskap. De dokument som antogs vid Asamblea Si se Puede, en konferens med drygt 7000 deltagare, och alla offentliga uttalanden som gjorts sedan dess exemplifierar detta.
Podemos vill vara en röst för dem som lider mest (vräkta, arbetslösa ungdomar, och så vidare); men utan flörtarna med medelklassen skulle valframgången varit omöjlig. Utan tvekan en berättigad valstrategi; om det inte vore för risken att man kan neutralisera det sociala svaret till de värst drabbade med lugnande budskap till arbets­givare och en välbärgad medel­klass. Min erfarenhet säger mig att ett parti inte kan representera alla klasser samtidigt genom att försöka få en cirkel att bli en kvadrat. Det är inte alltid, (läs: nästan aldrig) som ett ”nationellt” intresse överensstämmer med de arbetandes intressen. Har kanske de sociala villkoren förbättrats genom ökad export, turism eller bankernas vinster? Att upplösa klassbegreppet i nationen är detsamma som tro att BNP-tillväxt gynnar fattiga arbetare och arbetslösa.
På senare tid har två frågor tagits upp inom Podemos. Den ena är den politiska centraliseringen och den andra att ”vinna riksdagsvalet”. Budskapet från kamraterna som idag styr i Podemos har fått gehör bland gräsrötter och förmodligen i många andra samhällsgrupper. De är så ivriga i sin vilja att få bort ”kasten”, de korrupta och högern, och ersätta dem med en ”ärlig regering” att man glömmer så grundläggande saker som att man inte kan vinna för vinnandets skull. Man vinner inte genom att ta en valsedel på valdagen utan genom att ändra styrkeförhållanden mellan klasserna. Och för detta krävs att de folkliga lagren är på sin vakt och är mobiliserade så att vi kan stödja oss på dem.

Det finns gott om historiska erfarenheter som visar att vägen till regeringsmakten inte exakt stämmer politiskt och ekonomiskt överens med den verkliga maktutövningen. Nyliberalismens hegemoni i årtionden, finansmarknadernas makt, attityder, fördomar och ett konservativt medvetande hos en stor del av befolkningen i det moderna samhället är inte ett litet problem. Att överbrygga dessa hinder kräver mer än god politisk vilja. Det kräver en tid av sociala och politiska förändringar, folkmobiliseringar; kort sagt, ett mer långsiktigt projekt där målet (regera) inte är ett mål i sig.
Jag antar att den stora majo­riteten av människor kommer att vilja lyssna mer på Pablo Iglesias eller Iñigo Errejón som säger att vi ”inte är här för att få en silvermedalj” eller att ”vi har kommit för att vinna”. Budskapet är inte orealistiskt och bygger på erfarenheter från valet till Europaparlamentet och på att folket är innerligt trött på all politisk korruption. Sådana frågor som jag tar upp här är inte vad vi vill höra.
Jag vill också få bort alla fuskare och korrupta. Jag vet att om vi inte få bort dem står mycket på spel, bland annat vår hälsovård. Men jag tror att det vore mycket farligare att svika än att inte vinna nästa val. Att återigen lura miljontals människor i nöd skulle kunna leda till ytterligare årtionden av social reaktion under ledningen av de gamla vanliga politikerna, eller i värsta fall nyfascister.

Jesus Jaén
Översättning: Alex Fuentes

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.