En hyllning till Cat Power

04 november 2014

Förstasidan, Kultur, Musik

Cat Power.Foto: EmmaLu

KULTUR. Hon har en röst som fyller själen. Som orsakar islossning inombords. Den amerikanska sångerskan Chan Marshall, mer känd som Cat Power. Den första måndagen i november spelade hon i Sverige, på ett fullsatt Göta Lejon i Stockholm.

Det är lätt att vilja kalla henne för en ikon. Hon har fått så många efterföljare. Så många har inspirerats av hennes sätt att göra musik. Så många har blivit läkta av den.
Själv har jag i det närmaste lyssnat sönder flera av hennes skivor. Hon är en vän. Hon hjälper. Och hon blir aldrig utsliten. Låtarna blir aldrig daterade. De är.
På Göta Lejon står pianot, gitarren och förstärkarna ensamma på scenen som domineras av dekoren till den musikal som spelas för tillfället: Evita. När Chan Marshall kliver fram till gitarren verkar hon nästan bortkommen. Jag förstår först inte att det verkligen är hon. Sedan börjar hon sjunga.

Chan Marshall föddes i Atlanta, Georgia 1972. Föräldrarna separerade tidigt. Styvpappans jobb gjorde att familjen flängde runt en hel del och hon hann gå i tio olika skolor under sin uppväxt. En märklig detalj är att hon inte fick köpa skivor. Men hon lyssnade på föräldrarnas samlingar. Det var den amerikanska södern, religion upptog en stor del av vardagen. Fadern tillhörde Jehovas vittnen. Dessutom bodde Chan Marshall mycket hos sin religiösa mormor. Det var i mormorns baptistförsamling som hon började sjunga. Hennes första gitarr var en Silvertone från femtiotalet. Hon är självlärd och erkände så sent som i år att hon inte kan namnen på de ackord hon spelar.

Oops, säger hon och rättar till tröjan, drar upp byxorna. Sjunger en sång om snö. Rösten är aska, kol och eld. Stiger upp som en fågel Fenix ur flammorna varje gång, låt efter låt. Djup och sträv och bräcklig och kraftfull. Full av både undergång och hoppfullhet. Sångerna är ofta hela berättelser. Är poesi. Hon ler mot de människor hon kan se i salongsmörkret. De som sitter på första raden. Hennes uttryck är så öppet. Okonstlat. Oförställt. Det känns som att det krävs en enorm kraftansträngning att orka våga stå på scenen – hon har haft nervsammanbrott och grav scenskräck – men samtidigt kommer låtarna som det mest naturliga på jorden. Hennes röst är den mest naturliga på jorden. Och det här kan inte bli annat än en hyllningstext.

Cat Power var från början namnet på Chan Marshalls första band. De behövde ett namn snabbt och hon fann det när en man kom in på restaurangen där hon jobbade iförd en truckerkeps med texten Cat Diesel Power.
Cat Power kom att stå för allt Chan Marshall gör sedan hon var förband till Liz Phair 1994 och blev ”upptäckt”. Innan det var musikskapandet mest ett sätt att umgås.
Första albumet, Dear Sir, kom 1995. Sedan har de droppat fram i ett pärlband. Alltid i förändring. I rörelse mellan punk, folk, blues, soul och elektronika.
Vad jag gillar allra mest är de enklaste låtarna, de med antingen gitarr eller piano. Precis så som hon gör dem nu, där framme på scenen. Rösten är full av lager, är nästan mystisk, men själv gör hon sig helt befriad från mystik på något märkligt vis. Ber nästan om ursäkt med sitt kroppsspråk. Backar mot pianot när hon ska sätta sig där. Säger: Thank you, sorry, thank you. Får problem med mikrofonen, verkar irriterad över både ljud och ljus och hela scenbilden. Men inte över publiken. Hon minns inte hur hon ska börja en låt, ber om ursäkt för det och bestämmer sig för att inte spela den igen. Småpratar med oss ute i salongen. Får oss att skratta. Hon behöver bara spela de första ackorden till vissa låtar för att publiken ska tjuta och vissla och applådera. Trots att Cat Power har sagt att hon har väldigt svårt för just applåder och därför ofta spelar vidare mellan låtarna.

Många i hennes tidiga umgängeskrets i Atlanta blev beroende av heroin, många dog i aids. Hon ville bort från den destruktiva livsstilen och flyttade till New York 1992, till frijazz och experimentell musik. Då var hon tjugo år. Fyra år tidigare hade hon brutit med sin mor. De återupptog inte kontakten förrän Chan Marshall var tjugofyra.
Nu är hon fyrtiotvå och diskuterar med ljudteknikern igen. Vänder sig ut mot publiken och undrar vad vi har fått betala för att få se henne. När svaren bara handlar om att vi älskar henne och inte bryr oss om priset, säger hon att hon menar allvar, hon vill veta. Sedan sjunger hon I Don’t Blame You från skivan You Are Free som kom 2003. Låten är en slags hyllning till Nirvanasångaren Kurt Cobain som tog livet av sig 1994. Alla låtar hon spelar från just den skivan skapar någon form av lycka inombords, trots att de har så mycket sorg i sig.
Jag tänker att hennes skivor nog kan ha hjälpt människor att överleva. ”Vem har sagt att sorgsen musik gör dig låg?”, som hon själv har uttryckt det i en intervju.

Liksom Kurt Cobain har hon inte haft det helt lätt med livet, Chan Marshall. Om hon verkar lite ostrukturerad och trasslig nu så är det inget mot hur det verkar ha varit för tio år sedan. Då kunde hon avbryta utan förklaring, kräva att publiken skulle lämna lokalen, skälla ut ljudtekniker eller bara spela korta bitar av varje låt och sedan ge upp. Senare har hon förklarat att det berodde på depression, scenskräck, alkoholism och drogmissbruk. Hon var ofta stupfull på scen. Fram till 2006. Då bröt hon ihop totalt och uppfylldes av självmordstankar. Samma år tog hon tag i missbruket.
Men hon är fortfarande inte helt nöjd med teknikerna. Nu är det strålkastare som lyser rakt in i ögonen på henne så att hon är tvungen att avbryta mitt i låten Maybe Not.
Sorry, säger hon igen, sorry. Till oss. Publiken.
Hon har tidigare haft problem med både strålkastare och publik. Fångad i en roll som hon ibland inte har kunnat hantera.

Jag undrar varför de har valt den här lokalen för spelningen. Den passar inte. Det är meningen att det ska vara en ”intim solokonsert”. Vi borde vara på Nalen. Kunna stå framme vid scenen och gunga med så som hon gungar och stampar till gitarren. Inte sitta så här, på avstånd.
En annan låt kommer emellan, men sedan spelar hon Maybe Not igen och säger att hon inte fick spela den i amerikansk TV.
Det handlar ofta om kärlek. Om kärlek som inte får vara, eller går åt skogen. Om att bli illa behandlad av den älskade. När hennes senaste album, Sun, släpptes 2012 och hon samtidigt blev lämnad av sin partner sedan flera år, klippte hon håret kort. Alla Cat Power-look-alikes fick plötsligt ett annat ideal. Själv fick hon svårt att andas och diagnostiserades med en sjukdom som gör att ansikte och hals kan svälla upp plötsligt.
I’m sorry, säger hon igen.
Om jag hade druckit tequila skulle jag prata på bättre, fortsätter hon och förklarar att hon har fått lära sig att det inte är bra för barnets hjärna om den blivande mamman dricker tequila. Hon pratar om att föda naturligt. Vi lyssnar. Snart kommer sångerna igen. Versionen av Good Woman susar omkring i blodomloppet.

Låt efter låt. Hon ger oss dem. Vi tar emot dem. Det verkar som att hon kan fortsätta i timmar. Vem skulle vilja säga stopp? Det finns ingen himmel. Du måste för fan hitta på den medan du är här, säger hon och ber sedan om ursäkt om hon har sårat någon. Menar att det inte finns någon himmel vad hon vet, men att det ju så klart kan bero på okunskap.
Nu funderar hon på att sjunga en sista låt och sedan sluta. Men hon kommer inte på någon: Jag har kanske trettio låtar som jag kommer ihåg, sedan har jag kanske femtio som jag inte minns och som jag inte heller vill spela. Någon ber om låten Moonshiner, men den kan hon bara tänka sig att spela för en enda person. Hon frågar om vi har sett filmen Under the Skin. Menar att den är så skrämmande och bra att vi inte borde gå och se den. Sedan ber hon teknikerna att tända i salongen så att hon kan se oss. Det blir ljust. Strålkastarna slutar att plåga henne. Hon småpratar. Ser oss i ögonen. Det känns väldigt bra.
Nu ska jag bara spela en låt till, sedan tror jag att föreställningen är slut, the show is over, som om det vore 1930-tal, säger hon och ber om ursäkt för att spelningen varit så långsam och lång och tråkig. Publiken försöker övertyga henne om att det inte stämmer. Inte på någon punkt.

När låten är sjungen backar hon nästan av scenen. Tackar och tackar. Hon med den största rösten, det djupaste djupet. Hon som sjunger som en fågel Fenix ur flammorna. Hon tackar för att vi har stått ut.
Som någon skrev på Cat Powers sida på Facebook efter konserten: ”You make me want to do great things”, du får mig att vilja göra storartade saker.
Precis så är det.

Text och foto:
Emma Lundström

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.