Välfärdskamp och antirasism hör ihop

IMG_1387

DEBATT. Hur ska Sverigedemokraternas framgångar förstås och bemötas? Den frågan diskuterades vid Socialistiska Partiets styrelsemöte i Göteborg. Följande text utgör ett bidrag från styrelsen till vänsterns försök att orientera sig i frågan och utveckla sin strategi. Det rör sig alltså inte om en resolution utan om just ett diskussionsinlägg för dialog om framtiden.

Hur ska Sverigedemokraternas framgångar bemötas? Om det går linjerna starkt isär inom vänstern. En vanlig förklaring är massarbetslösheten, den sociala nedrustningen, ökade klassklyftor och växande skillnader mellan stad och land. SD-framgången tolkas som en förvriden protest mot eliterna som låter detta ske. Mot detta ställs: ”Tyck inte synd om SD-väljarna, de vet att de röstar på ett rasistiskt parti”. SD-framgången hänger samman med en djupt rotad rasism i det svenska samhället. Det är först och främst denna som måste bekämpas.
Medan den senare tolkningen förespråkar upptrappad ideologisk – och även fysisk – antirasistisk mobilisering vill den förra styra över till kamp för jobb och välfärd. Här förekommer till och med uttryck som att ”antirasismen är SDs bästa vän”. Synsättet handlar om att antirasistiska mobiliseringar driver över dem som drabbats av nyliberalismen till SD, när deras oro inte tas på allvar.
Ett sätt att urskulda rasism och se världen från ett ”vitt” perspektiv, lyder en central invändning. För vilka är egentligen de drabbade? Först och främst just de som utsätts för rasism, inte bara i form av fördomar utan än mer högst materiellt, i form av diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden, av fattigdom och utsatthet.

Båda perspektiven svarar mot en verklighet och bör inte få glida isär.
Det är riktigt att en del av SDs väljarbas ger uttryck åt social protest mot nyliberalismens och dess globaliserings olika följder. Bland SDs väljare finns ju allt ifrån medvetna rasister och ideologiska nationalister, till de som vill ge det politiska etablissemanget fingret i protest mot hela samhällsutvecklingen. Här finns både arbetarklass på krisorter och medelklass i välmående villasamhällen, flest män men numera även många kvinnor, flest äldre men även tusentals unga.
Det katastrofala är att en rasistisk kader med rötter i en fascistisk kamp­miljö lyckats normalisera sig in på scenen och kanalisera dessa skilda strömningar –och individer – till underlag för ett politiskt massparti. Likt i övriga Europa hänger detta samman med nyliberalismens söndertrasning av den sociala trygghet som välfärdsstaterna tidigare erbjöd. Denna söndertrasning tillsammans med överideologin om egenintresset i centrum är som gödsel för alldeles nyss självklara föreställningar om den ”goda” nationalismen och skillnader mellan raser och kulturer.

Att nationell sammanhållning och värnandet av det nationella intresset är något gott, är de flesta svenskar – och européer – uppvuxna med. Liksom med starka föreställningar om det typiskt svenska, eller tyska eller franska … Nationen i politisk och kulturell mening är den matris som format generationer av oss till ”medborgare”.
Det europeiskt nationella, det vi kan kalla vardagsnationalismen, är tvinnat samman med föreställningar om världen som föddes ur kolonialism och imperialism.
Det europeiska herraväldet över världens handel och råvaror under trehundra år utgjorde förutsättningen för vår industrialism och samhällsutveckling. Struktureringen av världen i ledande industristater och beroende råvaruleverantörer upphörde inte med avkoloniseringen efter andra världskriget. Imperialismen tog sig nya former. Medan elfenben till 1800-talets pianon hos europeisk borgerlighet plundrades fram av kolonialtrupper sys våra kläder numera upp av textilarbetare på svältgränsen i Bangladesh och bryts titanet till våra datorer och höftproteser av hyperexploaterade sydafrikanska gruvarbetare. Även om globala ekonomiska och politiska maktcentra har förskjutits består ännu grundläggande strukturer i denna världsordning, och präglar våra tänkesätt.

Från tidigt 1800-tal till 1960-tal ingick som en självklar del i europeisk vetenskap och kunskap läran om de skilda människoraserna och deras egenart. Ja, det var först under 1980-talet som världens antropologer till sist helt utrangerade rasindelning som vetenskaplig metod för studier av människan. En mycket stor del av nu levande europeer och deras ättlingar i Amerika har lärt sig om ”människoraserna” i skolan.
I huvudsak övergick dock rasindelningens sortering till nutida kulturella bestämningar av etnicitet.
I det allmänna medvetandet har etnicitet ersatt ras som förståelse av kulturella skillnader vad gäller språk, tro och levnadssätt. I vår imperialistiska världsordning – där både världen i stort och arbetsmarknader inom industrinationerna bygger på skillnader i arbetskraftens kostnader och roll – reproduceras en rangordning av etnicitet på liknande sätt som tidigare gällde för ras. Reellt existerande skillnader i utseende och / eller kultur ordnas i våra medvetanden efter världsordningens högst materiella skillnader.

Detta är själva förutsättningen, myllan, den nationella och imperialistiskt präglade kultur som vårt politiska liv utspelar sig i.
När de trygghetsnät och sociala förhållanden som fyller människor med tillförsikt inför framtiden, rivs upp är det utifrån dessa förutsättningar åsikter formas och utvecklas, politiska ställningstaganden görs och valsedlar läggs i urnor. Inte som en enkel avspegling utan genom strid om tolkningar och vägval.
Att den imperialistiska världsordningen präglar våra idéstrukturer betyder inte att dessa omfattas eller delas lika av alla. Liberala, socialistiska – eller religiösa – idéer om alla människors lika värde, erfarenheter från mångkulturella gemenskaper, antiimperialistisk opposition, humanistiskt engagemang, mängder av olika utgångspunkter ifrågasätter och utmanar rangordningen av männi­skor. Ändå återskapas denna stundligen av rådande maktrelationer och ekonomiska ordning.
I tider av ökade sociala problem ser vi hur aktörer som vill radikalisera de nationella och imperialistiska idéstrukturerna ofta når framgång. De levererar ju inget helt systemfrämmande budskap, som exempelvis antikapitalister gör, utan förstärker mer djupt liggande föreställningar om att sätta ”landet” och dess medborgare främst.

För den vänster som vill bemöta framgångarna för Sverigedemokraterna, hindra dem från att vinna ännu större delar av befolkningen och pressa tillbaka dem, vore det helt ofruktbart att dra upp skiljelinjer mellan antirasism och välfärd.
Den mobiliserande antirasismen kommer inte att stoppa partier som Sverigedemokraterna så länge det sociala sönderfallet fortsätter och alternativ till sönderfallet saknas. Men antirasismen kan försvara, utveckla och förena en motkraft som kan bidra till framväxten av ett sådant alternativ som bryter med dagens destruktiva kapitalism och möjliggör en solidarisk samhällsutveckling för alla.
Välfärdskamp som förenar de drabbade efter klass istället för etnicitet är nödvändig för att göra gemensamma erfarenheter i riktning mot ett jämlikare samhälle – men den kampen behöver den aktiva antirasismen som självklar medspelare.
Vi kommer inte på kort eller överblickbar sikt kunna röja undan den världsordning och det nationalstatssystem som alstrar skillnader, rangordningar och vad man kallar etnocentrism, det vill säga benägenheten att utveckla föreställningar och praktik kring ”vi” och ”dom”.
Men att ta avstånd från mobiliserande antirasism för att istället bedriva välfärdskamp är att lämna dörren på vid gavel för extrema nationalister och rasister av Sverigedemokraternas typ. Dessa har återkommande i historien visat att de visst också kan mana till välfärdskamp, men just rikta den mot andra nationaliteter.

Det handlar inte om att ”tycka synd” om de arbetare och människor i sociala svårigheter som lägger sin röst på ett rasist­parti. Det handlar om politisk kamp – för att vinna dem som drabbas av den nyliberala kapitalismens framfart till ett möjligt alternativ, byggt på jämlikhet och ett solidariskt samhälle. För det behövs både gemensam klass- och välfärdskamp och antirasistisk mobilisering.

Socialistiska Partiets styrelse

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.