Utnyttjade kvinnliga agenter på botten av spionnätet

17 oktober 2014

Böcker, Förstasidan, Kultur

Sekreterarklubben av Jan BergmanNågonsin hört talas om svalor? Alltså inte fåglarna utan de unga kvinnor som användes som kurirer inom underrättelseverksamheten på 40-talet. Om inte kunde det kanske vara dags att läsa Jan Bergmans bok Sekreterarklubben. Det har Gunnar Wall gjort, med behållning.

Det var under andra världskriget som den svenska underrättelseverksamhet som finns idag tog sin egentliga början. Mycket av det som hänt senare med IB, Stay Behind och andra hemlighetsfulla strukturer kan bara bli någorlunda begripligt om man känner till de lika hemliga rötterna.
Jan Bergman, TV-journalist och författare, har med sin bok Sekreterarklubben skrivit en introduktion till detta dunkla ämne som är både högst informativ och mycket spännande. Det är inte en vacker värld han beskriver, men den är övertygande skildrad – från transportförbud av obekväma tidningar och ogenerad flört med Hitlertyskland till de små typiska detaljerna från 40-talets Stockholm: mörkläggningsgardiner, matkuponger och surrogatkaffe.

Det handlar alltså om Sverige under kriget och särskilt om den hemliga militära spionorganisationen C-byrån. Men framför allt fokuserar boken på en grupp kvinnor som enrollerades till uppgifter längst ner i hierarkin i det svenska spionnätet. De var unga, de var vackra och de lät sig lockas av den världsvane kapten Ternberg som frikostigt tog dem med till stadens eleganta nöjeslokaler och fick dem att känna sig som prinsessor.
Så kom önskemålen: först handlade det om enkla och ofarliga uppdrag och sedan, när de var inne i verksamheten, om alltmer krävande och påfrestande uppgifter. I början var det lätt för dessa unga kvinnor att föreställa sig att Ternberg erbjöd en fribiljett till ett mycket bättre liv. Snart visade det sig att verkligheten var helt annorlunda.

Ternbergs kvinnliga rekryter – de kallades ”svalor” – skulle fungera som kurirer, lyssna, notera och rapportera – och kaptenen hade valt ut dem för att de skulle kunna använda sin sexuella attraktionskraft för att nå sina mål.
Det erkännande dessa unga kvinnor fick av den svenska statsmakt de tjänade var obetydligt – och det personliga pris de betalade var ofta högt. Sekreterarklubben redovisar en del skrämmande exempel på det senare, till exempel när några av kvinnorna lurades att ställa upp som makaber förströelse åt en grupp sadistiska tyska militärer på besök i Stockholm.

En del av Ternbergs kvinnliga agenter kände varandra och träffades diskret. Och boken har fått sitt namn av att de just kallade sin lilla krets för ”sekreterarklubben”. Författaren är nära sitt material – en av ”svalorna” i sekreterarklubben var hans egen mor.
Den som vill förstå hur det verkligen såg ut i Sverige under dessa år, med ett hänsynslöst intrigspel mellan polis och militär, med personer med nazistiska sympatier på höga positioner och med kriget mycket, mycket nära, gör klokt i att läsa Sekreterarklubben.

Den är delvis skriven som en roman där författaren på underlag av sin omfattande forskning rekonstruerat dialoger och händelseförlopp som om han varit där. Det kan vara en metod som lockar till förvrängningar och överdrifter. Men Jan Bergmans redovisning av hur han gått till väga och av sin tillgång till en rad kvalificerade informationskällor bidrar till att ge mig som läsare en bild av att detta kanske är så nära sanningen det går att komma.
Det är en imponerande bok. Och det är bara att hoppas att författaren fortsätter med nya böcker som skildrar senare kapitel i svensk underrättelseverksamhet.

Gunnar Wall

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.